Vacker Dom För Ojsan Skojsan
2023-03-16
Världens jobbigaste människa fick rätt mot staten
Publicerad: I dag 13.05
Uppdaterad: Mindre än 2 tim sedan
Även världens jobbigaste människa kan få rätt mot den svenska staten.
Det visar en dom i Stockholms tingsrätt i går i vilken journalistiskt wallraffande anses ha utgjort ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Utgången i detta mål har fått lagkloka att gå i spinn – ”en helt fantastisk dom”, utbrast den vanligtvis så lågmälde juridikprofessorn Mårten Schultz upphetsat på Twitter – och nog finns det anledning att ägna några rader åt den ovanliga vandring i paragrafernas djungel som domstolen inte utan strapatser har genomfört.
En kvinna som förekom i SVT:s dokumentär ”Vaccinkrigarna”, sänd i december 2020, väckte talan mot staten och gjorde gällande att hennes rättigheter enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna hade kränkts.
Det går att förstå hennes missnöje. Programmet följde diverse udda existenser som i olika forum spred den ena teorin knasigare än den andra om farorna med vaccin och för att komma så nära dem som möjligt använde journalisterna falska identiteter och dold kamera.
Just den här kvinnan, ledande i den svenska antivaccinationsrörelsen, fattade inte att kameran var påslagen då hon fick feeling:
”Sanningen om Förintelsen är mycket värre än Förintelsesagan. Att man kan koka ihop en sådan historia för att gynna en rörelse som i dag styr världen.”Domen är en läsfest för juridiknördar.
Det är negativa förpliktigheter hit (staten har en skyldighet att avhålla sig från ingrepp i den enskildes rättigheter) och positiva förpliktelser dit (staten är skyldig att skydda den enskildes rättigheter i förhållande till andra enskilda.)
Det är ett evigt åberopande av berömda avgöranden i Europadomstolen:
”Blumberga mot Lettland”…”Söderman mot Sverige”…”TP och KM mot Förenade Konungariket”.
Domstolen kommer efter mycket om och men fram till att staten har brutit mot Europakonventionen genom att inte erbjuda ett tillräckligt starkt skydd mot det ingrepp i kvinnans rättigheter som publiceringen av dokumentären inneburit.
Närmare bestämt är det reportrarnas falska identiteter och dolda kamera som är problemet.
Staten ska därför betala henne 100 000 kronor i skadestånd.
Juristerna anser också att journalistikens självreglerande etiska system inte är tillräckligt.
Den som tycker att ett program som har sänts i tv eller radio bryter mot gällande regler kan i dag vända sig till exempelvis Granskningsnämnden för bedömning.
Detta duger inte, tycker rådman Henrik Fieber och övriga domare. Det behövs en starkare skyddsmekanism.
Vad den här domen får för konsekvenser går inte att säga än.
Staten, företrädd av Justitiekanslern, kommer med all sannolikhet att överklaga.
Möjligen kommer hovrätten fram till en helt annan slutsats. Möjligen vandrar detta hela vägen till Högsta domstolen.
Kanske kommer hela det medieetiska systemet att börja gunga.
Kanske kommer politikerna som stiftar lagar fram till att nuvarande system i grunden är tillräckligt, men att det behöver kraftigare muskler, som exempelvis en möjlighet att ta till saftiga sanktioner.
Kanske händer ingenting.
Men det finns en dimension i detta mål bortom juridik och paragrafer och medietik.
Det finns en människa som har frestat domstolens tålamod med den ena inlagan efter den andra om allt mellan himmel och jord.
Jag läser tingsrättens så kallade dagbok från rättegången. 13 sidor uppräkningar av kvinnans inlämnade bevisning.
Påståenden om korruption inom läkemedelsbranschen, debattartiklar som propagerar mot vaccinationstvång, egendomliga artiklar i obskyra tidsskrifter.
Bilaga 24, ”Revisionistiska fakta i korthet”, är författad av kvinnan själv.
Tolv sidor som enligt henne övertygande visar att förintelsen alls inte är en av de mest väldokumenterade förbrytelserna i mänsklighetens historia.
Omfattande energi har också lagts på att hävda att New World Order inte är en konspirationsteori om att ett hemligt sällskap planerar global dominans med införandet av en världsdiktatur.
En tredje godbit är en artikel ur New York Times den 12 november 1919, som kvinnan påstår visar att medier rapporterade om förintelse av judar långt innan andra världskriget bröt ut.
Domstolens irritation är lika begripig som uppenbar:
”Tingsrätten har avvisat denna bevisning och anser att XX:s processföring i denna del i onödan tyngt målet”.
Normalt behöver inte den som segrar betala sina kostnader. Men kvinnan får punga ut sin jurists kostnader, en dryg miljon, själv.
Det känns hårt. Kunde inte staten ta kostnaden för den delen hon faktiskt vann?
Kanske ska kvinnan bara vara glad.
Möjligen är det orättvist och elakt av mig att beskriva henne som fruktansvärt jobbig.
Men det finns någonting vackert i den här domen. Den säger någonting vackert om Sverige.
Även en sådan här människa kan vinna mot staten.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.