" Den 24 februari 2022 – dagen som ingen ukrainare någonsin glömmer – hade agenturen Biotexcom i Ukraina 400 surrogatmammor med bebisar växande i magen.

Fram till den här dagen hade det inte spelat någon roll att mammorna var spridda över landet. Efter att de fått det befruktade ägget inplanterat på kliniken i Kiev räckte det att de reste till huvudstaden för kontroller några gånger under graviditeten.

Men när Ryssland invaderade Ukraina skedde något som ingen på Biotexcom hade förutsett.

En av surrogatmammorna som rest till Kiev för att få ett ägg inplanterat var Tetyana. Hon vill inte vara med på bild men berättar vad som hände för SvD över telefon.

Hösten 2021 beslutade hon sig för att ta steget och bära någon annans barn, för att samla ihop pengarna hon behövde för att starta en egen skönhetssalong. Det skulle inte bli så farligt, tänkte hon. Hon hade redan fött en egen dotter som nu var 12 år.

I november påbörjade Tetyana sin surrogatgraviditet och åkte tillbaka till sin by utanför staden Melitopol i sydöstra Ukraina. När Ryssland invaderade Ukraina i februari dröjde det inte mer än några dagar innan byn var omringad och intagen.

Där satt hon. Fyra månader gravid med någon annans barn – och ryssarna inpå knuten. De biologiska föräldrarna, ett par från Italien, började ringa hela tiden så snart de förstått vad som hänt. Oron i deras röster gick inte att ta miste på. Tetyana var också orolig. Inte bara för barnet i magen, utan också för sin egen dotter och för sin egen säkerhet.

– De första dagarna var väldigt läskiga. Vi hörde explosioner hela tiden och flera av mina vänners hem förstördes, säger Tetyana till SvD.

Tetyana gömde sig i en källare och lyckades då och då få igenom videosamtal till surrogatfostrets biologiska föräldrar.

Snart insåg hon att hon skulle bli tvungen att ta sig ut från de ryskockuperade områdena. Hon förstod att det inte bara skulle bli livsfarligt, utan också mycket dyrt.

På fertilitetskliniken Biotexcom högt uppe på en av Kievs kullar insåg chefläkare Ihor Pechenoga att han hade problem. Stora problem. 20 av hans surrogatmammor var plötsligt fast på fel sida om frontlinjen, mitt i våldet i de av Ryssland ockuperade områdena. Ukraina hade kastats in i kaos.

I kvinnornas magar låg bebisarna, som par från länder så fjärran som Argentina, Kina och Australien betalat många hundratusentals kronor för. Nu avlöste de oroliga föräldrarna varandra i hans telefon. Det det här berättar han när SvD besöker kliniken.

Hur skulle han få ut mammorna? Hans jobb var att sköta surrogatprogrammet – inte att rädda människor i krig.

Mycket stod på spel. Inte bara liv, utan också ryktet. Före Rysslands invasion hade Ukraina blivit hela världens bebisfabrik och surrogatbranschen en viktig inkomstkälla. Landet är ett av få som tillåter surrogatmödraskap, alltså att en kvinna i en affärsuppgörelse bär ett barn åt någon annan.

Biotexcom är en av de större klinikerna i Ukraina. Före kriget brukade företaget ha omkring 600 graviditeter per år. Hälften av paren kom från Kina.

Vid krigsutbrottet stoppades allt på Biotexcom. Men det förändrade inte det faktum att 400 kvinnor redan bar på surrogatbebisar.

Chefläkare Ihor Pechenoga satte igång evakueringen av mödrarna tillsammans med klinikens ägare, Albert Tochilovsky, som fick tag på Tetyana utanför Melitopol.

– Albert sa, ”vi kan plocka upp dig i någon stad i närheten på andra sidan frontlinjen. Vi kan till och med hitta en helikopter och hämta dig med den”, minns Tetyana.

Men läget kring hennes by var alldeles för farligt för att hon skulle våga röra på sig. Dagligen hörde de historier om människor som försökt fly genom ryssarnas vägspärrar och blivit skjutna, säger Tetyana. Hon hittade en kvinna som lovade att mot betalning smuggla henne, hennes 12-åriga dotter och bebisen i magen ut ur de ryskkontrollerade områdena.

Men det dröjde till april innan det blev möjligt. Då var Tetyana sex månader gången.

I Kiev fortsatte surrogatbarnen att födas, medan de biologiska föräldrarna hade stora problem att ta sig in i ett land i krig. Bara under invasionen av Kiev i mars föddes fyra barn av klinikens mammor, berättar Ihor Pechenoga.

