" Jag berättar för en vän att jag ska skriva om Johan Rockströms nya bok ”En jord för alla”.

”Är den bra?” frågar hon. Jag tvekar lite. ”Nej. Jag vet inte om jag tycker det”, säger jag. ”Men det är svårt…” Längre hinner jag inte innan hon avbryter. ”Va? Du är väl inte klimatförnekare?” Jag suckar inombords. Men så polariserad har frågan blivit.

Och jag tycker det är svårt. För hur ska man recensera en bok om klimatfrågan? Ska jag bedöma den litterärt eller främst se till hur väl underbyggda resonemang och slutsatser verkar vara? Eller ska jag utgå från om jag tror att den kommer att uppfylla sitt syfte? För många fackböcker har ju just ett uttalat syfte. Och här är det glasklart. Det står redan på de första sidorna. Målet med ”En jord för alla” är att visa att det är möjligt med ett verkligt systemskifte inom ett par decennier. Och därmed kan vi skapa en jord som är möjlig att leva på.

Jag kan förstå att många förförs av Rockström. För i kriser finns inget vi längtar så mycket efter som tydliga ledare med enkla svar.

Boken tar avstamp i olika framtidsscenarier som är framtagna i en systemdynamisk datormodell, där vilka åtgärder vi väljer att göra och när påverkar utfallet. Därefter dras slutsatsen att vi bara har två alternativ. Antingen är det att göra ”för lite för sent” eller så är det ”jättesprånget”.

Och det är detta vi genom att läsa boken förväntas bli övertygade om att vi måste ta. I stort handlar jättesprånget om fem centrala lösningar:

• Att utrota fattigdomen.

• Att åtgärda den skenade ojämlikheten.

• Att stärka den kvinnliga delaktigheten.

• Att övergå till en hållbar livsmedelsproduktion.

• Och en omställning till ren energi.

Inget av det känns särskilt svårt att sympatisera med, men tittar man på de förslag som lagts så ser man att allt egentligen handlar om det kapitalistiska systemet, eftersom i princip alla bärande idéer går rakt på tvärs emot detta och det sätt att tänka det kräver.

Ta till exempel idén att genom att låta företag betala för att utnyttja gemensamma tillgångar eller allmänningar (”commons”) skapa en medborgarfond och sedan dela ut pengarna därifrån i form av en dividend till alla. Ja. Alla. Som ett slags global medborgarlön. Eller basinkomst.

Rent ideologiskt sympatiserar jag helt med tanken om allmänningar och jorden som en gemensam resurs som vi förvaltar. Men då äganderätten är helt central för hur vi byggt våra samhällen idag har jag mycket svårt att se hur vi på ett eller ett par decennier skulle kunna få till ett radikalt perspektivskifte i vårt sätt att tänka.

Och det är här det stora frågetecknet kring bokens ambitioner reser sig. För i jättesprånget finns ett stort glapp till verkligheten. Om man nu inte på allvar tror att hela världen efter att ha läst kommer ropa ja i kör. Nu kör vi!

Boken får därmed samma problem som till exempel Martin Hägglunds socialistiska utopi ”Vårt enda liv”. För att komma dit man önskar lär det krävas att vi upphäver många av våra demokratiska principer och underkastar oss ett betydligt mer auktoritärt system. Någon form av global klimatdiktatur. Vilket man visserligen är kloka nog att inte skriva ut, men med bland bokens huvudförfattare finns förutom Rockström bland andra Jörgen Randers som tidigare talat öppet om att demokratin kan behöva stå åt sidan för klimatet.

Bevare oss för såväl politiker som forskare eller filosofer som försöker skapa paketlösningar för samhället, tänker jag. Men med det inte sagt att jag menar att allt är kört. Att vi inget ska göra. Och sanningen är att när det gäller klimatet så händer mycket hela tiden, på många olika nivåer. Precis som all hållbar förändring måste byggas. Av människor som gör mer än de pratar.

Och medan jag läser stämmer hundratals ungdomar svenska staten för brott mot mänskliga rättigheter. En för övrigt oerhört välskriven stämningsansökan och ett initiativ som följer på liknande aktioner från barn och ungdomar i många länder, där man använder det demokratiska utrymme som finns inom rådande lagar som hävstång för att visa att tomma ord inte är möjliga hur länge som helst.

Och samtidigt driver ett världsomspännande nätverk med aktivister frågan om naturens rättigheter. I slutdokumentet vid FN:s toppmöte om biologisk mångfald tog frågan för första gången plats i ett internationellt avtal. Det kanske kan tyckas som en minimal detalj, men i själva verket har ett frö planterats till att det finns andra sätt att betrakta människans roll i skapelsen än som herre med frihet att alltid sätta sina egna intressen i främsta rummet. Vilket på sikt kan få en betydligt större hävstångseffekt än alla pekpinnar i världen.

Visst behövs det politiska lösningar, men frågan är om det är till dem vi ska lägga allt hopp. Demokratin är och ska vara långsam och många politiska ledares främsta mål är att bli omvalda.

Stäng

Då svänger prioriteringar ikapp med opinionen. Se bara hur lätt våra egna miljömål vägde när bränslepriserna steg och det viktigaste helt plötsligt var att kompensera alla berörda.

Jag träffade för övrigt nyligen en man som i över trettio år arbetat på Scania, men nu slutat. Han stod inte ut längre. Branschen ligger så mycket längre fram än de politiska besluten, var hans motivering.

Så tyvärr. Visst finns det i ”En jord för alla” en del riktigt intressanta förslag, men som helhet tror jag tyvärr inte att boken kommer att lyckas ändra något i grunden. Det tror jag inte ens efter att ha läst de peppande orden på bokens sista sidor:

”Om du tycker denna omvälvning är överväldigande är du inte ensam. Du kanske tycker att det känns som att rulla en stenbumling uppför en sluttning. Men här har vi goda nyheter. Du måste förstås rulla stenbumlingen, men tänk om du ska rulla den nedåt istället för uppför! Tänk om vi bara behöver sätta den rackaren i rörelse för att sedan få hjälp av gravitationen. Vi tror att vi håller på att nå en social tipping point. Ja, fyra krafter – sociala rörelser, en ny ekonomisk logik, teknisk utveckling och politiskt handlande – håller redan på att gruppera sig för att knuffa samhället över en tippningspunkt som gör att vi hamnar i självförstärkande goda cirklar.”

Och på detta följer en uppmuntran till handling, både för politiker och medborgare.

Avslutningsvis en notis om att boken även finns som spel.

När jag var liten spelade vi Monopol, vilket inte gjorde oss till kapitalister. Tvärtom.

Det fick oss att genomskåda girighetens baksidor.

Ty människan fungerar inte som författarna till ”En jord för alla” tycks tro – att om man bara pekar med hela handen och talar tillräckligt tydligt så kommer alla att lyda."