"När västvärlden nu skickar ännu fler vapen i Ukrainas riktning återstår detaljen vad de ska laddas med. För kriget gör av med så mycket ammunition att den håller på att ta slut i hela världen.

Kanon utan kulor gör ingen skillnad

”Tanks, finally” lydde flera koncisa rubriker i veckan. Drygt hundra stridsvagnar ska nu skickas till Ukraina.

När Tyskland till slut gett med sig, parallellt med att USA beslutade att skicka sina, lossnade det också på andra håll. Nu står det fler länder som köpt tyska stridsvagnar fritt att skänka dem till Ukraina. Norge, Finland, Polen och Spanien har redan lovat att skicka flera av sina. Frankrike har andra som också verkar vara på gång.

Det är som med mycket annat i kriget: ryssarna har, och kommer fortfarande att ha många fler. Men amerikanska och europeiska vapen är modernare och mer effektiva.

Men det kommer ta flera månader innan stridsvagnarna har krånglats in i Ukraina. Därefter ska de som nyss var lärare, jurister, bagare, pappor och bartenders bli experter även på olika sorters utländska stridsvagnar – hur de tankas och manövreras, hur underhålls och repareras med sina egna särskilda reservdelar, hur de

Sen behöver de ju också... laddas med något som går att skjuta.

Zelenskyjs fortfarande mest berömda citat var ju hans nej tack till att evakueras när ryssarna anföll – däremot behövde han verkligen ammunition. Det stämmer fortfarande. Men det finns inte hur mycket som helst, vilket har seglat upp som 2023 års stora knäckfråga i kriget.

Med vapen är det dessutom som med laddare och elkontakter – väggar i andra länder har helt olika uttag. Och aldrig tycks man ha rätt laddare med sig.

De flesta av Ukrainas egna vapen är från Sovjettiden, och kräver motsvarande ammunition. Ryssland ägnade dessutom flera år före invasionen åt att sabotera och spränga ukrainska lager. Som innehöll den sortens ammunition som inte ens det mest välvilliga västland nu kan skicka till dem – helt enkelt för att de inte har någon.

Det har däremot Ryssland. Nästan hur mycket som helst. De skjuter mångdubbelt mer än Ukraina kan skjuta tillbaka. Trots detta håller Ukraina på att skjuta slut på allt de får tag i – missiler, kulor, och kulor med inbyggda explosioner. I det här första världskriget-liknande markkriget gör Ukraina just av med mer och i snabbare takt än vad Europa och USA kan producera tillsammans.

En tankesmedja i London noterade att bara under två dagars krigande förra året gjorde Ukraina av med lika mycket ammunition som hela Storbritanniens försvarsmakt har i sina egna lager. På sju månaders krigande gjorde Ukraina slut på det som hela Europa kan producera under ett år.

De skjuter så mycket att en tredjedel av haubitsarna, som är en sorts kanoner på hjul, är helt sönderkörda redan. Och de saknar ändå tillräckligt med missiler för att försvara sig mot ryska luftangrepp.

De nya stridsvagnarna fungerar med västerländsk ammunition, som alltså kan fyllas på.

Men Europas lager sjunker nu så stadigt och för snabbt för att säkra den egna tillgången – det gäller att kriget inte närmar sig de egna gränserna även av den anledningen. Ett Natokrav är att ett land har ammunition för minst en månads krigföring på lager. Men exempelvis Tyskland har meddelat att landet har för mindre än två veckor.

Återstår då USA, som man ju med alla sina vapen och enorma försvarsindustri kan föreställa sig ändå har ganska obegränsad tillgång?

Men i fantasin om den moderna sortens krig var tanken att den mäktigare sidan skulle vara helt överlägsen, och sitta vid en skärm någonstans långt borta och ”precisions-bomba” och avrätta dem som valts ut.

Krig skulle kunna utgöra någon form av abstrakt, blodlöst knapptryckande – åtminstone från amerikanskt håll. Eventuella konflikter skulle vara korta och snabbt avklarade. Lera, kanoner och skyttegravar var avskrivet som helt osannolikt – framför allt i Europa.

Det skulle aldrig hända igen. Så varför ens spara på den sortens ammunition?

Sedan andra världskriget har de flesta ställen som tillverkade ammunition lagts ner i USA, och det som tillverkats har gjorts på ungefär samma vis som då. Allt sköts av privata företag med försvarskontrakt, och flera sorter kräver komplicerade procedurer där själva hylsorna formas på ett ställe och projektil-tekniken petas in på ett annat. För att sedan fyllas med det som ska explodera på ett tredje, tvärs över kontinenten.

Nu behövs akut mer stål, fler fabriker, fler arbetare, effektivare och snabbare produktionslinjer igen. Det amerikanska försvarsdepartementet har beslutat att lägga några miljarder dollar på få fart på allt. Pentagon har meddelat att produktionen ska sexdubblas på två år – bara för att bibehålla sina egna reserver.

USA har också köpt en del Sovjetammunition från forna öststater för Ukrainas räkning, och Pentagon har hintat om att försvarshögkvarteret kartlagt marknaden för att kunna skopa upp resten. Det finns planer på att rusta upp minst en gammal Sovjetfabrik i Rumänien och sponsra nyproduktion i Slovakien och Tjeckien.

Trots allt detta gör kriget av med så mycket att amerikanska fritidsjägare nu fått veta att det verkar bli brist på kulor redan till höstjakten senare i år.

Nästa steg?

Det skulle vara att ställa om en del av den civila industrin till krigsmaterieltillverkning. Ryssland har redan flaggat för att landet kan vara på väg att göra precis det.

Då är frågan om USA och Europa – inklusive Sverige – är beredda att gå samma väg. Det vill säga att fabriker som tillverkar kylskåp eller nåt istället får göra vapen och ammunition. I teorin och enligt de studier som finns tar en sådan omställning flera år.

Men den typen av ”nästa steg” som förefaller helt osannolikt nu har ju hittills haft en tendens att kännas långt borta – bara för att sen bli verklighet mycket snabbt. Precis som kriget självt."