Men vem är egentligen Åsa-Nisse, ens.....

För vad händer om det faktiskt pågår en stingoperation och om FED-NY är en del av den Djupa Staten....

" Sir Mervyn King, baron king of Lothbury, heter en brittisk lord. För nu ganska många år sedan fick han i uppdrag att granska den svenska penningpolitiken sådan den hade förts från det att Fredrik Reinfeldt bildat sin andra regering till dess Stefan Löfven format sin första.

Statsministrarna är en tidsangivelse här.

De har förstås ingenting med penningpolitik att göra.

Eller?

Det blev sir Mervyns fråga.

Penningpolitiken då sköttes av Stefan Ingves. Han var vid detta skede inne i en grälsjuk period. En minoritet av riksbankscheferna, främst Lars EO Svensson, krävde envist en annan ränta. EO sa ”arbetslöshet”. Ingves sa ”bostadspriser”. EO sa ”jag når tvåprocentsmålet”. Ingves blev tvärilsk.

Detta kom att prägla sir Mervyns rapport.

Britten fäste ord som för den svenska diskussionen om Riksbanken hade en ovanlig klang.

Det är ”frapperande” och ”surrealistiskt”, skrev sir Mervyn, att ledamöterna ägnar så mycket tid åt tvärsäkra prognoser som ändå inte slår in. Direktionens möten präglas av ett ”burdust tonläge”, fortsatte han, och ledamöterna är ”oförmögna att samtala med varandra om vad som håller på att hända i ekonomin”.

Sveriges riksbank hade kort sagt blivit en lekstuga för barn.

Utredaren lord Mervyn Kings slutsats 2016: Sveriges riksbank har alltför stor frihet.

Detta var dock inte sir Mervyns poäng. Han, som själv varit centralbankschef i England, konstaterade bara fakta och drog därefter sin slutsats:

”Det grundläggande problemet är att Riksbanken har alltför stor frihet att tolka sina befogenheter så att olika direktionsledamöter kan vara inriktade på olika mål.”

Felet var politikerna.

Att de inte hade brytt sig, att de hade låtit Riksbanken löpa iväg. Därför borde banken fråntas makten att siffersätta och definiera sitt inflationsmål. Den makten borde istället Riksdagen ha.

Ansåg sir Mervyn King, baron king of Lothbury.

Hans förslag föreföll i svensk kontext så radikalt att man efteråt helst inte ville nämna det, men rapporten låg där och bidrog efter en tid till att det bildades en parlamentarisk kommitté, vilken efter tre år presenterade en utredning, som blev en proposition, som blev ett betänkande, som blev en ny riksbankslag, vilken trädde i kraft 1 januari 2023.

Nu, för några veckor sedan.

Erik Thedéen, seglaren, blir den första riksbankschef att verka under denna lag. De yttre förhållandena är vad de är.

Inflationen är högre i vår vik än på andra håll och tillväxten ett trasig segel. Krossade vid klipporna ligger gamla penningpolitiska sanningar. Kronan sjunker.

Det är ingen lätt uppgift.

Och så är besättningen van vid en kapten som aldrig tog fångar, han som surrade sig vid rodret när alla andra föll ifrån.

Det är politisk skicklighet. Han övermannade dem alla.

Något som har varit enkelt de senaste åren, det är att som reporter, mellan skål och vägg, till kaffet efter något meningslöst seminarium, i ett telefonsamtal som egentligen avhandlat något annat, få höra politiker framföra skarp, affektiv, kritik av Stefan Ingves.

De har inte kunna hålla igen.

Han går för långt, har de sagt, vi kan inte ha det så här.

Kanske krävs det en politiker för att känna igen en annan. Maktmänniskan Stefan Ingves var imponerande.

