Leijonhielm Från IB I DN
2023-03-25
https://www.dn.se/sverige/jan-leijonhielm-jobbade-pa-topphemliga-ib-varvade-i-ost/?fbclid=IwAR0sflyTAXF-oX6X7YM3D9I82bhYdWbG4U353DTptr8O71_grVA1HWgZ42w
" – Jag började på Firman 1970, det var beteckningen som användes då. IB nämndes aldrig om man talade om den egna verksamheten. IB är en efterhandskonstruktion med en massa tolkningar, säger Jan Leijonhielm.
Det formella namnet – för dem som behövde veta – var Försvarsstabens Särskilda verksamhet. Inte IB.
– Det var ju därför Försvarsutskottet 1973 sade att de aldrig hade hört talas om IB, förklarar Jan Leijonhielm.
Jan Leijonhielm håller ett foto av IB:s fastighet på Grevgatran 24 från avslöjandet 1973 då huset var i sämre skick än i dag.Jan Leijonhielm håller ett foto av IB:s fastighet på Grevgatran 24 från avslöjandet 1973 då huset var i sämre skick än i dag. Foto: Daniel Costantini
Verksamheten på Grevgatan 24 kallades internt G24. Där började Jan Leijonhielm arbeta bakom en dörr på bottenvåningen med en skylt för kosmetikaföretaget Oriflame. Men det var endast en täckmantel, Leijonhielm handlade inte med några parfymer.
Leijonhielms arbetsuppgift på Firman var också dess huvuduppgift: att värva källor i utlandet och framför allt i Sovjet-imperiet. Firmans inrikes aktiviteter, som att registrera vänsteraktivister, fanns på andra adresser. De hade Leijonhielm ingen beröring med. Och inte heller med den infiltration som en annan anställd, Gunnar Ekberg, bedrev i Palestinarörelserna i Sverige och Mellanöstern.
– Jag tillhörde den operativa avdelningens utlandsinhämtning. Det var inhämtning från Warszawapakten och värvning av källor. De man själv värvar är källor. Men om den andra sidan gör det blir de agenter, spioner eller mullvadar, förklarar Jan Leijonhielm.
Det är en viktig språklig skillnad, betonar han, mellan de egna som benämns källor och de andras som kallas agenter och spioner.
I januari 1970 klev han in i den topphemliga verksamheten på Grevgatan.
– Att börja på G24 var som en annan värld, minns Jan Leijonhielm.
På den nya adressen var han en akademiker bland sjökaptener och officerare. Leijonhielms täcknamn var ”Hjalmar Engström” med täckanställning vid Försvarets forskningsanstalt, FOA.
Även om Sverige bedrev neutralitetspolitik fanns det bara ett militärt hot som försvaret planerade att möta. Det kom från öster och utgjordes av Warszawapakten som leddes av Sovjetunionen. På svenska universitet förmedlade sovjetologer ofta en positiv bild av stormakten i öster. Men Jan Leijonhielm hade egna intryck från en skolresa till Leningrad 1962:
– Fjällen föll från mina ögon vid konfrontationen med verkligheten: en nedgången stad, utbredd alkoholism, specialaffärer för utlänningar och ett starkt segregerat och fattigt samhälle, minns han.
3. Möten med källor över halva Europa. 1970–1981
Under det kalla kriget sträckte sig Warszawapakten med Sovjet, Polen och Östtyskland långt västerut. I ett storkrig var hotbilden att Sovjet anföll i norr genom Finland och över Östersjön. Jan Leijonhielms viktigaste uppgift var att ta reda på östsidans avsikter. Enda sättet var att få människor, nyckelpersoner, i Warszawapakten att berätta om dess krigsförberedelser.
– Vi är så renhåriga i Sverige att vi inte använder våra ambassader till sådant – vilket försvårade mitt arbete avsevärt, säger Jan Leijonhielm.
