Vapnens hemliga vägar fram till krigets slagfält

Alexandroupoli var länge en sömnig, närapå bortglömd hamn i norra Grekland. Ända fram till 2019 spärrades delar av inloppet av ett fartyg som förlist många år tidigare.

I dag vibrerar hamnen av verksamhet. Amerikanska fartyg lastade med vapensystem, ammunition och reservdelar går i skytteltrafik till Alexandroupoli, som sedan februari förra året har blivit en av krigets knutpunkter.

Från Grekland transporteras materielen genom Bulgarien till Rumänien. Vid gränsen till Ukraina plockas den upp av ukrainska styrkor och förs vidare in i landet. Det är numera den enda säkra vägen när den ryska marinen styr över Svarta havet.

Att så sker bekräftades förra hösten av USA:s försvarsminister Lloyd Austin. Men exakt hur det går till och hur mycket och vilka vapen det rör sig om är höljt i dunkel.

Tåg används förmodligen. Det tyder strejkhot från anställda vid det privata järnvägsbolaget Trainose på som förra året vägrade att transportera vad fackförbundet beskrev som krigsmateriel.

Från Alexandroupoli finns det flera tågförbindelser norrut, bland annat via den till bulgariska gränsstaden Svilengrad eller via Thessaloniki. Oklart är dock hur mycket av materielen som är avsedd för Ukraina och hur mycket för att förstärka Natos stridsgrupper i Bulgarien och Rumänien.

Mer än 1 500 kilometer norr om Alexandroupoli ligger den polska gränsstaden Rzeszow med 200 000 invånare. Också den en avlägsen plats i periferin. Nu dånar det av tunga militära transportflygplan av typ C-130 och Airbus A400M som landar på den lilla regionalflygplatsen – som har blivit den viktigaste inkörsporten till krigets Ukraina.

Ur de gigantiska flygplanen rullar stridsfordon på väg till fronten. Containrar med luftvärnsrobotar och pansarskott, men också humanitär hjälp, lastas på ukrainska lastbilar som väntar i långa rader. Bakom höga staket skymtar man det amerikanska luftvärnssystemet Patriot som skyddar verksamheten.

Nyhetsbyrån Bloomberg som nyligen besökte Rzeszow rapporterade om amerikanska attackhelikoptrar och om 10 tunga transportplan av typ Boeing 747 som landar och lyfter varje dag.

På bilder från amerikanska försvarsdepartementet kan man se transportplan på flygbaser som Dover Air Force Base i Delaware som lastas med krigsmateriel avsett för Ukraina. ”Vi hjälper Ukraina försvara sig”, står det.

Inte långt från Rzeszow ligger fältlasarettet Medevac Hub som tar emot skadade ukrainska soldater och civilister. Inom loppet av högst 48 timmar förs patienterna vidare till sjukhus runt om i Europa.

Från flygplatsen går transporterna på hemliga vägar och via vanligtvis stängda gränsövergångar till vapendepåer eller direkt till krigets brännpunkter. Det sker för det mesta nattetid och på civila långtradare, rapporterade förra året Wall Street Journal från Rzeszow.

Inget av detta bekräftas officiellt. Men uttalanden från höga militärer, enskilda pressmeddelanden och medierapporter inifrån kommandocentraler eller militära logistikenheter ger sammantaget en bild av hur det går till när EU-länderna, USA och andra länder pumpar in vapen och ammunition i Ukraina.

Även Sverige som har skickat allt från pansarvärnsvapen till luftvärn – och nu har beslutat att leverera även stridsfordon 90 och artillerisystemet Archer – håller tyst om transportvägarna och hur leveranserna organiseras.

– Vi säger inte ett enda ord, what so ever! Det är hemligt från början till slut, lyder det knapphänta beskedet från Försvarsmaktens presschef Philip Simon.

Transporter, underhåll, drivmedel och förnödenheter är den odramatiska, men ofta avgörande delen av krigsmaskineriet. ”Infanteriet vinner slag, logistiken vinner krig”, ska den amerikanska generalen John J Pershing ha sagt i första världskriget då han ledde den amerikanska expeditionsarmén vid västfronten.

Den tyska generalen Gerald Funke som är chef för den tyska försvarsmaktens logistikkommando med 18 000 soldater och civilanställda går inte fullt så långt. ”Logistik vinner inga krig, men utan logistik är krig förlorade”, konstaterade han nyligen.

– Logistik är därför ett primärt mål som hotas från luften, från artilleri och av sabotage, sa han i försvarsmaktens Youtubekanal där han beskrev hur depåer sprids ut och försörjningslinjer ständigt ändras.

Mängden av krigsmateriel som kriget i Ukraina slukar är gigantisk. En division med exempelvis 15 000 soldater och 10 000 fordon förbrukar enligt Gerald Funke 1,5 miljoner liter drivmedel – varje dag. Till det kommer allt från dricksvatten till mat, läkemedel, reservdelar och framför allt ammunition som går åt i en omfattning som överraskat många experter.