Han förlorade striden mot Lars EO i sak men vann den på marken. Ett par år senare röstades han ner av sin egen direktion, många hade avgått efter en sådan förnedring, inte Ingves. Han blev kvar. Han var där från nymoderater till sverigedemokrater. Han fick förlängt en tredje gång för att politikerna inte kunde enas om en efterträdare. Det är politisk skicklighet. Han övermannade dem alla.

Den nya riksbankslagen handlar om detta.

Den är ett försök att kringskära en riksbankchef, att se till att han eller hon inte får för mycket makt.

Det är inte en rimlig ordning att banken kan få ta sig så stora friheter.

I sak förefaller nyheterna i lagen inte vara så kraftfulla. Det ska sitta fem ledamöter i direktionen istället för sex. En del regler för vilka åtgärder banken får vidta skärps. Det slås fast att Riksbanken ska ta ”realekonomisk hänsyn”, alltså bry sig om arbetslösheten, i inflationsarbetet. Och så finns en uttunnad version av sir Mervyn Kings formulering om maktförflyttning: ”Riksbanken ska, efter riksdagens godkännande, besluta om precisering av prisstabilitetsmålet.”

Fast, det intressanta är kanske inte själva lagen utan dess tillkomst.

Den skvallrar nämligen om en större förändring.

Den parlamentariska kommittén arbetade i tre år. Jag når en av deltagarna i den en tidig morgon några dagar innan Erik Thedéens första räntebesked. Hen säger:

– Jag och många med mig som kanske varit skeptiska till att reglera upp riksbanken starkare började se en legitimitet i att göra det. Så jag skulle säga att det hände mycket under arbetet.

– Hur då? undrar jag.

– Lagen från 1988 var omodern, men vi insåg också efterhand att det är inte en rimlig ordning att banken kan få ta sig så stora friheter som den har gjort. Jag tycker att riksdagen ska vara delaktig i beslut om inflationsmålet, och en sådan formulering blev också kvar.

Personen vill vara anonym, men jag kan säga så mycket att det inte är en vänsterpartist. Det är inte heller nästa person jag ringer:

– Det fanns ju en stor och tilltagande irritation över banken, så var det ju, inleder denna politiker.

– Vi satt där i tre år och hade möten och de gånger vi kallade Stefan Ingves till möten kom han och försökte läsa lusen av oss. Han skällde ut experterna i kommittén också, som var djupt kompetenta, och det kanske inte var så bra reklam för idén att vi inte skulle reglera mer.

Det här är nyheten.

Vi blev eniga om problembeskrivningen, att riksbanken har varit för fri.

Att det finns strukturell politisk kritik av Riksbankens roll i samhället, och att den är brett förankrad över blockgränsen.

– Från mitt perspektiv, säger en tredje ledamot i kommittén, ville jag kanske ta vissa saker längre. Det fanns en stor diskussion om hur penningpolitiken och finanspolitiken går in i varandra i allt högre grad idag och vad som borde göras åt det. Där kom vi inte riktigt i mål.

– Men?

– Det här var den gamla sortens utredning. Man sitter i flera år över parti­gränserna. Det stora och viktiga här är att vi blev eniga om problem­beskrivningen, att Riksbanken har varit för fri från de folkvalda. Också de borgerliga ledamöterna var med på det.

24 år har gått sedan Sveriges riksbank formellt blev fristående. I 17 av dem satt en enda riksbankschef.

Det är speciellt.

Det finns ett ekonomiskt arv, och ett politiskt.

Tonläget hos de folkvalda är nytt.

Tålamodet antagligen också.

Deras väljare har på kort tid fått fördubblade räntekostnader och elräkningar som äter upp semesterförhoppningar. I mataffären får man väl snart ge en hundralapp för ett paket smör. Man tvingas till ödmjukhet om man vart fjärde år måste ställa upp till omval, kanske mer ödmjukhet än genomsnittlig riksbankschef.

Det är i alla fall demokratins innersta förhoppning.

Och den kommer nog spela roll för den nya riksbankschefen.

Erik Thedéen lär få svårt att komma undan politiken."