Jan Leijonhielm håller ett foto av skylten i trappuppgången med en rad täckföretag som dolde IB:s verkamhet.Jan Leijonhielm håller ett foto av skylten i trappuppgången med en rad täckföretag som dolde IB:s verkamhet. Foto: Daniel Costantini
I en spionthriller på engelska hade han varit ”case officer”, på svenska källansvarig eller handledare. Och precis som i den franska tv-serien ”Falsk identitet” åkte han på resor i Europa med växlande identitet – olika svenska pass som han tillfälligt lånade av dess rätta ägare.
Även Leijonhielm använde ibland trick för att förvirra förföljare. Till exempel en utprovad peruk och en vändbar rock för att snabbt ändra utseende på en varuhustoalett i Polen. Och som i ”Falsk identitet” var det ett helt team som deltog i värvningen, utfrågningen och utvärderingen av källorna.
Jan Leijonhielm hade tre slags källor som han värvade och mötte i olika länder.
● Resenärer. Det var personer som arbetade på svenska företag med affärer eller byggprojekt i Öst.
Mitt emot Leijonhielm i trapphuset på G24 hade två sjökaptener hand om resenärer anställda i handelsflottan. De lämnade uppgifter om förändringar i hamnar och sjötrafik som kunde visa om Öst förberedde en invasion.
● Emigranter och avhoppare. De hade värdefulla kunskaper och nätverk i hemlandet. Men det gällde att upptäcka provokatörer eller dubbelagenter.
● Värvade källor – vilket var det svåraste. Det var personer på nyckelpositioner med insyn eller kunskaper i militära planer.
Att etablera och upprätthålla säkra kontakter över järnridån var mödosamt (detta var ju före mobiler och internet). Att resa in i Sovjet var dessutom riskfyllt och därför gällde det att få till stånd personliga möten i andra östländer, som Ungern och Rumänien. Därefter gällde det att mötas personligen – utan att den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB eller dess motsvarigheter i Öst upptäckte kontakten.
En mycket viktig svensk källa i Sovjet har skildrats av Wilhelm Agrell i boken ”Sprickor i järnridån”. Källan ingick i en sovjetisk styrka på hundratalet man som dolt skulle ta sig in i Sverige före ett krigsutbrott. De skulle resa hit via Finland, med färja eller landsättas av ubåt. Här skulle de i civila kläder eller falska uniformer bedriva spaning, rapportera och likvidera svenska nyckelpersoner som Flygvapnets stridspiloter.
Nu visar det sig att denna källa värvades av Jan Leijonhielm, som i sin bok kallar honom ”Källa E”. På flera sidor skildrar han en intrikat operation i Venedig där han och två andra från Firman lyckas få till ett säkert möte med ”Källa E” och spela in hans vittnesmål utan att det upptäcktes av ryssarna.
– ”Källa E” visade sig vara extremt värdefull, han var ju en levande varningssignal. Om han fick uppgiften att rycka in och förbereda sig – då visste man att det var på allvar och ett angrepp var på gång inom några veckor, säger Jan Leijonhielm.
4. Omstart. Grå Huset Östermalmsgatan 87 Stockholm,1973
I spionromanernas värld förekommer ofta olyckliga agenter, mullvadar i den egna organisationen, fatala missbedömningar, revirstrider mellan olika säkerhetstjänster och politisk dimbildning. En av Leijonhielms favoriter i den genren är John Le Carrés böcker. Men i IB-affären överträffade verkligheten dikten i form av flera sådana likartade, smått osannolika, sammanträffanden.
Det hade nog inte blivit någon IB-affär om det inte varit för Håkan Isacson. Han var kompis med Jan Leijonhielm sedan universitetstiden, bägge kunde ryska. Håkan arbetade på Firman och föreslog att även Jan skulle börja där. Håkans arbetsplats på G24 låg ovanför Jans – på första våningen där personalen brukade samlas för att dricka kaffe.
Håkan Isacson som fått sparken från ”Firman” (IB) var huvudkällan bakom avslöjandet av den hemliga underättelsetjänsten.Håkan Isacson som fått sparken från ”Firman” (IB) var huvudkällan bakom avslöjandet av den hemliga underättelsetjänsten. Men operationschefen Bo Anstrin upptäckte att Isaksson fabricerat utgifter för källor som inte existerade för att dryga ut sin lön. Anstrin gav Isacsson sparken.
