"Gunnar Kassman tillhörde ett exklusivt sällskap. Under det glada 1920-talet var det högsta status i Stockholms jetset att äga en egen ö i skärgården.

Leif R Carlsson startar aktersnurran med två hårda drag och vi puttrar ut ur småbåtshamnen vid mor Annas brygga på Lidingö. Han ska visa mig ett hus som är till salu. Annonsen har legat ute i över ett år utan att någon har nappat. Det finns förklaringar till det, ska det visa sig.

Leif har vunnit SM-guld med Modo 1979, AIK 1982 och Södertälje 1985. Det gör honom unik i svensk ishockey. Ingen annan har tagit tre titlar med tre olika klubbar. Det mesta Leif kan om livet har han lärt sig på hockeyrinken. Man tar smällar och man ger smällar. Man låter ingen kliva på en. Man ger inte upp. Det var så han dök upp på ön Storholmen en dag 1997.

Under en av sina fisketurer hade han fått syn på taket till en enorm byggnad som låg inbäddad i grönskan. De boende på ön kallade huset för ”slottet”. Fastigheten var eftersatt och i behov av omfattande renovering. Men Leif är visionär. Framför sig såg han en modern konferensanläggning 15minuter från city. De 24 rummen skulle vara perfekta för ledarskapskurser, teambuilding och kundmöten. Han övertalade en förmögen vän att gå in som delägare. Men någon konferensanläggning har det inte blivit. Däremot en grannfejd. Leif trycker kepsen över de ljusa lockarna och gasar på.

–Vad jag inte visste var att jag inte bara förvärvat ett fantastiskt hus, utan också ett mycket gammalt juridiskt problem.

Båten närmar sig bryggan. Där väntar en fyrhjuling med släp på att ta oss till objektet.

Från början var det inte meningen att fastigheten skulle ha några grannar. Huset i dess nuvarande form uppfördes av en bankir med namnet Gunnar Kassman. Denne köpte ögruppen Storholmen 1917 av Edward Cederlund. Edwards far hade också hetat Edward och varit känd som ”punschkungen”. Cederlund var kunglig hovleverantör av punsch under en epok då det i Sverige dracks fem miljoner liter per år. Han var följaktligen mycket rik. Och han ville vara ifred. Det sägs att han brukade jaga bort nyfikna besökare så att dessa inte skulle röra till hans noga krattade grusgångar.

Cederlund hade låtit uppföra en villa i schweitzerstil, enligt den alpina trend som var på modet under senare delen av 1800-talet. Sonen ville dock ha något vräkigare när han tog över och ersatte korstimret med tegel och sten.

Kassman hade ännu mer storslagna planer. Bankiren lät knappt bläcket på köpekontraktet torka innan han började med massiva ombyggnationer. Som arkitekter anlitades Josef Östlihn och Albin Stark, vars byrå var en av Stockholms mest respekterade. I den ena flygeln byggdes bostad åt tjänstefolk. I den andra blev det teater och galleri. Flyglarna förbands till huvudhuset med öppna pelargångar. Växthus och orangeri inrättades. Bankiren skaffade sig ett elverk och hade en egen bilfärjeförbindelse till Lidingö. Åt sin dotter lät han bygga en lekstuga som i själva verket var ett komplett hem i miniatyr.

Gunnar Kassman tillhörde ett exklusivt sällskap. Under det glada 1920-talet var det högsta status i Stockholms jetset att äga en egen ö i skärgården. Den omsusade affärsmannen Ivar Kreuger hade till exempel en, som i ärlighetens namn dock bleknade jämte Kassmans residens. I ett nummer av tidskriften ”Svenska hem i ord och bild” från 1921 jämför Waldemar Swahn Kassmans villa med de italienska palatsen Villa d’Este och d’Aldobrandini.

