" I höstas sändes ”Maktkampen”, ett SVT-program som följde SD:s Jimmie Åkesson och Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar under valrörelsen, en dokumentär som främst blev omtalad eftersom den rymde en passage där någon på Vänsterpartiets kansli mumlade ”jävla fittor” om Socialdemokraterna.

Men det finns en annan scen som fastnat hos mig, och som jag ibland fortfarande tänker på. Det är äntligen valdagens kväll, röstlokalerna har stängt och nu samlas Vänsterpartiets ledning för att vaka över valvakan, och rummet tystnar när TV4 presenterar sin vallokalsundersökning, som felaktigt prognostiserar att de rödgröna vinner över Ulf Kristerssons alternativ. Efter något litet jubel blir det tyst i rummet och Nooshi Dadgostar himlar med ögonen och vänder sig till en partikompis och säger i en utandning: ”Är ni seriösa, måste vi sitta i förhandlingar hela hösten nu, det orkar inte jag.”

Jag kände nån sorts förlösning, för nu förstod jag Dadgostar och det jag hittills hade sett av henne i ”Maktkampen”. Hon hade mest gått runt och varit trulig och tjurig, muttrande, lite butter, sparkar småsten framför sig på väg till riksdagen. Som en tonåring som just blivit ombedd att bädda sängen och städa sitt rum. Hela hennes väsen andades: orka!

Det var talande; när Nooshi Dadgostar tycktes få ansvar för Sverige så var hennes reaktion inte en näve i bordet och ”nu kör vi!”, utan i stället en uttråkad suck, det där orkar vi inte med.

Jag frågade mig då, inför den tid helt utan regeringsinflytande som Vänsterpartiet stod inför: om man inte orkar regera, hur ska man då orka vara i opposition? Det måste vara otroligt träliga dagar för Dadgostar nu, segt utav bara helvete att packa sig till riksdagen och stå där och dividera. Orka!

Hur står det egentligen till med den svenska oppositionen? Jag tvingas ställa mig frågan mest hela tiden på sistone, nu senast häromdagen när Magdalena Andersson hånskrattade åt Ebba Busch i riksdagen. Varför gjorde hon det? Ja, själv sa hon efteråt att det Ebba Busch sagt helt enkelt var skrattretande. Det är inte första gången det händer, för några veckor sedan stod hon också och fnittrade när Ebba Busch pratade, den här gången i en tv-sänd debatt.

Av någon anledning tycks Magdalena Andersson kunna axla att vara statsminister, men inte att att vara oppositionsledare

Vad är detta för barnsligheter? Vad har hänt med Magdalena Andersson? Av någon anledning tycks hon kunna axla att vara statsminister, men inte att vara oppositionsledare. Det finns nåt slappt över det här beteendet, plötsligt något slarvigt, som påminner om Nooshi Dadgostars inställning till livet och arbetet. Orka! Orka sitta i opposition! Enklare att bara sitta i riksdagen och hånskratta lite åt regeringsföreträdarna.

Det är allvarligt, för är det någon gång det behövs en fungerande opposition så är det nu. I förra veckan hängdes en docka som föreställde Turkiets ledare Erdogan upp i Stockholm och statsminister Kristersson och utrikesminister Billström fördömde aktionen utan att för en sekund ta svensk yttrandefrihet i försvar. Det var svensk media som ställde Billström och Kristersson mot väggen, som tvingade dem att så småningom inordna sig under den svenska demokratin. Men vad gjorde oppositionen?

Under de senaste dagarna har de däremot samlats med besked. Företrädare för samtliga oppositionspartier har en efter en gått ut och fördömt samma sak – att statsministerns statssekreterare tjuvfiskat ål. De kräver nu unisont att han avgår. Vad är det för nonsens att samlas kring? Vad håller oppositionen på med? Skit i statssekreteraren, skärp er, håll blicken på politiken, reagera, stå upp för värden som hotas."