" Det var med viss tvekan i kroppen som jag stapplade fram över kullerstenarna till inspelningsstudion.

Vad hade jag för tankar om att kungen så sent som 1996 tyckte att kvinnlig tronföljd var fel?

Jag skulle medverka i Åsa Linderborgs dokumentärserie om Carl XVI Gustaf och hade fått frågan i förväg att fundera på.

Idén om en moderniserad monarki är typiskt blaj.

Var ”Jag kan förstå honom!” ett tillräckligt spirituellt svar? Eller var det ett alltför allvarligt etikettsbrott mot den svenska exportsäkrade jämställdhetstanken? Dokumentären skulle ju ändå visas utomlands.

Men jag sa ändå något i stil med det, gick glatt därifrån och tänkte inte mer på saken.

Tills kungen gjorde den där intervjun i SVT i början av året. Då han sa att det inte var klokt att den nya successionsordningen 1980 fungerade retroaktivt – och att Carl Philip fråntogs sin kronprinstitel.

Det var påhopp på påhopp på Tjabo.

Nu är det verkligen dags för kungen att abdikera – för att rädda monarkin, var en åsikt som torgfördes till höger och vänster. Denna omsorg om vårt lands statsskick, som ju så ofta lyfts fram för sin odemokratiska karaktär, var fascinerande att bevittna. Det var också folks behov att ta Victoria i försvar. Taskigt, kungen! Som om vår framtida drottning behövde – eller ens hade bett om – medlidande eller hjälp att tackla sin egen far.

Så svenskt, så svenskt.

Efter Torekovskompromissen 1971 strippades kungamakten på sitt politiska inflytande. Och av den svenska monarkin skulle blott en plym återstå, så som Palme sa.

Det är den plymen som kungen nu viftar med. Tradition före rationalitet. Anomali och upphöjdhet – det är ju hela tanken med monarkin.

Idén om en moderniserad monarki är typiskt blaj – sånt man säger för att markera att man tycker statsskicket är odemokratiskt men inte vill avskaffa det. Eller när man är en tvättäkta rojalist men inte vill framstå som reaktionär.

En så kallad crowd-pleaser.

Att modernisera något vars hela existensberättigande bygger på blodsmystik och tradition, nej, det går inte.

Jo förresten, går gör det, men dagen då kungafamiljen vill vara precis som alla andra – vilket alla andra i sann janteanda vill – är det tack och hejdå.

Den svenska skenheliga självbilden har en del bukfett att ta av.

När journalisten och författaren Herman Lindqvist gästade ”Söndagsintervjun” i P1 häromsistens gav han kungahuset högst 20 år:

”Jag tror att på sikt så kommer det plana ut helt och hållet. Ju fler som gifter sig icke-kungligt och ju fler icke-kungliga barn som föds, till slut är det liksom ingen mening att fortsätta, tyvärr”, sa han.

I veckan har Åsa Linderborgs dokumentärserie premiär och kanske framstår jag där som en lika dålig försäljare av den så omhuldade jämställdhetstanken som ibland vår monark.

Men det må det i så fall vara värt. Den svenska skenheliga självbilden har en del bukfett att ta av."