" Repetition är ritualens innersta kraft. En replik, en rörelse, som upprepas fast ingen längre minns varför. Kalken höjd mot skyn, stjärnan i granens topp som en gång varje år ska fästas sist.

Valanalyser är en ritual.

Vet någon varför partier gör dem?

En grupp av ett par lagom framåt kommunalråd, någon gamling från riksdags­gruppen, någon från Västerbotten, någon som tror sig känna partiledaren; en sådan grupp utses och ses vid tiotalet tillfällen för att studera statistisk från valmyndighet och universitet. Kanske har man haft råd att bekosta en egen opinionsundersökning? Vilket sällan gör skillnad.

Bitter besvikelse eller tillbakalutad belåtenhet ska lyckas få en plats bredvid mycket gamla käpphästar.

Resultatet blir vad det blir.

Fast förväntan är hög.

37 A4-sidor – väldigt jobbigt att läsa!

Förväntan är, när man tänker efter, den viktigaste beståndsdelen i den här ceremonin. Förväntan drivs upp av journalister och medlemmar i växelrörelse till dess man väckt förhoppningar om en pånyttfödd rörelse, ett löfte om ett nytt parti rentav.

Den socialdemokratiska valanalysen togs emot med ett stön förra veckan.

”Sossarna har inte ens vett att bli förbannade”, skrev Daniel Suhonen på Aftonbladets ledarsida.

Och det suckades i de poddar där politikreportrar pratar av sig. Inget nytt att se! En kommentator beklagade det omfattande textmaterial analysgruppen producerat – 37 A4-sidor – väldigt jobbigt att läsa!

En av morgnarna de där gnälliga dagarna ringde jag Bo Toresson. Han var socialdemokratisk partisekreterare hela 80-talet.

– Varför gör partier valanalyser? frågade jag.

– Jag vet inte riktigt men jag vet när vi gjorde den första. Det var 1991. Innan dess snackade väl verkställande utskottet om hur valet hade gått och och vad som borde göras. Åtgärderna gick rakt in i verksamheten.

Sa Toresson.

Något senare den dagen samlades 500 rosenröda partister för ett seminarium. ”Socialdemokratins idébärare”, löd rubriken. Om nu inte valanalysen gett svar, kunde kanske ett seminarium göra det?

När de prominenta talarna Magdalena Andersson och Ingvar Carlsson lugnt och stilla satt sig längst fram i lokalen, alldeles innan allt skulle dra igång, när folk sa hej till stolsgrannen och talade om vädret, då gled en kvinna i grå flätor in genom dörren.

Då steg i salen ljudet av en ivrig applåd.

Inte från rad sex, där Pagrotsky och von Sydow hade sällskap, mer runt rad tre, där Ringholm satt.

Applåden var ämnad hon i flätor: Anne-Marie Lindgren.

Seminariet handlade om henne, visade det sig.

Lindgren, mångårig redaktör tidskriften Tiden, utredare, tjänsteman, kolumnist i Aktuellt i Politiken, fick på scen en fåtölj, varefter den ena socialdemokraten efter den andra steg upp för att samtala med henne. Ett slags öppen terapi.

Jag kom att tänka på Yoda, den grönpälsade figuren i Star Wars.

ABF-huset, åter intaget av Ingvar Carlsson. Som ringde Anne-Marie Lindgren och frågade om det blåste höger- eller vänstervind. ”Jag sa: Det blåser korsdrag.”

Till Yoda går jediriddarna när de tvivlar, eftersom hans insikter är de djupaste. Samma funktionen fyller Anne-Marie för socialdemokratin. En definitiv uttolkare av Kraften, alltså socialdemokratins ideologi.

– Du har historiematerialismen i kroppen, sa en av talarna.

En moderator frågade något om senaste valet.

Ann-Marie sa:

– Ingvar ringde och frågade om det blåste höger- eller vänstervind. Jag sa: Det blåser korsdrag.

Då gick ett sus genom lokalen.

Så klokt sagt.

Då andades publiken ut. Mm, så är det verkligen. Anne-Marie har sagt det.

Yoda låter objekt byta plats med subjekt i sina meningar. Det han säger låter barnsligt men vist och tränger i anastrofens form in i själen hos mottagaren. Ann-Marie Lindgrens språk har en liknade förhöjd känsla. Fraserna är kan framstå som banala, i meningen självklara, men mottas som omvälvande. Socialdemokrater får låg puls när de har lyssnat på henne.

Och det är väl vad man har ideologer till.

Eller biktbås.

In her strong the force is.

När Magdalena Andersson satt bredvid Yoda på scen kröp frågan om möjligheterna fram. Vad kan jag egentligen göra?

– De parlamentariska möjligheterna har sett ut som de har gjort sedan 2006, det gröper ur finansieringen, sa partiledaren.

Yoda lyssnade.

– De säger att vi skulle ha monterat ner elsystemet, det är en så uppenbar lögn att den inte går att bemöta. Vi har Europas största elexport. Det är så tokigt så man vet inte vad som är upp och vad som är ner längre.

Yoda lyssnade.

– Det är en urtöntig klyscha att kris är en möjlighet, sa partiledaren.

Hon sa något om fascistiska metoder och Orwell också.

Det var mycket deppigt, allting.

Yoda tog ordet.

– De parlamentariska förutsättningarna är klart sämre. Vi kan inte hitta finansiering för det vi vill göra. Utsorteringen från arbetsmarknaden har blivit större.

Då andades publiken ut.

Mm, så är det verkligen.

Anne-Marie har sagt det.

Yoda och jedi? Ann-Marie Lindgren och Magdalena Andersson på scen under seminariet ”Socialdemokratins idébärare”.

Jag kom att tänka på en passage i valanalysen, ett par meningar bara. De handlar om kreativitet eller djupast kanske om vilja.

Skribenterna tecknar inledningsvis en bild av allt som gick bra i valrörelsen. De sammanfattar det i ett ord: Magda.

Partiledaren vände det moras som företrädarens sista år utgjort. Hos henne fann kvinnor med hög utbildning – människor som aldrig förut funderat på att rösta på partiet – en förebild. Hennes popularitetssiffror. Magda räddade partiet.

Hon räddade dem från undergång, men stod i vägen för framgång.

Sedan ska de förklara förlusten.

De för då resonemang om arbetarklassen, svårigheten att samla breda koalitioner, och kommer faktiskt med ett svar. Läser man analysen noga är den intressant, omvälvande rentav:

”Efter åtta år i regeringsställning har det dock funnits en tendens att ibland låta byråkratin sätta ramarna för de politiska visionerna”.

De nämner inte partiledarens namn.

”Det illustrerar ett generellt behov av att ibland släppa kanslihussargen.”

Fast, vem i det här partiet personifierar byråkratin och kanslihuset? Vem är fostrad och formad av finansdepartement och statsrådsberedning? Vem är det som inte släpper sargen?

Vi kan kalla det Magda-problemet.

Hon räddade dem från undergång, men stod i vägen för framgång. Det är vad valanalysen kommer fram till.

The dark side also I can sense in you.

På slutet, när Anne-Marie Lindgren hade fått Tage Erlanders hedersmedalj och de i raden av biktande kommit ner till dagsaktuella, mindre minnesvärda funktionärer, smet jag ut i förtid.

Exakt här, tänkte jag, befinner sig socialdemokratin. Den har insett att Magdalena Andersson är lösningen, men också problemet.

Kan den göra något åt det?

Eller blir det bara upprepning igen, bara en ritual?"