Ågestareaktorn I Tiden
2023-03-16
https://www.svd.se/a/ab8ol7/agestareaktorn-en-karnkraft-for-framtiden?fbclid=IwAR1-xs97alkGGugwADFZMbXdUrscsUT0_UrsZdOe30NL8K7ND8STAE5P8RM
" När Ågestaverket öppnade 1964 kunde svenskarna, som ett av de första folk i världen, värma sina hus med atomenergi. Vad gällde riskerna var opinionen tyst: om ingenjörerna sade att det var säkert, var det säkert. 60 år senare har debatten gått varvet runt – kanske är det rivningsfärdiga Ågesta på väg att bli modernt?
På Tekniska museeet i Stockholm invigs i kväll utställningen Salong Energi. Den borde ha goda chanser att gå till historien som en av museets mer omtalade. I alla fall kunde tajmingen knappast vara bättre, med tanke på att energiförsörjningen seglat upp som en av 2020-talets viktigaste samhällsfrågor. Salong Energi öppnar samtidigt som staten betalar ut ett unikt stöd till sargade elkonsumenter, Ukrainakriget fortsätter att skaka om Europas energisystem och en radikal energiomställning pushas på för att få bort de fossila bränslena. Och så har vi förstås den alltid heta debatten om kärnkraften.
Salong Energi tar tjuren vid hornen genom att fokusera på just kärnkraften. Närmare bestämt zoomar man in på det sedan länge nedlagda kärnkraftverket i Ågesta, som uppfördes i södra Stockholm i början av 1960-talet. Det är ett utmärkt val, ty Ågestaverket förkroppsligar drömmen om en svensk atomålder.
Sverige hade visserligen redan 1954 tagit i drift en första kärnreaktor, R1 kallad, för forskningsändamål; den uppfördes i ett bergrum 25 meter under marken på KTH:s nuvarande campus. Ytterligare två forskningsreaktorer hade byggts i sörmländska Studsvik. Men Ågesta var något helt annat: det var ett riktigt kraftverk, eller snarare kraftvärmeverk, som levererade välbehövlig energi till stockholmarna, så att de skulle kunna tända lampan i vardagsrummet, baka kanelbullar och tappa upp ett varmt bad. För första gången skulle kärnkraften, som under det föregående decenniet slukat runt hälften av den statliga forskningsbudgeten, komma folket till godo.
Farsta och Ågestareaktorn symboliserade tillsammans det nya Sverige som höll på att ta form under denna tid.
Ågestaverket uppfördes parallellt med den modernistiska förorten Farsta och togs i reguljär drift 1964, samma år som Tage Erlanders regering sjösatte miljonprogrammet. Verket byggdes in i ett bombsäkert bergrum på andra sidan sjön Magelungen, från vilket anläggningen också hämtade sitt kylvatten. Fjärrvärmeledningar grävdes ned i marken för att föra över kärnvärmen till de stramt designade, vita flerfamiljshusen i förorten, vars invånare därmed blev Sveriges första konsumenter av atomenergi. Farsta och Ågestareaktorn symboliserade tillsammans det nya Sverige som höll på att ta form under denna tid: ett Folkhemssverige baserat på orädd teknikutveckling, social ingenjörskonst och sammansmältning av stat och kapital: AB Atomenergi, som utvecklade den svenska kärntekniken, ägdes till 4/7 av staten och till 3/7 av näringslivet. Tron på såväl vetenskapliga som samhälleliga framsteg var benhård. Och de mer kritiska samhällsrörelserna låg ännu i sin linda.