– Plötsligt bara försvann Håkan och man fick ingen förklaring. Och han hörde inte av sig, minns Jan Leijonhielm.
Isacson som var nervöst lagd och förtjust i starköl anförtrodde sig i stället åt en annan jämnårig kamrat. Det var en lumparkompis från värnplikten på FRA som han råkade träffa på en krog. Kompisen var journalisten Peter Bratt. Denne tog först inte Isacssons spionhistorier på allvar, men kontaktade Jan Guillou.
Vi fick en mycket allvarlig nedgång i vår inhämtningsförmåga i flera år
Bratt bjöd hem Isacsson varpå Guillou kom med åtta flaskor vitt vin. Guillou har skildrat hur han förutseende nog kylt vinet i förväg och hur Bratts hustru kom hem på slutet och skällde ut dem för tilltaget. Vinet lossade tungans band på Isacson. Han var en visselblåsare som reagerade mot att Firman registrerade vänstersympatisörer i Sverige. Men berättade också om allt annat.
Isacson ångrade sig när han insåg riskerna. Han varnade Bratt och Guillou men sökte också upp Bo Anstrin och sade att de två journalisterna kartlade verksamheten. På G24 manades personalen att vara försiktiga, men varningen togs inte på tillräckligt allvar. Därför kunde bildbyrån Saftra som anlitats av FiBK ta porträttbilder på Firmans personal när de spelade badminton ihop.
Kände du bitterhet mot Håkan Isacson?
– Ja, det går inte att komma ifrån att man kände besvikelse, förvåning och viss bitterhet. Håkan visste ju att detta skulle få väldigt allvarliga konsekvenser. Vi fick en mycket allvarlig nedgång i vår inhämtningsförmåga i flera år, svarar Jan Leijonhielm.
FiBK:s ledning hade på sin höjd förväntat sig att avslöjandet skulle leda till en tryckfrihetsprocess där tidningens ansvarige utgivare skulle frias. I stället åtalades de tre gripna för spioneri (enligt en lagparagraf som senare ändrades). Fängelsedomarna grundades på att de avslöjat spaningsverksamhet i Finland och att FRA knäckt flera namngivna länders koder.
– Det som förvånade mig var att narrativet ofelbart blev att de häktades på grund av att de avslöjat socialdemokratiskt spionage på kommunister och andra. Den stora skadan för oss blev ju att vi som hade kontakter och nätverk omedelbart fick lägga ned all verksamhet, säger Jan Leijonhielm och förklarar:
– Det fanns procedurer för hur källorna i omvärlden skulle hålla sig dolda och inte ta kontakt med oss. Det blev under lång tid näst intill omöjligt att rekrytera nya källor – vi kunde ju inte garantera säkerheten.
I plastpåsar bär polismän ut beslagtaget material från en husrannsakan i journalisten Jan Guillous bostad i Stockholm den 22 oktober 1973.I plastpåsar bär polismän ut beslagtaget material från en husrannsakan i journalisten Jan Guillous bostad i Stockholm den 22 oktober 1973. Foto: Bengt Almquist / TT /
Enligt Leijonhielm råkade dock inga källor illa ut på grund av avslöjandena.
Säpo låg under rikspolischefen Carl Persson som hade krävt att regeringen skulle stoppa Firmans registrering av kommunister eftersom den var olaglig. Så skedde också efter IB-affären. Säpo visste i förväg om IB-avslöjandet – de hade en källa på tryckeriet som fotograferat manusen till FiBK:s artiklar.
– Men i stället för att varna oss så tyckte de att ”det här kunde Elmér gott ha” och sa ingenting. Det var ganska illa. De måste ju ha insett att publiceringen kunde riskera källor och ställa till väldigt stor skada. Men det illustrerar tydligt hur relationerna var, säger Jan Leijonhielm.