Betraktar man uppmärksammare det moderniserade Louis seize-chateuaets eleganta linjer, hvilka tyckas liksom växa upp ur terrassernas renässansgrund och spegla sig i de klassiskt kopierade dammarna, förstår man att ägaren drömt en dröm, hvars bilder kretsat kring hans älsklingstema – en sammansmältning af den klassiska romartidens förnäma kyla, renässansens heta, färgstarka yppighet och det sena 1700-talets graciösa men dock åtstramade elegans.

Tonen är inställsam. En jazzålderns motsvarighet till DN:s vindsvåningsreportage häromåret. I stället för en fondmäklare med smak för italiensk design kretsar texten kring bankiren Gunnar Kassman, som älskar allt gustavianskt.

När man ser Storholmens herre bland sina blommor och hör honom tala om dem som varande och vardande förstår man hvad hänförelsen kan åstadkomma när människan och naturen ingå en förening i skönhetens tjänst.

92 år senare täcks många av fönstren av plywoodskivor i stället för glas. Delar av taket har tätats med presenning. De en gång så ståtliga pelarna i pelargångarna har vittrat sönder till den grad att jag hukar av rädsla att det platta renässanstaket ska rasa ner över mig.

Leifs sambo Marie Dahlqvist bjuder på äppelpaj med vaniljsås. Vi blickar ut över parken. Den är anlagd i terrasser omgivna av genombrutna murar i granit och öländsk kalksten. Den internationellt erkände trädgårdsdirektören Enoch Cederpalm utformade området med Sofiero slott som förebild. En gång var de tre vattenspeglarna omgivna av rosor och rhododendron. Det går att föreställa sig hur det måste ha doftat en sommardag uppe på verandan. Ljudet av vattenspelens porlade. Fåglarnas kvitter. Klingandet från kristallglas när tjänstefolk i stärkta skjortor serverar svalkande förfriskningar från den påkostade vinkällaren dekorerad i Augsburg-stil.

I dag hör man bara hur vinden river i torrt ris och kraxandet från en ensam kråka.

Vem bygger ett sådant här plejs?

Leif rycker på axlarna.

–Kassman ska ha varit en playboy och haft affärer ihop med Ivar Kreuger. Om det är sant vet jag inte. Ön är full av rykten.

Något måste ju ha gått snett, eller hur?

–Kreugerkraschen drabbade ju många. Men fan vet.

Vad man säkert vet är att bankiren var intresserad av båtar. I sin ägo hade Kassman bland annat yachten Meteor, samt en av de snabbaste racerbåtarna i Stockholms skärgård. Enligt Swahns inredningsreportage hängde det på Kassmans tid originaletsningar av Rembrandt på väggarna. Tapeterna var handmålade av Knut Lundström, en pionjär inom det svenska nonfigurativa måleriet på 1920-talet. Nu hänger bara flagor kvar.

Jag öppnar dörren till det en gång ”hypermoderna badrummet”. Allt är gjort i vit marmor. Toastolen liknar en romersk tron. Locket är sprucket på mitten. Av konstgalleriet med målningar av Bruno Liljefors och ryska mästare som Konstantin Makovsky och Vasilij Verestjagin återstår endast bråte. Den gigantiska soffan, snickrad av Napoleons egen möbelarkitekt åt en rysk storfurste, är spårlöst försvunnen.

–På 1930-talet drevs huset som pensionat. Både Greta Garbo och Sven Jerring sägs ha tillhört gästerna. Och kungen brukade komma hit för att spela tennis, säger Leif medan vi går upp för den breda knarrande trappan till andra våningen.

–Under andra världskriget hyrdes fastigheten ut som sommarnöje till den sovjetiska ambassaden.

På vinden finns, under lager av damm och spindelväv, drivor av gamla tidningar. Stockholms Dagblad från 1920-talet och några årgångar av veckotidningen Idun. I ett gulnande exemplar råkar jag hitta en vimmelbild på ambassadören Aleksandra Kollontaj. Hon är iförd en dyrbar päls. Året är 1931. Det är vinter.

