" Försvarshögskolans entré på Drottning Kristinas väg.

Läderskorna är nypolerade, det grå håret välkammat. Ryggen rak.

Men framför allt är uniformen struken. Han går inte nära en kamera utan den på.

– Den är varken praktisk eller bekväm. Men den är alltid redo, säger överstelöjtnant Joakim Paasikivi.

Varför?

– Därför att det inte handlar om mig. Utan min yrkesroll.

Sedan den 24 februari förra året har han inte läst en bok. Arbetsdagar som inleds med P1-morgon och avslutas med TV4-nyheterna är fortfarande det normala för honom.

– Jag har slutat föra upp arbetstid. Det blir ganska mycket. Men jag har den oerhörda lyxen att kunna säga nej.

Som denna onsdagsförmiddag, då det ringt flitigt.

– Men det är helikopterkraschen, och den tackar jag nej till eftersom det är en tragisk olycka, som inte nödvändigtvis har några konsekvenser för kriget.

När Ryssland invaderade Ukraina fick de militärer och krigsforskare som under årtionden irriterat fått nöja med sig med medierapportering om försvaret som ett särintresse eller ett statsfinansiellt svart hål, till slut chansen att föra sina kunskaper vidare till den bredare allmänheten.

Mest av alla har överstelöjtnant Joakim Paasikivi synts. Tidigt dubbad som en ”krigets Tegnell” eller ”krigets GW”.

Men det blev inga hemma hos-reportage, inget sommarprat. Han har tackat nej till tre bokförlag.

– En återkommande selling point var att det var en jättebra plattform. Men jag behöver ingen plattform, jag har ett jobb.

Däremot har hans frekventa medienärvaro varit med att skapa den bild allmänheten har av kriget i Ukraina. Och där sticker han ut.

När flertalet av hans kollegor spår en utveckling likt första världskrigets Verdun, eller andra världskrigets Stalingrad, tror Joakim Paasikivi att kriget redan under våren kan avgöras till Ukrainas fördel.

Men överstelöjtnanten protesterar. I ett mejl som föregår intervjun med SvD skriver han att han sällar sig till det man skulle kunna kalla ”Ben Hodges-linjen” och att han därför knappast är ensam i sin uppfattning. Hodges, tidigare chef för USA:s Europastyrkor, tror att Krim kan vara återtaget redan till sommaren, och att det Ryssland vi känner till i dag är på väg att falla samman.

I mässen på Försvarshögskolan utvecklar han:

– Det är inte så att jag läser hans bedömningar och gör dem till mina, utan vi kommer fram till ungefär samma slutsatser. Det kan ha med 40 års yrkeserfarenhet att göra.

Underrättelsenestorn Wilhelm Agrell har formulerat det som ”konsten att gissa rätt”.

– Jag har ett yrkesliv i en bransch där vi officerare har som huvuduppgift att fatta beslut på osäkert underlag. Då är frågan: är det rätt? Vi får väl se.

Joakim Paasikivi stödjer sin analys på att Ukraina under krigets inledande elva månader lyckats genomföra två taktiskt väl utförda operationer, i Cherson och i Charkiv. Ryssland har inte lyckats med någon.

– Jag tror att det kan gå bra, att Ukraina kan vinna i år. Men det förutsätter en massa saker, bland annat ett ökat stöd från väst.

I torsdags beslutade Sveriges regering att skicka artillerisystemet Archer till Ukraina, men det är ännu inte klart om Tyskland är beredda att skicka stridsvagnen Leopard 2.

– Risken är också stor att det blir ett utdraget och blodigt krig, men om man väger de här sakerna så tror jag att Ukraina har en chans.

Den stora faran är att väst skulle tröttna och därför tvinga Ukraina till förhandlingsbordet. Särskilt om kriget inte skulle avgöras under 2023.

– Jag tror att det är den ryska strategin.

Kan Ryssland på någon sätt dramatiskt lyfta sin förmåga?

– Ja. Genom att åka hem och bygga upp försvaret igen med en helt ny metodik och komma tillbaka om 5-10 år. Men i det här kriget: nej.

Joakim Paasikivi säger att uppfattningen om honom som mer positiv än andra delvis har med medielogiken att göra – media söker diversifiering, polarisering om man vill hårdra det.

– När jag tittar på de andra svenska experterna så ligger vi ungefär samma. Det är Gudrun Persson som använder den svarta rollen. Sen ligger väl jag någonstans i en mittfåra.

I en SvD-intervju tidigare i januari sa Gudrun Persson – som Joakim Paasikivi kallar ”fantastisk” – att vi måste börja tänka oss det otänkbara – ett världskrig mellan Ryssland och Nato.

Hur gör han själv för att kunna göra sina analyser? Han säger sig inte sitta på mer information än någon annan. Från morgon till kväll skannar han flödet. Nyhetsmedia, tankesmedjor, Twitter.

Ser du dig själv som en möp?

– Möpar (militärt överintresserade personer reds. anm.) är ju sådana som inte själv håller på med det. Men jag tycker att jag är rätt kunnig.

Men informationsinhämtningen och analysen är förstås inte helt enkel, säger han. Västvärlden, från Biden och ned, håller på Ukraina.

– Jag är på intet vis neutral i Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Men jag försöker vara objektiv.

Lyckas du alltid vara det?

– Jag har konstaterat att jag är människa. Det är klart att ingen är ofelbar.