Palme hade ju kunskap om att mycket i artiklarna var sant. Hans reaktion var obegriplig
Han är också kritisk mot statsminister Olof Palmes agerande 1973. Vad som då inte var allmänt känt var att Olof Palme och Birger Elmér var kamrater från kadettskolan och hade arbetat ihop på Försvarsstabens underrättelseavdelning 1953–1954. Elmér och Palme möttes och spelade tennis ihop – fram till IB-affären.
Jan Leijonhielm minns att han inför en känslig operation utomlands lugnades av Elmér med orden ”Palme har godkänt det här”. När IB-affären exploderade reagerade Palme känslomässigt och uttalade sig nedsättande om Bratt och Guillou.
– Palme hade ju kunskap om att mycket i artiklarna var sant. Hans reaktion var obegriplig. Den föreföll väldigt ogenomtänkt. Det hade varit klokare om han sagt: ”Det är klart att vi har en underrättelsetjänst. Vi diskuterar inte den”, anser Jan Leijonhielm.
Fastigheten ”G 24” och andra täckadresser där IB arbetade tömdes efter avslöjandet. ”Det blev ”näst intill omöjligt att rekrytera nya källor”, säger Jan Leijonhielm.Fastigheten ”G 24” och andra täckadresser där IB arbetade tömdes efter avslöjandet. ”Det blev ”näst intill omöjligt att rekrytera nya källor”, säger Jan Leijonhielm. Foto: Daniel Costantini
IB-affären ledde till att Grevgatan 24 och och andra fastigheter som FiBK pekat ut snabbt tömdes. Verksamheten samlades i Grå Huset, Försvarsstabens stora byggnad på Östermalmsgatan 87. Den inhystes på två våningsplan i västra flygeln.
Särskilda verksamheten döptes om till Gemensamma byrån för underrättelser (GBU) och fick översten Gösta Lundström som chef. I Grå Huset arbetade hundratals människor. Tanken var att de av GBU:s personal som inte röjts skulle försvinna i mängden.
Den första statliga utredningen efter IB-affären konstaterade brister i kompetens och styrning av den Särskilda verksamheten. Det ledde till att all fast anställd personal vid GBU sändes utomlands för utbildning. Själv utbildades Jan Leijonhielm i USA av CIA i att träffa källor och överlämna saker på ett obemärkt sätt.
– Det var ett bevis på att vi uppskattades och betraktades som pålitliga. Det var de stora tjänsterna som ställde upp. Västtyskland, Storbritannien Frankrike, USA – och Israel – vilket ju bekräftade Guillous värsta mardröm, säger Jan Leijonhielm och småskrattar.
Så verksamheten gynnades av IB-avslöjandet, det blev en uppryckning?
– Ja, det fanns positiva effekter. Dels utbildningen och dels en bättre översyn och kontroll.
Topphemligt bakom skiftande förkortningar
Sverige har i dag en topphemlig militär underrättelsetjänst, KSI, som arbetar självständigt men formellt är underställd Försvarsstabens reguljära Militära underrättelse och säkerhetstjänst (Must).
Arbetet inriktas av regeringen och överbefälhavaren.
Verksamheten sker utomlands med särskilda metoder som inte får användas av andra myndigheter. Den bygger främst på mänskliga källor (resenärer och värvade agenter) på engelska Humint.
Anställda kan ha falska namn och falska id-handlingar (kvalificerad skyddsidentitet). Verksamheten har genom åren haft skiftande namn:
C-byrån 1940–46, chef officeren Carl Petersén
T-kontoret 1946–64, chef akademikern Thede Palm.
Försvarsstabens inrikesavdelning 1957–65 kallat B-kontoret chef Birger Elmér. Bedrev inrikes säkerhetstjänst i samarbete med Socialdemokraterna, främst mot kommunister.
Särskilda verksamheten 1965–1973, chef Birger Elmér som tog över också T-kontorets uppgifter. Även kallat IB, uttolkat som Informationsbyrån, Inhämtning Birger eller Intelligence Bureau.
GBU (Gemensamma byrån för underrättelser) 1973–1982
SSI (Sektionen för särskild inhämtning) 1982–1994
KSI (Kontoret för särskild inhämtning) 1994–"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.