Sverige hade bestämt sig för att satsa på så kallade tungvattenreaktorer. De kunde drivas med naturligt, oanrikat uran som man tänkte bryta på platser som Ranstad i Västergötland och Kvarntorp i Närke. På så sätt skulle den svenska kärnkraften bli oberoende av stormakterna. Två världskrig hade på ett plågsamt sätt framhävt nackdelarna med utländskt energiberoende. Kärnkraften betraktades som en inhemsk energikälla och var därmed, tillsammans med den norrländska vattenkraften, nyckeln till frihet. Men det fanns också ett mörkare motiv: tungvattentekniken möjliggjorde produktion av plutonium som, efter upparbetning av det använda kärnbränslet, skulle kunna utnyttjas i svenska atombomber. Ågesta handlade alltså, vid närmare betraktelse, om mer än kanelbullar.
Med Ågestaverket var svenskarna förbluffande tidigt ute i internationell jämförelse. I början av 1960-talet hade väldigt få länder lyckats bygga ett fungerande kärnkraftverk. Många hade byggt forskningsreaktorer, men riktiga kraftverk som faktiskt levererade energi till medborgare och industri var betydligt mer sällsynta. Det var egentligen bara stormakterna som ditintills gjort det. Belgien hade byggt en anläggning som var ungefär av samma storlek som Ågesta, men belgarna förlitade sig på amerikansk teknik. Svenskarna utmärkte sig genom att de utvecklade och byggde sin egen reaktor. Inget annat mindre land hade åstadkommit något liknande.
Kärnkraftverket blev i slutänden nära fem gånger så dyrt som beräknat. Ändå hade ingenjörerna all anledning att vara stolta över den futuristiska maskinen i grottan. I ett drygt årtionde var den i drift. När jag för några år sedan besökte det då nedlagda Ågestaverket hade jag sällskap av en brittisk kärnteknikspecialist som häpnade över elegansen i konstruktionen, och framförallt över kvaliteten på det svenska stålet, som utgjorde den materiella basen för reaktorkonstruktionen: stålet var efter ett årtionde av radioaktiv bestrålning fortfarande i det närmaste intakt, vilket i internationell jämförelse ansågs förbluffande.
Men var det inte ansvarslöst att ”testa” kärnkraften bara en dryg mil från centrala Stockholm? Oroade man sig inte för olycksrisken? Nja, protester mot bygget förekom visserligen, men de handlade som så många andra tidiga kärnkraftsdebatter om utsläpp av uppvärmt kylvatten i naturen. Vad gäller kärnsäkerheten ansåg sig AB Atomenergi ha designat ett system kännetecknat av ”en naturlig inneboende säkerhet” som ”av sig själv motverkar farliga driftsstörningar”, som företaget skrev 1961. Ingenjörerna var förvissade om att de på basis av sund teknisk design och noggranna beräkningar skulle kunna hantera oväntade situationer. Dessutom låg ju kärnkraftverket i ett bergrum, vilket skulle begränsa eventuella skadeverkningar. Någon kritisk offentlig debatt kring detta fördes inte. Om ingenjörerna sade att reaktorn var säker, så var den säker.
Om så hade skett hade resultatet blivit en härdsmälta.
Men den 1 maj 1969 drabbades Ågestaverket faktiskt av en olycka. Ett rutinbyte av en ventil gick fel och 500 kubikmeter vatten från ett kyltorn störtade ned i anläggningen. Resultatet blev en lokal översvämning som i sin tur ledde till elektriska kortslutningar. Operatörerna tappade helt kontrollen över reaktorn. ”Manöverbordet i kontrollrummet blinkade som en julgran”, som en av ingenjörerna senare mindes. Till följd av en av kortslutningarna gick nödkylsystemet av misstag igång. Ingenjörerna hade planerat att använda detta system endast om reaktortanken tömts på tungt vatten. Men reaktortanken var inte tömd. Det ledde till ett enormt övertryck i nödkylkretsen, som hotade att sprängas. Om så hade skett hade resultatet blivit en härdsmälta. Med några djärva, improviserade åtgärder lyckades man förhindra det.