Dessutom talar han inte ryska. Och Twitter har blivit knepigare sedan Elon Musk tog över.

– Flödet har blivit konstigt. Det som tidigare kom upp i flödet dyker inte alls upp på samma sätt. Man måste sålla mer.

Den nederländska journalistgruppen Bellingcat har gett ut en guide för de analytiker som granskar de allra värsta videoklippen från kriget. Snabbspola först utan ljud, och skapa tydliga rutiner för jobb- och privatliv.

– Jag tittar på alla de här klippen, och inser på ett intellektuellt plan att det här är förskräckligt. Men ibland så trillar det ner till det känslomässiga planet också. Dessutom finns det ju personliga referenser.

Släkten Paasikivi har under flera generationer, på ett eller annat sätt, levt nära ryssen.

Hans farfarsfar Juho Kusti Paasikivi, finsk president 1946–1956, utvecklade Paasikivi-linjen, som betonade goda relationer till Sovjet, i princip oavsett vad. Hans egen pappa förlorade som tolvåring sin pappa vid fronten i Finland. Och hans mamma kom i en liten båt från Estland. Flera av de ukrainska studenter han undervisade vid Defence College i etniska Tartu har stupat vid fronten.

– Alla saker som inträffar i Ukraina har i någon utsträckning hänt i grannskapet. Antingen med släkt eller med folk jag känner. Det blir oerhört jobbigt.

När sovjetiska styrkor gick in i Kabul julen 1979 hade han precis ryckt in i lumpen i finska Nyland. Julpermissioner drogs in och det plogades runt ammunitionsförråden. Tillbaka i Sverige för den förberedande officerskursen i Kiruna gick den sovjetiska ubåten U137 på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona.

– Att Sovjet har varit den dimensionerade fienden har underlättat för mig nu, eftersom det är så mycket som Ryssland har ärvt från Sovjet. Allt utom ideologin egentligen, säger Joakim Paasikivi.

”Jag har fått erbjudanden från tre olika förlag att skriva en bok, men jag har inte någon bok att skriva. Om man ska publicera sig bör man ha en idé. Men att få en spökskrivare och sälja det på namnet, nej.”

”Jag har fått erbjudanden från tre olika förlag att skriva en bok, men jag har inte någon bok att skriva. Om man ska publicera sig bör man ha en idé. Men att få en spökskrivare och sälja det på namnet, nej.” Foto: Stina Stjernkvist

Framför allt, säger han, handlar det om den ryska föreställningen om att allting Ryssland säger är ryskt också är det. Belarusier och ukrainare är ryssar, oavsett vad de tycker. Medborgarna är undersåtar och främst till för Putins nycker.

Han tycker sig kunna se den linjen bakåt också.

Putin och hans propagandister pratar gärna om storhetstiden och de stora figurerna: Peter den store, Katarina den stora, Stalin och Putin. Och Chrusjtjov och Gorbatjov som något slags förrädare genom att den ene gav bort Krim till Ukraina och den andre Sovjet till väst.

Efter muren och Sovjetimperiets fall trodde man att historien var slut, vilket visat sig vara fel. Men då hade Joakim Paasikivi riktat blicken åt annat håll.

När hans kollegor på regementet åkte till Bosnien blev han 1995 FN-observatör i det post-kommunistiska Angola, då söndertrasat av ett tjugoårigt inbördeskrig.

– Då blev jag beskjuten, men bara vid ett par tillfällen. Det är skönt.

En gång på flygplatsen i den diamantrika regeringshållna enklaven Cafunfo, då granatkastare sköts mot deras flygplan.

– Det som var intressant var att de sköt fyra granater, och de kom allt närmare. Sen lyfte vårt plan och så slutade de skjuta. Det var rätt spännande.

Sedan hamnade han i vägen för inbördes strider mellan armén och polisen; hans hus låg mittemellan.

Var du rädd?

– Nä, men koncentrerad.

Mellan 2009 och 2014 styrde han Balkandesken på Must. 2014 satte han upp Maliavdelningen, som han chefades för tills han lämnade Must 2018. Sedan 2021 är han lärare i militär strategi vid Försvarshögskolan.

Att han blev så medial beskriver han själv som en slump. Han var tillgänglig, men han har samtidigt svårt att helt dölja sin förtjusning.

– Jag tycker det är roligt med snygga bilder, vem tilltalas inte av det. Men det är inte så att jag strävar efter exponeringen. Den är en konsekvens. Men det är skadligt.

Varför är det skadligt?

– Mitt största problem är att jag hela tiden måste tänka på vad jag gör. Om jag är på Ica så vet jag att folk känner igen mig. Det är klart att det påverkar. Åtminstone på ett undermedvetet plan.

Denna onsdagseftermiddag ska han förbereda kvällens föredrag hos Norrlands dragoners kamratförenings Stockholmsavdelning. Med kändisskapet har dessa blivit många. I måndags kväll han hos Allmänna försvarsföreningen i Västervik. Senare i veckan är det Borås och nästa vecka Åmål.

– Det är jättekul, men rätt jobbigt på sitt sätt.

Inför resan till Västervik hade chefen för Ukrainas järnvägar twittrat att 96 procent av landets tåg avgick i tid, och att 95 procent ankom på utsatt tid trots Rysslands attacker.

Men i måndags morse fick han beskedet att Krösatågen från Linköping till Västervik hade ersatts av buss, och en stund senare att tåget från Stockholm var inställt.

– Så det var bara att ta bilen."