Dick Om Forna Svenska Krigares Moskvaintåg
2023-03-20
https://www.svd.se/a/APxWPz/harrisons-historia-om-nar-svenska-soldater-gick-in-i-moskva?fbclid=IwAR1u1-7BR26YNjPJHscw9j73GOdG8eu5hipsFvIUzCqpFxnHj2akBcE35uI
" I ett läge där Sveriges stapplande väg mot Nato kantas av en alltmer uttalad rädsla för Ryssland kan det vara av intresse att erinra sig de tillfällen då våra egna trupper trängt djupt in på ryskt territorium. Vid ett tillfälle nådde våra trupper ända till Moskva. Till det mest bisarra i sammanhanget hör att detta rentav skedde på ryskt initiativ.
Bakgrunden var det politiska kaos som rådde i Ryssland i början av 1600-talet – ”den stora oredan”. Vasilij IV, som uppsteg på tronen på våren 1606, var en svag tsar som hotades av polsk-litauiska styrkor under den (egentligen svenske) kungen Sigismund och av ryska upprorsmän under en pretendent som brukar kallas ”den andre falske Dmitrij” (han utgav sig för att vara den avlidne prinsen Dmitrij).
Vasilijs ställning var så utsatt att han bad Karl IX av Sverige om hjälp. Karl var inte nödbedd, eftersom han oroades över vad brorsonen/dödsfienden Sigismund planerade i öster. Efter förhandlingar i Viborg slöts ett avtal den 28 februari 1609, vilket fick till följd att Sverige allierade sig med Vasilijs regim. Enligt fördraget skulle en svensk här med omkring 5 000 man tåga in i Ryssland för att bistå tsaren mot att denne i gengäld påtog sig att avlöna trupperna och överlät Kexholms län till Sverige.
Mannen som utsågs att leda de svenska hjälptrupperna var den 26-årige Jakob De la Gardie. Efter att ha avtågat i mars sammanträffade svenskarna i Novgorod med tsarens nära släkting Michail Skopin-Sjujskij, som förde befäl över ett tusental man – betydligt färre än svenskarna hade trott och hoppats på. Trots detta, och trots att ryssarna hade svårt att betala löner till soldaterna, tågade den svensk-ryska armén vidare i början av maj. En svit av snabba segrar följde: ”Dmitrijs” folk besegrades vid Staraja Russa och Torzhok, och i ett slag utanför Tver den 15 juli triumferade svenskarna.
Marschen bromsades på grund av soldatmyteri.
Michail Skopin-Sjujskij insisterade nu på att man skulle ignorera motståndet i de ryska städer som låg närmast framför dem på fälttågsrutten och i stället hasta så fort som möjligt till Moskva. Marschen bromsades dock i Kaljazin på grund av soldatmyteri. Finska soldater vägrade tåga vidare in i okänt land, och sedan de brutit upp hemåt följdes de av tyska och franska legoknektar. Genom intensiv övertalning lyckades De la Gardie få dem att återansluta sig till hären. När han äntligen var redo att fortsätta offensiven återstod endast omkring 1 200 man i armén, men det räckte för att besegra en polsk styrka. Bristen på soldater gjorde att avancemanget därefter gick trögt.
I februari 1610 anlände Evert Horn med förstärkningar. I och med det var hären lika stor som i fälttågets inledningsskede. Tåget mot Moskva kunde fortsätta med mycket större energi, och nu gick solen i moln för ”Dmitrij”. Hans anhängare brände sitt läger och flydde. ”Dmitrijs” polska hjälptrupper drog bort till de egna ställningarna vid Smolensk, där de tills vidare inte utgjorde något problem för svenskarna. Den 12 mars kunde Jakob De la Gardie och hans krigare ohotade tåga in i Moskva.
Svenskarna blev kvar i den ryska huvudstaden i två månader. De bidrog till att stärka Vasilij IV:s grepp om tronen och besegrade polska styrkor som befann sig i närheten, men det stod klart att polackerna vid Smolensk också måste drivas bort för att kriget skulle kunna vinnas. Polackerna hade nu övergett ”Dmitrijs” sak och lyft fram Sigismunds son Vladislav som rysk tronpretendent. Efter att ryssarna än en gång lovat bort Kexholms län till svenskarna bröt De la Gardie upp den 22 juni. Olyckligtvis hade Michail Skopin-Sjujskij förgiftats och dött, och ingen lika kompetent fältherre hade trätt i hans ställe, med följd att svenskarna och deras knektar var utlämnade åt sig själva.
Mitt under högsommaren drabbade De la Gardies armé samman med polackerna i slaget vid Klusino, en by inte långt från Smolensk. Mycket tack vare sitt utmärkta kavalleri vann polackerna en överväldigande seger mot de förbundna, och efter nederlaget måste De la Gardie dagtinga med fienden. Mot löfte om fritt avtåg accepterade han att upphöra att stödja Vasilij IV. Flertalet av hans knektar gick över till polackerna, och när återmarschen inleddes återstod endast omkring 400 svenskar och finnar.
Så snöpligt slutade den svensk-ryska alliansens historia. Vasilij störtades och tillbringade sin sista tid i fängsligt förvar i Polen, varefter ryska upprorsmän och utländska arméer fortsatte att kriga om väldet över Ryssland i ytterligare tre år, innan ”stora oredan” avslutades med huset Romanovs uppstigande på tsartronen."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.