Större Konflikt Än Ingerö & Skyttedal I SvD
2023-03-16
De politiska garnityrets personligheter är kort, men inte så gott, en skock tappade själar som krälar på den falska solidaritetens altare...
https://www.svd.se/a/y69jW2/torbjorn-nilsson-kd-konfliket-handlar-om-nagot-storre?fbclid=IwAR3pBucIY3IbvL4n5EU0tpIGcoVReIKGaGHGFZeftAyGgw4Jlw155c4mEAA
" Den äldsta artikel jag finner som innehåller namnet Johan Ingerö är från Upsala Nya Tidning och har rubriken ”Sverigedemokraterna satsar på kyrkovalet”. Den är daterad 2001.
Ingerö har, visar det sig vid en hastigare granskning, ingenting att göra med Torbjörn Kastells offensiv i valet till kyrkomötet. Han är i tidningen för att Skarpnäcks Ungdomsråd tältat på Sergels torg i protest mot bostadsbristen i Stockholm. Bildtexten har hamnat fel i digitaliseringen av papperssidan.
Ska man skriva en politisk runa över Johan Ingerö, och det är det kanske tid för nu, är det svårt att inte använda en sådan lapsus.
Få har nämligen varit så viktiga som Ingerö för den traditionella borgerlighetens strategiska närmande till det radikalnationalistiska partiet. Han fanns nära Göran Hägglund då denne tog avstånd från alliansens migrationspolitik. Han fanns nära Ebba Busch då hon bjöd Jimmie Åkesson på lunch. Han blev instrumentell i omvandlingen av Kristdemokraterna – det gamla kyrkopartiet.
Fast, i början av seklet var han fortfarande folkpartist.
Den andra träffen i arkivet är en uppläxning i partitidningen Nu. Ingerö är arg på Gabriel Romanus restriktiva alkoholpolitik. De stora liberala striderna, skriver Ingerö, kan inte handla om nivåmätare på lådviner eller tramsiga förbud mot att visa en flaska Budweiser i tidningarna. Han är sur på frisinnet, det kristna arvet i partiet.
I det folkpartistiska ungdomsförbund där Ingerö kommer in som ett yrväder anses frihet från förbud vara det centrala. Det och kampanjer. Det är så Johan gör sig känd. Han kan ringa Aftonbladet och sälja in någon slags sexhärva i Ung vänster. Han kan blogga rykten om statssekreteraren Lars Danielsson och en älskarinna den där tsunamidagen.
Han blir en man i kulisserna, en tjänsteman.
Och så småningom byter han alltså parti.
Det här är en strid i det absoluta toppskiftet och den är inte särskilt vacker.
Bland kristdemokrater är det nog ändå så att Sara Skyttedal varit ännu viktigare för rörelsen mot sverigedemokrater.
Den äldsta träffen i arkivet på henne refererar ett KDU-möte i Stockholm 2005, där Skyttedal väljs till vice distriktsordförande och Inger Davidsson gästtalar. Det är stridsår i förbundet då. Något nytt, mer konservativt, ställs mot det gamla grönt mjäkigt fromma. Namn som Weimers och Busch tar sig fram. Skyttedal blir vartefter ordförande i förbundet.
En frontfigur för det nya.
Och så följer år av rubriker. Hon står längst fram i striden om migrationspolitiken. Hon skjuter sönder decemberöverenskommelsen med en champagnekork. Hennes betydelse för framväxten av den nya kristdemokratin kan inte överskattas.
Allt detta är en bakgrund.
Nyheten är att Sara Skyttedal anklagar Johan Ingerö för att, som hon skriver, ”försöka ta sig rätten till min kropp” under en, som han skriver, efterfest ”med stora mängder sprit” natten efter valet till Europaparlamentet 2014. Skyttedal säger sig ha polisanmält Ingerö för detta, brottsrubricering är ännu okänd.
Relevant är också att ingen av dem längre är ungdomsförbundare.
Han är partisekreterare i ett regeringsparti, eller var det innan han hastigt avlägsnades i tisdags.
Hon är partiets EU-parlamentariker, tillika ledamot i partistyrelsen.
Det här är en strid i det absoluta toppskiftet och den är inte särskilt vacker.
Mycket i den här konflikten är juridik. Varför polisanmäler Skyttedal nu, efter nio år? Vad har Ingerö, som nekar till brott, att säga till sitt försvar? Ord står mot ord.
Det är frågor för rättsväsendet.
Politiskt finns det detaljer som saknar svar:
Vilken är den ”professionella gräns” Skyttedal uppger att Ingerö ska ha gått över för några veckor sedan, och som ska ha utlöst viljan att anmäla? Vad har den för samband med den ”omfattande yrkesrelaterade konflikt” som Ingerö säger sig ha haft med Skyttedal i slutet av januari i år?
Hur har partiledaren agerat i detta?
Hur tänkte hon när hon utsåg Ingerö till partisekreterare?
Detaljer är inte oviktiga.
Vad är det för ett parti, egentligen?
På ett större plan handlar det dock om en partireformation och hur stabilt den står. Den moderna kristdemokrati som Ebba Busch så framgångsrikt har skapat.
Den här skandalen rör två personer som varit viktiga allierade för Ebba Busch på vägen mot en ny politisk profil och mot regeringsmakten. Människor är människor. De gör fel. Det vet kristdemokrater; det är en bestående och bärande del i partiprogrammet.
Samtidigt är det här partiets rötter viljan till en högre moralisk upprustning i samhället, deras historia är decennier av att Alf Svensson rest landet runt med tåg och smörgåsmatsäck och pläderat för vikten av etiskt tänkande.
I sin förvandling av partiet har Ebba Busch aldrig tagit öppen strid mot det arvet. Hon har adderat aspekter och frågor, tonläge och bildsättning. Hon har stått upp för biståndet på Tidö slott. Och hon har, trots allt, lyckats behålla delar av kärntrupperna.
Fungerar det efter detta?
Vad säger en äldre generation i partiet? En Göran Hägglund, han som anställde Ingerö? En Inger Davidsson, hon som talade på det där KDU-mötet när Skyttedal fick sitt första förtroendeuppdrag?
Kristdemokraterna har i dag en partiledare som erkänt förtal mot strafföreläggande, en partisekreterare som avgått efter en polisanmälan riktad mot honom och en EU-parlamentariker som har författat samma anmälan.
Vad är det för ett parti, egentligen?
I ”Upprinnelsen”, boken om kristdemokratins första trevande steg i Sverige, skrev partiveteranen Bernt Olsson om konflikten mellan Pethrus och Rimmerfors.
Lewi Pethrus var pingstpastorn som styrde så lidelsefullt mot en ny partibildning. Kunde det gå att få missionsförbundarnas stöd i det?
Nej, svarade Einar Rimmerfors, missionsvän och folkpartist envist. Varpå en förtörnad Pethrus skrev i tidningen Dagen att Rimmerfors uppträdde med ”utpräglade förmyndarlater” och lät ”som om han talar till en småbarnsklass”.
Det var förolämpningar av hög klass i 1960-talets frikyrkovärld.
En tid senare damp ett privat brev ner hos den unge Bernt Olsson, vars intention var att bistå Pethrus partibygge men utan alltför stora strider. Rimmerfors skrev sorgset att han tagit Pethrus utfall mycket hårt.
”Jag ville tro”, minns Olsson i boken, ”att det var helt riktigt, som Rimmerfors sade. Jag ville inte tro att brevet tillkommit av taktiska skäl som ett försök att slå in en kil i partiet. Det här var nog min första upplevelse av vilka svåra situationer man kan komma i som politiker.”
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.