Man kanske rent av skulle börja att nysta upp detta där insatsen ger störst verkan...

" Hurra-ord är ord som anspelar på något bra. Eller som spontant uppfattas som bra – till och med självklart bra. Hör någon säga professionalisering, etik, likvärdig skola, mångfald, rättssäkerhet, ledarskap, inkludering, jämställdhet, strategiskt viktig fråga, respekt, tillit, hållbarhet, trygghet, på vetenskaplig grund med mera – och det är bara att hålla med. Eller nämn rättigheter, kompetensutveckling, stöd, förebyggande insatser och du kan räkna med att få protesterar. Att inta en motsatt ståndpunkt framstår som orimligt – svagsint eller omoraliskt. Eller i alla fall att den som inte nickar instämmande kan misstänkas för att vara ute i grumliga vatten. Hurra-ord bejakas och leder tänk och tal till säker mark.

Men att bara nicka instämmande när hurra-ord dyker upp kan vara uttryck för tankeslöhet, konformism eller en allmän benägenhet att välja de lågt hängande frukterna. Man gör det lätt för sig. Hurra-ord kan fördumma och blockera för mer kvalificerat tänkande. Ofta döljer hurra-ord mångtydighet och bidrar till funktionell dumhet, man tänker inte eller tänker endast inom ramen för en överförenklad och inskränkt tankebox där rätt uttryck spärrar in hjärnan och kommunikationen.

Detsamma gäller bu-ord. Säg klyftor, byråkrati, patriarkat, rasism, rättsosäkerhet, ovetenskaplig, moralism, politisk korrekthet, otrygghet, new public management och så vidare och folk tar nog på sig en ogillande min och står på din sida i kampen: detta är vi emot!

En bra princip är att vända på hurra-orden (och bu-orden) och fundera på vad de döljer.

Professionalisering är till exempel fint, men bygger på att en yrkesgrupp har standardiserad utbildning och exklusivt tillträde till ett yrkesområde. Yrkesgruppen vet bäst och står för sig själv, mer eller mindre. Insyn och inblandning från andra är begränsad. Ofta finns slutenhet, skråtänkande och brist på kreativitet och variation.

Givetvis kan man inte vara emot professioner, inom främst sjukvården är det ofrånkomligt med krav på legitimation, begränsat tillträde och stark intern professionsstyrning. Inom de flesta andra områden är det nog ofta bra med att man öppnar upp och ger utrymme för personer som har andra kvalifikationer än de standardiserade.

Skolan skulle må bra av även anställa andra lärare (givetvis med någon relevant utbildning) och rektorer än enbart de med formell lärarbehörighet eller genomgånget rektorsprogram men som kan visa god undervisnings- respektive ledarförmåga. (Jag har frågat hundratals rektorer om de har ställts inför valet att anställa en behörig eller en bra lärare – och det har så gott som alla.) HR-folk kan ha en annan känsla för verksamheten om de inte tillbringar hela arbetslivet i HR-professionen.

Hållbarhet är de flesta för – vem kan motstå idén om att alla ”hållbarheter” (ekonomiska, sociala, miljömässiga) går hand i hand. Men ordet är vagt och täcker över motsättningar mellan ”hållbarheterna”. Vi borde kanske ge avkall på tillväxt och överflödskonsumtion för att rädda planeten.

Respekt är fint, men kanske ska vi ibland vara lite mer respektlösa.

Eller ta den vetenskapliga grunden som väldigt mycket ska utgå från. Det är ej klokt förespråka ovetenskaplighet, men i många fall är den vetenskapliga grunden skakig eller irrelevant. Grundens värnare har ofta helt olika uppfattningar. Detta blev tydligt under covid-krisen, där expertgrupper gärna hamnade i luven på varandra. Inom pedagogik och psykologi finns olika skolor. Ledarskapsforskare tror ofta på helt olika teorier. Många förfäktar till exempel autentiskt ledarskap medan andra, inklusive jag själv, menar att social känslighet och visst rollspelande nog är en förutsättning för att i vår ömtåliga tid undgå konflikter och behålla chefsjobbet. Inom medicin är en hel del praktik baserad på osäkra resultat. Ofta kan forskningsresultat ej bekräftas av andra studier.

Respekt är fint, men kanske ska vi ibland vara lite mer respektlösa – och motverka lättkränkthet. Inkludering är bra men kan bli ett tveksamt mantra och differentiering kan vara bättre. Tillit är gott, när motiverat, men mindre naivitet, mindre låt gå-mentalitet, mer misstänksamhet och bättre kontroll tycks ofta behövas. Barns rättigheter är också bra, men kan vara ett svepskäl för att undgå ta tag i barn och unga som förstör skolan, förnedrar, hotar och misshandlar skolpersonal eller är på väg in i ungdomskriminalitet. Trygghet är förstås inte fel men att kunna leva med livets oförutsägbarhet och stå ut med risker är nyttigt. Mångfald, ja – ett hurra-ord fram till för några år sedan, nu hörs det mindre ofta.

Allt fler är i floskelbranschen. I en ytälskande tid är hurra-ord populära. Men ofta motiverar de frågor typ: vad betyder egentligen orden? Och vilka problem finns bakom dessa? Kanske kan tvärtom-resonerande vara värdefullt.

Så när du hör ett hurra-ord, ropa inte genast hurra. Fundera ett varv och ta ibland risken att bryta med den goda stämningen genom att vara motvalls och stimulera omgivningen att tänka efter. Många hurra-ord kan förtjäna ett litet – eller stort – bu. "