Inte många minns längre denna mytomspunna celebritet. Men när jag läser om Villa Kassman dyker hennes namn upp gång på gång. Enligt Wikipedia ska hon ha haft huset på Storholmen som sommarbostad.

Aleksandra Kollontaj var tillsammans med Rosa Luxemburg den mest tongivande kvinnan inom den framväxande europeiska socialismen. Efter oktoberrevolutionen 1917 blev hon världens första kvinnliga regeringsmedlem. Under tiden som diplomat i Stockholm blev hon en nyckelfigur i den feministiska Fogelstadsgruppen och nära vän till revykungen Karl Gerhard. Som diplomat spelade hon en avgörande roll under vapenstilleståndsförhandlingarna mellan Sovjet och Finland, vilket i princip innebar att Sverige kunde hålla sig utanför kriget. Kollontajs dagböcker förvarades länge inlåsta i ryska arkiv. Men 2008 gavs de ut på svenska.

Några dagar senare sitter jag på Kungliga biblioteket och plöjer hennes anteckningar på jakt efter referenser till antingen bankiren Kassman eller Storholmen.

Jag hittar inga. Däremot skriver ambassadören att hon under några sommarveckor vilar upp på ett pensionat på Lidingö, vilket skulle kunna vara Kassmans villa. Hon hade just återvänt från Moskva. Enligt svenska vänner var hon övertygad om att hon skulle mördas i Stalins utrensningar. Men av okänd anledning klarade hon sig. Av de 13 personer i den inre cirkel av bolsjeviker som förberedde revolutionen var det bara Stalin, Lenin och Aleksandra Kollontaj som dog en naturlig död.

Enligt uppgifter från boende på Storholmen ska ambassadpersonalen ha lämnat huset och trädgården i ett så uselt skick att Sovjetunionen krävdes på skadestånd. Men vem hyr över huvud taget ut sitt hus åt Josef Stalin?

De följande veckorna ägnar jag åt att stalka den skugglike bankiren. Jag förföljer honom genom mikrofilmsarkivet på Kungliga biblioteket, plöjer Ivar Kreuger-biografier utan att finna minsta spår efter någon Kassman. Snart har jag förlorat mig helt i 1920-talet.

Mycket känns sepiafärgat avlägset. Som att Kreuger tog atlantångare på sina affärsresor. Eller att den första telefonlinjen till USA upprättades 1927. Men lika mycket tycks illavarslande bekant. Revolutioner och oroligheter skakar världen. Lehman Brothers introducerar nya finansiella instrument på en skakig New York-börs. Jag ringer och tjatar på en stackars assistent på Centrum för Näringslivshistoria.

–Kassman? Nej, jag hittar inget på honom. Men jag kan se att det finns handlingar på Riksarkivet, säger hon.

Förhoppningsfull åker jag till Kungsholmen och kliver in i en värld befolkad av tystlåtna personer som hanterar ömtåliga dokument med Musse Pigg-vantar. Resultatet av mina efterforskningar är magert. Det finns tydligen en villagata i Danderyd som bär Kassmans namn. Men han förekommer inte i 1920-talets biografiska lexikon och ”vem är vem”-böcker. Däremot hittar jag en samling av gamla brev från 1500-talet och framåt som han sålde till arkivet 1921. Hade han fått ekonomiska problem?

En hjälpsam arkivarie rullar fram en vagn med en låda märkt ”Register över inkomna räkenskapshandlingar 1912–1966”, och mycket riktigt: Enligt ett handskrivet kort gick Bankirfirma Gunnar Kassman & C:o i konkurs i maj 1921, samma år som villan stod färdig. Fem år senare tog AB Kreditinstitutet över fastigheten. Kassman var en av delägarna. Tomter på Storholmen började styckas av, förmodligen i syfte att frigöra kapital. Men det verkar ändå inte ha täckt kostnaderna.

