" Det är lunchdags i en herrskapsvilla i Münchens utkanter för 100 år sedan, år 1923. Professorn i historia Abel Cornelius tvättar händerna i badrummet, där den trasiga kranen måste hanteras med försiktighet; i dessa tider går det inte att få något reparerat. När han sätter sig vid bordet tvingas han konstatera att det serveras biffar av savojkål och ”pudding gjord på ett pulver som smakade mandel och tvål”.

De två äldsta barnen, i övre tonåren, påminner familjefadern skonsamt om att de ska ha en liten fest till kvällen för sina kamrater, det ska dansas till jazzmusik och serveras något enkelt. Cornelius försöker ta det oundvikliga med jämnmod, visar ”borgerlig äregirighet” och vill ha lite mer förplägnad, men överbevisas om att det vore för svårt att åstadkomma mer än en enkel sallad.

Det är illa nog att det behövs ägg, men just i dag säljs det ägg, några få till varje hushåll för 6 000 mark stycket. Barnen kommer att ge sig ut för att under falska namn tillskansa sig så många ägg som möjligt. För dem är det ett roligt äventyr. Deras mor är däremot trött och sliten av att hålla hushållet gående och skulle helst vilja åka till en kurort, men det tillåter inte situationen.

Thomas Manns novell ”Unordnung und frühes Leid”, som publicerades 1925, tillhör inte hans mer kända. Den finns bara utgiven på svenska en gång, under den lite tama översättningen ”Tidig hjärtesorg”. Vid sidan av sådana storslagna kraftprov som ”Bergtagen” och ”Doktor Faustus” ter den sig intim, kanske bagatellartad, med sin skildring av familjelivet i ett hushåll bra mycket likt Manns eget. Men den ger en intressant inblick i hur det tyska borgerskapet kan ha upplevt de omskakande åren efter första världskriget, inte minst under hyperinflationens år 1923.

Inflationen, denna penningekonomins ständiga följeslagare, är åter aktuell. I skrivande stund är den svenska siffran 10 procent och det ställer till problem för många av oss. Andra har det värre, under fjolåret låg inflationen i Argentina på 94 procent och enligt senaste uppgifter har den i Turkiet passerat 140 procent. Ändå är det en svag fläkt mot det som drabbade Tyskland under 1923. En limpa bröd gick upp från tre mark till fyra biljoner (fyra tusen miljarder) mark. Foton visar barn som bygger med penningbuntar som klossar. Det var ett närmast ofattbart skred som drabbade alla värden, inte bara de ekonomiska. Samhället föreföll vara i fritt fall.

Man kan fråga sig hur det alls var möjligt att överleva i ett land där levnadskostnaderna på tio år stigit över en miljard gånger.

I populär historieförståelse ges inflationschocken 1923 ofta skulden för Tysklands alla senare olyckor. Borgerskapet såg sina besparingar försvinna och många kunde inte upprätthålla sin livsstil. Samhällets mellanskikt pressades ner i fattigdom. Många lade skulden på det demokratiska, republikanska statsskicket som införts efter krigsnederlaget. Det skapade jordmån för nazismen.

Det ligger något i den bilden. Men problemen går tillbaka till krigsutbrottet 1914. Första världskriget innebar en ständig penningvärdesförsämring och så småningom ett alltmer ansträngt försörjningsläge i Tyskland. Sedelpressarna gick varma för att finansiera kriget och pengarna föll då givetvis i värde. I patriotisk anda köpte många krigsobligationer och de blev snabbt värdelösa. Redan här började en stor social omfördelning av värden.

Krigsslutet följdes av en inflationsperiod i hela västvärlden men medan utlandet började komma på rätt köl i början av 1920-talet gick utvecklingen åt andra hållet i Tyskland. Levnadskostnaderna steg, enligt den samtida officiella tyska statistiken, från index 1 1913 till 8,5 1920 och sedan 20,4 i januari 1922. Under 1922 började utvecklingen skena. Index för januari 1923 låg på 1 130 för att i december samma år nå den absurda siffran 1,2 miljarder.

Man kan fråga sig hur det alls var möjligt att överleva i ett land där levnadskostnaderna på tio år stigit över en miljard gånger. Men, som den tyske historikern Hans-Ulrich Wehler påpekar i sin ”Deutsche Gesellschaftsgeschichte” (1987–2008), följderna var tämligen olika för olika sociala grupper. För vanliga arbetare gick det någorlunda. Fram till 1922 steg faktiskt deras reallöner. De trycktes tillbaka under hyperinflationen men steg åter redan 1924.

Inom de mellersta och högre samhällslagren var verkningarna heller inte katastrofala för dem som hade fast egendom. De som satt sina pengar i fastigheter eller företagare med egna fabriker tillhörde de långsiktiga vinnarna, liksom de besuttna bönderna. De mellangrupper som haft sitt kapital på banken eller i värdepapper var de verkligt drabbade. Och här fanns många inom det som i Tyskland kallas Bildungsbürgertum, det bildade borgerskapet, som i mångt och mycket varit statens främsta stöttepelare under den wilhelminska eran.