På sin mobil visar han en film som kliniken lagt upp på Youtube, där en grupp män kommer ut från ett sjukhus med flera babyliftar i varje hand. I bakgrunden hörs actionfylld musik och barnskrik. Det är klinikens tillfälliga vaktstyrka.

– Vi skickade vår lilla trupp – beväpnade killar – för att hämta barnen och ta dem till hit, säger Ihor Pechenoga nöjd.

– Vi förde sex bebisar på en dag från det sjukhuset.

Dramatiken var stor. Nyfödda som egentligen skulle komma till sina biologiska föräldrar blev kvar i Ukraina mycket längre än tänkt, medan andra små knyten fick lämnas över till sin nya familj hastigt och lustigt på Kievs centralstation dit föräldrarna på något vis lyckats ta sig.

Några par var inte så trevliga, säger Ihor Pechenoga. De försökte tvinga klinikens anställda att föra ut bebisar ur landet innan det var tillåtet enligt ukrainsk lag. De ville inte ge sig, berättar han.

Ihor Pechenoga, läkare och medicinsk chef, visar behållarna som innehåller nedfrysta embryon.

Sex månader gravida Tetyana tog sig till slut förbi ryssarna och reste i flera dygn för att komma till Kiev.

De 19 andra kvinnorna som just då var gravida med surrogatbarn från Biotexcom räddades också ut ur krigszonen.

För dem blev bebisen i magen biljetten till friheten. Kliniken betalade alla kostnader, säger Ihor Pechenoga.

Många av mammorna hade inte haft råd eller möjlighet att fly på egen hand. För Tetyanas flykt betalade kliniken över 7 000 kronor plus ytterligare 5 000 kronor till den ryska militären.

– Jag hade inte kunnat betala det själv, säger Tetyana.

Ihor Pechenoga minns särskilt en mamma som födde barnet på ockuperat område.

– För henne betalade vi 10 000 dollar och bad till ryssarna att hon och babyn skulle få ge sig av, säger han.

En lägenhet i Kiev fungerar som tillfälligt hem åt de surrogatbebisar vars föräldrar fått problem att ta sig till Ukraina.

Mammorna samlades i Kiev där de födde bebisarna, och alla utom en stannade sedan kvar.

– Att de var med i programmet var det som gjorde att de blev räddade, säger Ihor Pechenoga.

Kaoset som surrogatmödrarna hamnade i avskräckte inte kliniken – och ännu mindre de utländska barnlängtande paren.

Trots kriget fortsätter efterfrågan på surrogatmödraskap i samma takt, säger chefläkaren när han visar SvD:s utsända runt bland stora cisterner och undersökningsrum. Sedan surrogatprogrammet startades igen i maj har Biotexcom påbörjat 70 nya surrogatgraviditeter.

Men det är inte längre lika lätt att hitta kvinnor som vill bli surrogatmammor. För de måste skriva på ett ettårskontrakt med kliniken, vilket också innebär att de blir fast i landet. Föds barnet inte i Ukraina kan det innebära stora problem. I ett land som inte tillåter surrogat kommer polisen att behandla fallet som trafficking, vilket kan innebära hårda straff för surrogatmamman.

– I slutändan kan vi så klart inte hindra dem. Men de måste komma tillbaka hit när födseln närmar sig, säger Ihor Pechenoga.

I väntrummet hos Biotexcom sitter en handfull av de 70 kvinnorna och väntar på sina ultraljud.

Har kriget påverkat deras beslut att genomföra en surrogatgraviditet? Alla svarar ja på SvD:s fråga.

Det handlar om ekonomi. Oksana, 40 år, har flytt från Donetsk som länge varit under rysk ockupation. Hon lämnade vad hon hade och måste nu köpa en lägenhet i staden Dnipro. De cirka 200 000 kronorna som kvinnorna får för att bära ett barn räcker åtminstone en bit, säger hon.

– Sedan ska jag hjälpa mina släktingar, säger Oksana.

30-åriga Olena är inne på sin andra surrogatgraviditet. Hon behöver pengarna för att renovera lägenheten där hon och sjuåriga dottern bor i en stad några timmar sydöst om Kiev. Av säkerhetsskäl måste hon bosätta sig i en av klinikens lägenheter i Kiev redan fyra månader innan det datum då hon ska föda, har hon precis fått veta. Det är hon inte nöjd med.

– Jag hade sett fram emot att tillbringa tiden med min familj, säger hon.

I dag bor Tetyana fortfarande kvar i en av klinikens lägenheter i Kiev, trots att det gått över fem månader sedan hon födde flickan åt de italienska föräldrarna. Lägenheten får hon låna gratis. Hon har också fått ut sin make från hembyn, som fortfarande är under rysk ockupation.

– Vi kan inte åka tillbaka till byn och jag tror att det kommer att dröja länge tills vi kan det, säger hon."