Ja ingen kan missa att detta verkligen är "so scary"...

" Käre vän!

De har stulit vårt språk. Du och jag har pratat och brevväxlat med varandra på den stora ryska litteraturens språk. För hela världen tillhör det ryska språket numera dem som bombar ukrainska städer och dödar barn, det är krigsförbrytarnas språk, mördarnas språk. För sina brott mot mänskligheten kommer de att ställas inför rätta. Man önskar innerligt att alla som förberedde och deltog i kriget, alla som på ett eller annat sätt stödde det, kommer att sitta på de anklagades bänk. Men hur dömer man för brottet mot språket?

Min pappa var sjutton när han begav sig till fronten för att hämnas sin bror som tyskarna hade dödat. Efter kriget hatade han tyskarna och allt tyskt för resten av livet. Jag försökte förklara: ”Men pappa, det finns ju en stor tyskspråkig litteratur! Tyska är ett vackert språk!” De orden bet inte på honom. Och vad kommer vi efter kriget att kunna säga till de ukrainare vars hem har bombats och plundrats av ryssarna, och vars familjer har dödats? Att den stora ryska litteraturen är vacker? Att ryskan är ett så fantastiskt språk?

Diktatorer och diktaturer föder en slavbefolkning, eller är det en slavbefolkning som föder diktatorer? Ukraina kunde bryta sig loss från denna onda cirkel, bryta sig loss från vårt gemensamma monstruösa blodiga förflutna. Därför hatar de ryska bedragarna Ukraina. Ett fritt demokratiskt Ukraina kan ju tjäna som exempel för den pinade ryska befolkningen, och därför är det så viktigt för Putin att förgöra er.

I Ryssland hade vi ingen avstalinisering, inga Nürnbergrättegångar mot kommunistpartiet. Nu ser vi resultatet: en ny diktatur. En diktatur kan till sin natur inte existera utan fiender, därav kriget.

Den ryska generalstaben räknade med att Nato inte skulle komma till er undsättning med sina väpnade styrkor, och under krigets första dagar agerade Nato i linje med Putins planer. Men ni, ukrainare, gick inte med på de planerna. Ni gav inte upp, ni hälsade inte hans stridsvagnar med blommor. I dag försvarar ni inte bara er egen frihet och ert eget människovärde, nej, ni försvarar hela mänsklighetens frihet och människovärde. Ni kan inte besegras eftersom kriget inte avgörs av antalet stridsvagnar och missiler, utan av kraften i frihetskärleken.

För snart ett år sedan, när de ryska stridsvagnarna var på väg mot Kiev, undrade hela världen varför det i Ryssland inte förekom några massdemonstrationer mot kriget, varför bara några enstaka personer gick ut på gatorna. Jag trodde att det berodde på rädslan. Tystnad – det är den ryska överlevnadsstrategin. De som demonstrerade då sitter i fängelse nu. Det är så, genom tystnaden, som ryssarna har överlevt i generationer.

Pusjkin formulerade den här ryska livsinställningen i sista raden av sitt historiska drama ”Boris Godunov”: ”Folket saknar mål i munnen.” Och när aggressionen mot Ukraina började saknade folket ”mål i munnen”. Men i höstas inleddes massmobiliseringen och rädslan kan inte längre förklara det faktum att hundratusentals ryssar lydigt gick ut för att döda ukrainare och bli dödade av dem. Det är något annat, något djupare, kusligare.

Jag ser bara en förklaring: mitt land har fallit ur tiden. På 2000-talet är den moderna människan själv ansvarig för att avgöra vad som är gott och vad som är ont. Och om hon ser att det egna landet och det egna folket bedriver ett avskyvärt och skamligt krig, då kommer hon att vara emot sitt land och sitt folk.

Men mentalt lever de flesta ryssar fortfarande kvar i det förflutna, då man identifierade sig med sin stam. Vår stam har alltid rätt, och de andra stammarna är våra fiender som vill förgöra oss. Vi bär inget ansvar, vi bestämmer ingenting, chefen/khanen/tsaren bestämmer allt åt oss. Om våra fiender – fascisterna från Ukraina och Nato – angriper vårt fosterland går vi ut och försvarar det, precis som våra farfäder försvarade det mot de tyska fascisterna.

Fosterlandskärleken, den goda patriotismen, har diktatorer i alla tider utnyttjat för sina egna syften. Min pappa trodde att han försvarade sitt fosterland mot Hitlers regim, men försvarade Stalins lika fascistiska regim. Nu går ryssarna ut i krig, som den putinistiska propagandan har förklarat för dem, för att försvara sitt fosterland mot ”den europeiska och amerikanska nazismen”. De förstår inte att de försvarar det kriminella gänget i Kreml som har tagit hela landet som gisslan.

Det finns bara en utväg: att besegra den putinistiska regimen militärt. Därför måste de demokratiska länderna hjälpa ukrainarna med allt de kan, och framför allt med vapen. Efter kriget kommer hela världen att hjälpas åt att återuppbygga det som har förstörts, och landet kommer att pånyttfödas. Ryssland kommer att ligga i ruiner, såväl ekonomiskt som emotionellt.

En pånyttfödelse är bara möjlig för mitt land genom den putinistiska regimens fullständiga förstörelse. Den ryska människan måste botas från sina imperialistiska fantasier. Denna ”timmen noll” är livsviktig för Ryssland. Mitt land kommer att ha en framtid endast om det genomlider ett totalt nederlag, precis som en gång i tiden Tyskland.

Ukraina kommer att segra.

Övers. från ryska: Ola Wallin

Michail Sjisjkin är författare, född 1961 i Moskva, men sedan länge bosatt i Schweiz. Hans senaste bok på svenska är den stora romanen ”Erövringen av Izmail” (Ersatz, 2020)."