Att upprätthålla hela detta komplicerade maskineri har visat sig vara Rysslands akilleshäl. Ukraina har däremot demonstrerat en överlägsen förmåga att snabbt återställa utslagna transportleder och hålla igång det 22 000 kilometer långa järnvägsnätet som ständigt beskjuts av fienden.

Sedan kriget startade för snart ett år sedan har kraven på omvärlden förändrats. I det första skedet rörde det sig om lättare vapen och personlig skyddsutrustning, efter hand också avancerat luftvärn och pansarfordon. Dessutom stridsvagnar av sovjetisk typ som fortfarande finns i flera länder som tidigare var medlemmar i Warszawapakten, den av Moskva styrda och sedan 1991 upplösta försvarsalliansen.

I dag är det allt mer tunga, komplicerade och extremt dyra vapensystem från väst som skickas till Ukraina. Det kräver utbildning och högt specialiserat underhåll som ofta inte kan garanteras i Ukraina.

De nya vapnen riskerar också att bli prioriterade mål för ryska angrepp. Luftvärnssystemet Patriot skulle exempelvis ses som ett ”legitimt mål” om det placerades ut i Ukraina, varnade Ryssland i december. Och med anspelning på debatten i väst om att skicka stridsvagnar, vilket nu flera länder har beslut, sa häromdagen Kremls talesman Dmitrij Peskov: ”Stridsvagnar kommer att brinna.”

I denna nya fas av kriget fungerar den amerikanska flygbasen i Wiesbaden-Erbenheim som spindeln i nätet. I en avskild del av Lucius D Clay Kaserne arbetar logistikexperter från 17 länder dygnet runt med att koordinera det militära stödet till Ukraina.

Neue Zürcher Zeitung som häromdagen kunde besöka den topphemliga förläggningen beskriver verksamheten som ett välsmort system där datorer och väggar fyllda med datorskärmar är de viktigaste vapnen.

Via krypterad kommunikation hålls kontakt inte bara med Natoländerna utan också med partner som Australien, Nya Zeeland och Natokandidaterna Sverige och Finland.

På skärmarna finns uppgifter i realtid om transporter till krigsområdet via flyg, lastvagnar, tåg eller fartyg. Allt det som en brittisk sjöofficer på plats kallar ”krigets dagliga rytm”.

Den officiella beteckningen för ledningscentralen är International Donor Coordination Center, IDCC. Förra året flyttade den först från Polen till Stuttgart där amerikanska styrkorna har sitt europeiska högkvarter, EUCOM, och sedan till Wiesbaden–Erbenheim där amerikanska armén har sitt huvudkommando för Europa och Afrika, USAREUR.

Uppdraget är att samordna träning och utbildning av ukrainska soldater och förse Ukraina med vapensystem från väst, förklarade i början av november Pentagons vice presschef Sabrina Singh. Däremot kommer varken transporter att utgå från flygbasen eller utbildning att genomföras där.

Under den nya beteckningen Security Assistance Group Ukraine byggs ledningscentralen nu ut till att omfatta 300 specialister som ska ledas av en amerikansk general.

Både Neue Zürcher Zeitung och brittiska BBC som fått besöka logistikgruppen uppger att IDCC inte vill uttala sig om hur leveranserna till Ukraina genomförs och vilka länder som är inblandade. Vad som sägs är är att tre angränsande Natoländer fungerar som nav i leveranskedjorna.

Klart står att Polen är det viktigaste transitlandet. En blick på kartan visar att de andra två sannolikt är Slovakien och Rumänien. Ungern som också gränsar till Ukraina har inte utmärkt sig i sammanhanget och Moldavien som har en 1 200 kilometer lång gräns mot Ukraina är inte medlem i Nato - och måste dessutom befara att bli nästa mål för Vladimir Putins aggression.

IDCC har enligt uppgifter i medierna hanterat mer än 500 flygtransporter fram till årsskiftet och koordinerat leverans av 250 000 ton material och dessutom hållit i trådarna när ukrainska soldater utbildas på moderna vapensystem i bland annat Storbritannien och Tyskland.

Nästa stora steg är att förse Ukraina med stridsvagnar som Leopard 2 när nu Tyskland till slut gett klartecken, precis som den amerikanska stridsvagnen M1A1 Abrams som president Joe Biden godkände i mitten av veckan.

Ukrainas krav på fler vapensystem, bland annat stridsflygplan, är politisk omstritt. Men ju mer kriget drar ut på tiden och ju mer Ryssland pressar Ukraina kan även detta bli en del av stödet från väst.

Samtidigt innebär ett utdraget utnötningskrig, som många ser framför sig, också att underhåll och ersättning av skadad materiel från väst kommer att behövas under lång tid framöver.

”Vi är här på ett långsiktigt uppdrag”, säger till Neue Zürcher Zeitung den brittiske generalen Timothy Crossland som leder logistikcentralen i Wiesbaden-Erbenheim.

Hur länge då? ”Åratal”, svarar han."