Ågestaverket stängdes ner 1974. Då var en mer kritisk kärnkraftsdebatt redan på ingång, som skulle sarga folkhemmet djupt och uppslitande. Trots detta kom Sverige snart att förlita sig på kärnkraften som få andra länder. Mellan 1972 och 1985 uppfördes i Sverige tolv stora kärnreaktorer på fyra platser: Oskarshamn, Ringhals, Barsebäck och Forsmark. Mot slutet av 1980-talet levererade de runt hälften av Sveriges totala elproduktion. Denna utveckling fick erfarenheten och minnet av det mycket mindre Ågestaverket att blekna.
Men i samband med att Vattenfall för några år sedan började planera för rivning av verket blossade en oväntad debatt upp. Den handlade om kärnkraften som kulturarv. Om nu Ågesta förkroppsligade inte bara den unika ”svenska linjen” på kärnkraftsområdet, utan även i bredare mening 1960-talets teknikoptimism och framtidstro, borde man då inte på något sätt bevara dess minne för framtida generationer? Länsstyrelsen i Stockholm kallade till sig Tekniska museet, Vattenfall, Strålsäkerhetsmyndigheten med flera intressenter för att dryfta saken. 2019 mottog Kulturdepartementet ett förslag om att förklara Ågestaverket som byggnadsminne. Idén fick oväntat stöd av internationella aktörer som The international committee on the conservation of the industrial heritage. Drömmen var ett svenskt kärntekniskt museum i Ågesta.
Vattenfall förhöll sig dock kallsinnigt till idén. Bolaget pekade på viktiga lagparagrafer som tvingade bolaget att sanera platsen. In i det längsta försökte kulturarvsentusiaster förhindra en rivning. Det misslyckades och för närvarande pågår rivningen för fullt. Så sent som i somras fördes dock en häftig debatt i tidningen Ny Teknik mellan Vattenfall och Linköpingsprofessorn Anna Storm, som gick åt hårt den statliga energijätten för dess ovilja att på ett mer kreativt sätt ta sig an kärnkraften som kulturarv. Bakgrunden var att Vattenfall då hade rivit ut och slängt delar av Ågestas ikoniska kontrollrum i containrar. I slutänden får vi nu nöja oss med den utställning som Tekniska museet inviger i kväll.
På sistone har Ågestaverket blivit aktuellt på ett annat sätt. I debatten om kärnkraften har nämligen idén om mindre kärnkraftverk av Ågestas dimensioner seglat upp som en, som förespråkarna menar, lovande lösning på vår tids energi- och klimatkris. Att bygga nya, stora kärnkraftverk är numera förbundet med astronomiska investeringskostnader. I detta läge har så kallade ”små modulära reaktorer” (SMR) seglat upp som ett lockande alternativ där kostnaderna är tänkta att bli mer hanterbara.
Dessa små reaktorer markerar, sett i ett samhällsperspektiv, en återgång till den historiska utgångspunkt som Ågestaverket representerar. Återigen föreställer sig visionärerna en mer småskalig kärnkraft som med fördel kan byggas i omedelbar närhet till storstäder. I Sverige diskuteras redan möjligheten att, med Ågesta som historisk inspiration, låta SMR:s producera både värme och el. Kanske kommer rentav små SMR-verk planeras parallellt med nya bostadsområden, precis som Farsta förr om åren?
Av 1970- och 1980-talens extremt kritiska opinion återstår nästan ingenting.
Samtidigt har kärnkraftsdebatten till sin karaktär förändrats på ett sätt som för tankarna till 1960-talet. Precis som då är tilltron till kärnkraften numera enorm och många ser det som helt självklart att fler kärnkraftverk måste byggas. Av 1970- och 1980-talens extremt kritiska opinion återstår nästan ingenting. Särskilt intressant är att diskussionen om kärnsäkerheten nästan helt lyser med sin frånvaro – precis som på Ågestas tid. Om ingenjörerna säger att kärnkraften är säker, så är den säker."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.