Jag hittar dokument som visar att hustrun Emmy började driva pensionat i huset 1930. Jag noterar hennes flicknamn: Kassman. Hade Gunnar tagit hennes namn? Fanns det något i sitt förflutna han ville dölja? Närmare än Waldemar Swahns inredningsreportage från 1921 kommer jag inte. I tidningen finns det enda fotografi av Gunnar Kassman jag hittar. Det föreställer en stilig man i 40-årsåldern med markerade drag och kraftig haka. Han är rätt lik skådespelaren Christopher Walken.

Gunnar Kassman påminner mig om den hemlighetsfulle affärsmannen i ”Den store Gatsby”. F Scott Fitzgeralds roman utspelar sig under samma epok, även den i en överdådig villa. I romanen antyds att Jay Gatsby ägnat sig åt skumraskaffärer för att finansiera sin extravaganta livsstil och sina omtalade fester. Hans drivkraft är att återerövra en förlorad ungdomskärlek. Frågan är vad som drev Gunnar Kassman. Swahn avslutar sitt reportage med några kryptiska rader:

...ett hem, där ägaren drömt sig in i hvarje detalj, icke för att tillfredställa begäret att lysa utåt utan för att resa ett monument åt skönheten och hemkänslan i harmonisk förening med en svenskhet, som i Gunnar Kassman har en lidelsefull ifrare och – utopisk drömmare.

Utopisk drömmare? Vem skulle kalla sig för en utopisk drömmare på den tiden? Faktum är att världen var full av dem.

Samma år som Kassman förvärvade Storholmen rasade kravaller på Gustaf Adolfs torg, några kilometer därifrån, när arbetarrörelsen krävde allmän rösträtt. Bara veckor tidigare hade Lenin lämnat Stockholm med en ny kostym från PUB för att ansluta sig till revolutionen i Sankt Petersburg. Där strålade han samman med ledande bolsjeviker, bland andra Aleksandra Kollontaj. Av rädsla för att revolutionen skulle sprida sig till Sverige tvingades högerregeringen gå arbetarrörelsen tillmötes. I Ryssland rådde kaos. Kommunistpartiet förstatligade banker och industrier.

Forskaren Martin Kragh vid Handelshögskolan i Stockholm har studerat handelsrelationerna mellan Sverige och Ryssland vid tiden för revolutionen. När jag når honom per telefon håller han på att gå igenom ett enormt, tidigare outforskat sovjetiskt arkiv. Till skillnad från många andra västländer hade Sverige inte brutit sina relationer med den nya regimen i Moskva, berättar han.

–Vi var bland de första att bedriva handel med bolsjevikerna.

Det rådde inbördeskrig och hyperinflation. Ryska pengar var i princip värdelösa.

–Den hårdvaluta som den ryska befolkningen ägde var silver, juveler, konst och antikviteter. Det fanns en enorm och helt oreglerad marknad för den typen av föremål, och de användes för att införskaffa allt från mat till kläder och vapen under inbördeskriget.

Namnet Gunnar Kassman klingar inte bekant, säger Kragh. Men han gör en sökning i arkivet för säkerhets skull. Under tiden berättar han om de svenska affärsmän som åkte till Moskva mitt under brinnande inbördeskrig. Vissa av dem såg revolutionen som ett unikt tillfälle att göra goda affärer. Andra hade uttalade sympatier med Lenin. Som Olof Aschberg, ”den röde bankiren”. I Stockholm lät han smälta ner stora mängder guld som konfiskerats från den tsarryska centralbanken.

Affärerna hjälpte Lenin att stärka sin maktposition i en orolig tid. Och ett antal svenska affärsmän tjänade grova pengar. Martin Kragh tystnar.

–Här har vi det...

Jag lyssnar spänt.

– Bankirfirma Gunnar Kassman & C:o. Den finns i arkivet, säger han.

Innebär det att han stödde bolsjevikerna?

–Att han dyker upp i arkivet visar bara att han hade verksamhet i Ryssland före revolutionen.

Den okände bankiren Kassman köper Storholmen revolutionsåret 1917. Han bygger Stockholms mest påkostade sommarresidens och fyller det med ovärderliga ryska konstföremål och antikviteter. Kan det vara en slump?