Bland de akademiskt utbildade, som högre tjänstemän, universitetslärare och läkare, var det många som fick svårt att få det att gå ihop. Till exempel steg skolavgifterna för deras barn i högre utbildning dramatiskt. Som Wehler påpekar hörde de flesta opinionsbildare – författare, journalister, akademiker – till denna grupp och det kan vara en anledning till att inflationsåren så till den grad bitit sig fast i det kollektiva minnet; de värst drabbade var också de som mest vältaligt kunde formulera sina erfarenheter.

För bildningsborgerskapet tycktes världens undergång stå för dörren, inte bara ekonomiskt utan också genom att traditionella värden bröts ner, sederna förföll och ungdomen betedde sig lössläppt. Som författaren Kurt Tucholsky uttryckte det: ”Den borgerliga eran är över och vad som så kommer vet ingen.”

Det är i ett sådant bildat borgerskap vi befinner oss i Manns novell. Två äldre borgerliga kvinnor har förlorat sina besparingar och tvingats ta tjänst hos familjen; de har svårt att acceptera sin deklassering. Men professor Cornelius själv, som tydligen klarar sig någorlunda ekonomiskt, gör heroiska försök att leva med den nya oordningen. Han kämpar med att visa sig tillmötesgående mot gästerna, unga män med spirande karriärer, frigjorda unga kvinnor, konstnärer och skådespelare. De unga är inte tyngda av de svåra tiderna, de tycks glada över att kasta av sig det gamla samhället. Men professorn är något undrande inför hur de roar sig.

Thomas Mann, med frun Katia, i Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur 1929.

Thomas Mann, med frun Katia, i Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur 1929. Foto: TT

Stäng

De dansar men de sveper inte omkring som i hans ungdom utan utför underliga rörelser till grammofonens märkliga, rytmiska musik; och de duar varandra. Professorn försöker ta allt med vänligt intresse, frågar sin dotter efter musiktitlar och förstår ingenting av dem, konverserar ungdomen och får i varje fall lite tillfredsställelse av att dessa uppträder artigt, kanske till och överdrivet underdånigt, mot honom. Han talar med en känd ung skådespelare, kallar honom ”herr hovskådespelare” fast han vet att det inte heter så längre – det finns inga hov i republiken. Och skådespelaren, för övrigt radikal, blir smickrad och verkar skämmas lite över sitt överdrivet sminkade ansikte, med vita kinder och röda läppar.

Helst flyr dock professorn till sitt arbetsrum och förbereder en föreläsning. Historien är för honom en tillflykt från oordningen. Men det är inte en slump att Mann låtit honom allra helst fly till Spanien på Filip II:s tid. I den tidens konventionella historieuppfattning var det sena 1500-talets Spanien en koloss på lerfötter, en stolt och praktfull skapelse som snart skulle börja brytas ner och förlora sin ställning. Också här skulle oordningen sätta in. Det gäller även hans relation till den lilla dottern Lorchen, och här är vi vid berättelsens kärna.

Dottern är hans ögonsten, han är outtröttlig i att leka med henne, hela tiden samma lekar som de båda roas omåttligt av; hon framstår för honom som hans kontakt med det levande livet. Samtidigt finner han något tvivelaktigt i denna kärlek. Det sägs inte ut, men återigen är det förändringen, oordningen, förgängelsen som spökar.

Berättelsens kulmen är när en stilig och slipad ung man på skoj har dansat med Lorchen innan hon läggs till sängs. Väl i sängen är hon otröstlig och skriker efter sin kavaljer. Professorn blir förtvivlad och handfallen, han vet inte vad han ska göra för att trösta sin älskling. Men kavaljeren dyker upp vid sängkanten, säger några vänliga intetsägande ord, och Lorchen somnar lyckligt in.

Kanske kan berättelsen också säga oss något om hur vi kan förhålla oss i en tid av kriser, krig och inflation.

Här är berättelsens ”frühes Leid”. Det är inte bara Lorchens första hjärtesorg, det är också ett tidigt lidande för professorn. Det är förebudet om att också detta ska tas ifrån honom, också detta lilla liv ska en gång gå sin egen väg. Alla värn mot oordningen tycks underkastade förgängelsen. Skildringen av inflationstidens vedermödor och Weimarrepublikens upplösning av det gamla samhällets normer och seder vidgar sig på det sättet till en historia om livet och inte minst döden, Thomas Manns favoritteman.

Kanske kan berättelsen också säga oss något om hur vi kan förhålla oss i en tid av kriser, krig och inflation. Abel Cornelius tillhör inte dem som slår bakut inför tidens förändringar, inte de kretsar i München som Mann skildrat i ”Doktor Faustus”, de intellektuella som beredde den mentala marken för nazismen. Han försöker förstå och acceptera, även om hans sympati inför det nya ibland är något tillkämpad.

Professor Cornelius har nog en del gemensamt med Thomas Mann. Efter kriget hade han omprövat sin politiska inställning, lämnat den gamla tyska auktoritetstron och tagit ställning för den nya republiken. Han blev inte demokrat med lätt hjärta, han tillhörde dem som kallats ”förnuftsrepublikaner”. Han sörjde över det förlorade men lyckades acceptera det nya så till den grad att han sedan blev en av de starkaste rösterna för demokratin och mot nazismen. Kanske kan man tänka sig att professor Cornelius så småningom också lärde sig jazza?"