" Det är svårt att beskriva PM Nilssons ål-affär utan att det låter som en instruktion i ”Gäster med gester”: tvålfager upptagare av ål slirar på svaren.

Kanske skulle statssekreteraren hos statsministern fungera som korsordsledtråd? Tre bokstäver: hal.

Då var det TV-licenser och svart arbetskraft. Nu är det friheten att fånga utrotningshotade arter utan tillstånd.

PM Nilsson har fastnat i sin egen ryssja av polislögner om otillåtet ålfiske. Den före detta ledarskribenten har bevisat att ett fördelaktigt yttre kan förenas med ett skarpt intellekt. Hans arbetsuppgift är det visionära i politisk planering. Men nu har statssekreteraren vars jobb det är att tänka de stora tankarna fångats i futtighet.

Det är ett generellt problem att lag och ordning-partiets företrädare inte bara bryter mot lagen utan också ljuger för ordningsmakten. Det för också tankarna till Reinfeldts start där moderatministrar inte verkade se alla regler som moraliskt förpliktigande.

Då var det TV-licenser och svart arbetskraft. Nu är det friheten att fånga utrotningshotade arter utan tillstånd.

En vänlig tolkning är att det handlar om en sorts borgerlig civil olydnad. En fortsättning på Gösta Bohmans knivviftande frihetslängtan i skärgårdsmiljö. PM Nilsson sa själv vid tillträdet att Tidöpartiernas rättsreformer handlar just om att öka ”hederligt folks frihet”.

Andra tolkar nog statssekreterarens beteende som dubbla måttstockar och hyckleri.

Agerandet låter som den gamla Uggla-texten om otrohets-Staffan som blir påkommen av frun.

Likt Lex Muharrem Demirok går det också att ställa frågan om det är bara den gång ordningsmakten, eller i det här fallet kustbevakningen, upptäckt PM Nilsson som han ägnat sig åt olovliga aktiviteter.

I polisförhören som media rapporterat om framstår inte statssekreterare Nilsson i sin bästa dager. Att han inför fiskerikontrollanterna från Havs- och vattenmyndigheten säger att det är inte är hans ryssjor men frågar om han kan behålla vikterna. Att han motiverar att han inte släppt tillbaka ålarna med att han var rädd att båten skulle driva iväg trots den goda väderleken.

Att han efteråt i polisförhör säger att han egentligen var ute och städade Bollöarna, en aktivitet han uppmärksammats för i lokalmedia. När han slutligen ringde upp polisen och erkände motiverade han ryssjorna med att han ville undersöka om det fanns så mycket ål som folk påstod. 15 ålar som tillsammans vägde 11 kilo fanns det i PM Nilssons fångst.

Agerandet låter som den gamla Uggla-texten om otrohets-Staffan som blir påkommen av frun: ”om hon så tar dig på bar gärning, neka, den var aldrig inne”. Nilsson är visserligen inte en förtroendevald men frågan är om förtroendet kvarstår från hans chef. Statsministern lär få frågan tillräckligt många gånger för att det ska bli en distraktion.

Detta i en tid när det av kommentatorerna förutspådda regeringslyftet (mig själv inräknad) uteblivit. EU-ordförandeskapets fototillfällen och metallfynd har inte påverkat opinionen. Varken Natomedlemskap eller elstöd har blivit verklighet. Oppositionen har argumenterat att Kristersson vunnit regeringsmakten genom att ljuga för svenska folket. PM Nilssons ållögner passar bra i denna berättelse."