–Om hans ryska föremål inhandlats före eller efter denna tidpunkt är svårt att säga. Rysk konst förskingrades över hela Europa på 1920-talet, säger Kragh.

Tyder inte en hel del på att han tillhör dem som berikade sig på revolutionen?

–Nja, han kan lika gärna ha tillhört den rätt stora grupp svenska företagare som förlorade betydande belopp efter bolsjevikernas konfiskeringar.

Är nu så desperat i min jakt på information att jag sätter mig och ringer alla Kassman i Stockholmsområdet. Det är 25 personer. En är fotomodell och tidigare deltagare i dokusåpan ”Top model”. Någon tror att jag säljer pensionsförsäkringar. Till slut får jag napp. En pensionerad inredningsarkitekt i Täby visar sig vara Gunnar Kassmans brorsbarn.

–Han var populär hos oss ungar. Hade alltid fickorna fulla av godis. En vinter tog han med oss på en biltur över isen till Storholmen, minns jag. Vi skulle skotta taken, säger Robert Kassman.

Gunnar Kassman växte upp i Sundsvall där han, enligt släktingen, blev landets yngste bankdirektör. Mysteriet med hustruns flicknamn får nu sin förklaring: De var kusiner. När bankiren dog 1970 var han inte särskilt förmögen.

–Alltså, han var mycket intresserad av Ryssland. Men att han skulle ha haft del i revolutionen? Nej, det tror jag verkligen inte. Han var i första hand affärsman. Gjorde väl både bra och dåliga investeringar, säger Robert Kassman.

Han tystnar för ett ögonblick.

–Storholmen tillhörde väl inte de mest lyckade.

Kanske är sanningen om Gunnar Kassman inte mer fantasieggande än så. Att bygga ett mindre gustavianskt slott på en isolerad skärgårdsö var i de stora omvälvningarnas tid på 1920-talet ett både omodernt och kostsamt företag. Den unge arkitekten Albin Stark lämnade snabbt projektet bakom sig och började i stället intressera sig för modernismen. 1930 var han en av de tongivande arkitekterna bakom Stockholmsutställningen som på allvar introducerade den nya estetiken i Sverige. Per Albin Hanssons folkhem kom att byggas i raka linjer. I dess skugga stod en barockvilla på Storholmen och vittrade sönder.

Först 1962 lyckades Gunnar Kassman sälja fastigheten till en Ingvar Frithiof. Denne bohemiske fabrikör bosatte sig i ett av strandhusen. Hans planer på att förvandla huvudbyggnaden till ett kasino gick i stöpet. I stället hyrde han ut den till ett kollektiv bestående av långhåriga medarbetare från Sveriges Radio.

–Det var ju cykelavstånd till stan och ungarna älskade att leka i trädgården. Vi hade fantastiska fester, minns den tidigare Ekot-reportern Maria Meschke.

Antagligen bedömde Frithiof att huset var i så dåligt skick att en renovering skulle bli alltför kostsam. Men de allvarligaste problemen med fastigheten hittar man i juridiken. När Kassman styckade av marken på ögruppen skedde detta genom en så kallad jordavsöndring, vilket krävde ett minimum av krångel och byråkrati. Man får förmoda att han behövde pengarna snabbt. Vem som ägde vattnet kring öarna brydde man sig inte om att definiera. 1951 tillföll vattenrätten runt ögruppen Kassmans fastighet.

–Det innebär att när vi tog över slottet 1997 så fick vi vattnet runt ön på köpet, förklarar Leif R Carlsson.

Grannen Per Unckels havsutsikt var med andra ord inte hans egen. Men landshövdingen och resten av de boende på ön kunde få köpa den till ett bra pris om de ville, föreslog den nye slottsherren – ishockeyspelaren från Norrland.

–Allt jag ville göra var att reda ut ett 100 år gammalt missförstånd. Därifrån jag kommer så håller man inte käft. Man konfronterar problemen, säger Leif.

Men den attityd som tagit honom så långt inom hockeyn uppskattades inte av den elit som i dag njuter av den stadsnära idyllen på Storholmen. Många av fastigheterna ägs av näringslivshöjdare, kändisar och mediefolk. Utrikesminister Carl Bildt brukar fira midsommar på ön.

Leif R Carlsson är övertygad om att det är hans grannar som via sina kontakter saboterat möjligheterna att förverkliga visionen om en konferensanläggning. 2005 sålde han sina ägarandelar. Han och sambon hyr i dag några rum på övervåningen. För att kunna rädda byggnaden har den nuvarande ägaren velat bygga ut huset och stycka av tomten för fler bostäder. Men alla bygglov har avslagits. Inget får ändras på fastigheten och den tillhörande tomten.

Leif slår ut med armarna.

–Nu är allt som återstår att riva skiten.

Huset, som i den senaste kulturhistoriska byggnadsinventeringen klassas som oersättligt, kommer med största sannolikhet att jämnas med marken. Därmed raderas en bit av Stockholms historia. Det är ett snopet slut på berättelsen om den mystiske bankiren Gunnar Kassman.

Frustrerad blickar jag ut över min läsplats på Kungliga biblioteket. Den är fylld av utskrifter, nerklottrade post it-lappar och kopior av gamla dokument.

Jag var på jakt efter Stockholms Jay Gatsby. Jag ville leta mig in i psyket hos en man som spelade högt och förlorade allt. I stället har jag blivit sittande med den småborgerliga striden i ett sommarstugeområde utanför Lidingö. Jag kommer att tvingas lämna den stora frågan obesvarad: Varför lät Gunnar Kassman bygga Stockholms kanske mest påkostade sommarresidens, för att efter några år lämna det åt råttorna? Drömmar har uppenbarligen gått i kras, men vilka drömmar?

När det återstår en timme till stängning börjar jag på måfå söka i Svenska Dagbladets årsböcker. Under händelser i juli 1927 dyker bankirens namn oväntat upp.

En motorbåt av racertyp, tillhörig bankir Gunnar Kassman, råkar i brand vid Storholmen. Av de fem ombordvarande omkomma två, en maskinist och en trädgårdsmästare.

Jag rafsar ner mina prylar i en plastpåse och skyndar mig ner i mikrofilmsarkivet. I DN från den 9 juli 1927 hittar jag resten av historien. Olyckan var förstasidesstoff:

Maskinisten Axel Lidén är bördig från Långseletrakten. Han var 22 år gammal och skulle i höst gifta sig. Hans fästmö, som är anställd på Storholmen, var så förtvivlad över olyckan att hon med våld måste hindras från att kasta sig i vattnet.

Av artikeln framgår att maskinisten Lidén jobbat hos Gunnar Kassman i fyra år. På fredagsmorgonen hade han skjutsat bankiren till Djursholm i racerbåten Emmy. Vädret var vackert och sjön låg lugn och spegelblank. Lidén bestämde sig för att bjuda trädgårdsmästaren Jansson, köpmannen Gillberg, dennes femårige son Bengt och en flicka i tioårsåldern som hette Ingeborg på en liten åktur.

700 meter från bryggan började det brinna i den sotiga motorn. De ombord tvingades hoppa i vattnet för att undkomma lågorna. Gillberg lyckades hålla de båda barnen uppe vid ytan tills hjälp anlände. Men Lidén hade aldrig lärt sig att simma.

Han klängde sig då fast vid Jansson, som icke kunde klara både honom och sig själv. Båda försvunno i djupet.

Under lördagen draggade man efter kropparna. Jansson var försvunnen. Lidén påträffades i vattnet utanför Storholmen. Enligt tidningen var maskinistens ena arm, den som han desperat hållit sig fast med runt trädgårdsmästarens hals, fortfarande hårt böjd. Den som hittade den döde var Gunnar Kassman."