Jo ekonomi, som i sin tur styrs av bankernas pengar till en kostnad av ränta - men riktigt dit har alltså inte allmänheten hunnit ännu, med sin analytiska arbetsförmåga - eller skall vi uttrycka det som en av någon uppsåtligt skapad analytisk arbetsoförmåga...

" 09.23

Godmorgon Sverige! Äntligen 13 december och fötterna på svensk mark. Veckan före avresan från Sydafrika skröt jag för mina internationella vänner. Om hur vintern har kommit till Sverige och att det skulle bli härligt att fira lucia och jul för första gången på fem år. Men också för att det kan vara skönt att lämna Sydafrika då och då. Det fungerar inte alltid så väl i alla avseenden. Dysfunktionell infrastruktur, otillräcklig energiförsörjning, hög kriminalitet och korruption. Ibland kan man behöva en paus. I Sverige vet man i alla fall att saker fungerar.

10.17

Hade sett fram emot att se gudbarnet gå luciatåg i förskolan. Men firandet är inställt för att ”barnen kan tycka det är obehagligt att ha uppvisning framför vuxna”.

12.48

Försöker få lite administration avklarad. Capio vill ha betalt för ett videomöte de aldrig genomfört och jag behöver nå min a-kassa för att fråga om jag fortfarande bör vara medlem. Har mest betalat av gammal vana. Nås av beskedet att inte bara webbsidan, utan hela systemet ligger nere på grund av it-attack.

15.29

Fikar med två vänner. Den ena är sjuksköterska och kommer direkt från jobbet. I flera veckor har de återigen gått på knäna. Han tvingas ofta välja mellan att äta lunch eller kolla syresättningen på spädbarn. I lördags valde han bort tid med sin familj för ett extrapass på sjukhuset. Kanske blir det inget planerat julfirande, sjukhuset har gått upp i stabsläge. Han berättar om kollegor som gråter när de får en minut för sig själva och om chefer som inte vågar fatta beslut.

18.11

Luciakonsert! Äntligen är det dags. Magiskt. Sverige är verkligen fantastiskt.

19.38

Vi går hem via Gamla stan. En uteliggare i gången vid tunnelbanestationen är blå om sina läppar. Tuben ut till söderförort efter lång väntan på perrongen på försenat tåg. Ingen information ges. Väl på tåget duckar vi ögonkontakt med ett par som tigger. Tre skränande ungdomskillar slåss och drar genom vagnen. Kanske på låtsas, men vid nästa station byter vi vagn för säkerhets skull.

20.19

Går på glashal gata hem till lägenheten. Trillar på osandad trottoar. Dunsen i marken med armbågen först är inte särskilt hård. Lite mörbultad i vänsterarmen går jag hemåt – det går ingen nöd på mig.

21.33

Smärtan kommer plötsligt och från ingenstans. När jag rör armbågen det minsta skjuter smärtan fram genom underarmen. Jag skriker. Min väninna bleknar. Hon är sjuksköterska och ger mig Alvedon och Ipren. Jag försöker sitta blickstilla för att undvika smärtvågorna.

”Det är ingen mening att ringa ambulans. Du kommer inte att prioriteras”. Min väninna ringer en akutmottagning hos ett av de största sjukhusen, men får reda på att akuten är överfull.

22.08

Vi ringer 1177 för att få hjälp att avgöra vart jag ska vända mig. Vi försöker tio gånger, från olika telefoner, men det enda vi får är nya könummer. 43, 26, 29, 18. Jag tar en Ipren till.

01.17

Jag ger upp att försöka nå 1177. Jag sitter upp i fåtöljen och slumrar några timmar. Armen är svullen. Jag huttrar och skakar tänder. Provar nå 1177 ett par gånger till under natten, men utan resultat.

05.30

1177 svarar äntligen. Jag säger att jag har försökt komma fram hela natten. ”Va? Är du säker? Då ska jag rapportera det är något trall på tråden”. Jag väljer att inte kommentera. Sjuksköterskan ställer ett par frågor. Hon fastnar vid att jag har känsel i handen. ”Ja, då är det vårdcentralen som gäller! Du får ringa själv när de öppnar om några timmar”.

Jag frågar om akuten. Sjuksköterskan säger: ”Jag vill understryka att du har rätt att söka vård var som helst, men det är min bedömning att hänvisa dig till vårdcentralen”.

1177 hänvisar mig alltså till min vårdcentral, Capio Årsta vårdcentral. Det är samma vårdcentral som förra året tappade bort min köplats för magnetröntgen. I efterhand visade det sig att jag hade tre diskbråck som förstörde livet alltför länge innan jag fick hjälp. Min tilltro till att de nu ska hantera en möjligen bruten arm utan att jag har bokat tid, är relativt låg.

07.31

Beslutat mig för att åka till Rosenlunds närakut som öppnar klockan 08.00. Jag försöker boka taxi. Taxi Stockholm, Taxi Kurir, Uber. Och ett par mer okända bolag. Inga lediga bilar finns i mitt område. Taxi Stockholm tar inte heller emot samtal. Jag börjar gråta. Efter ett tag lyckas jag boka en Uber.

08.16

Efter lång väntan kommer Uber. Chauffören klagar hela resan på väg till närakuten. Det är ingen mening att köra taxi. Han går back på resan. Det finns inga förare kvar. Priserna är för höga. Han får betala vägtullen själv. Jag får så dåligt samvete att jag dricksar honom rejält.

08.37

Det är min tur att skriva in mig. ”Överdriv smärtan”, sade en av mina läkarvänner via sms, ”så du får röntgen”. Under väntetiden har en sjuksköterska kommit ut i väntrummet där alla vi som tror vi akut behöver få hjälp, sitter. ”Vi kommer att behöva prioritera hårt”, säger hon. ”Vi öppnade nyss men är redan överbelastade. Om du inte vet att ditt ärende hör hemma här är det lika bra du lämnar med en gång, annars kommer vi i ett senare skede be dig göra det”. Jag sneglar runt. Vem ska inte få komma in? Hon med svullet ansikte? Han med kryckor? Jag?

10.22

Jag får träffa en läkare. Slappnar av. Nu blir jag omhändertagen. Plötsligt blir rummet becksvart. Alla tystnar. Någon hojtar från receptionen ”aggregatet kommer snart igång, systemet är igång igen om sju minuter”. En sjuksköterska kommer och undrar vad som pågår. ”Ingen fara, det här händer varje vecka”, är svaret från receptionen. ”Okej”, muttrar han, “det vore ju bra att veta i förväg”.

11.41

”Röntgen visar att du har en fraktur i armen”. Han är på väg att sjasa mig ut från rummet när jag ber om smärtstillande. ”Räcker inte Alvedon?”. ”Eh, jag har suttit upp och slumrat under natten för jag inte har kunnat röra mig en centimeter. Jag ville kissa i fåtöljen, trots dubbla doser Ipren och Alvedon, så nej, jag tror inte det. KAN DU SKRIVA UT NÅGOT STARKARE?”. Mitt tålamod tryter.

”Okej, blir Citodon bra?”. ”Det vet jag inte, du är doktorn”. ”Vill du ha en mitella eller kan du använda din egen scarf som du kom med?” Jag börjar tro han skämtar. ”Jo, tack, det vill jag gärna”, svarar jag, ”jag tror att en mitella är mer funktionell”.

Dags att gå. Bestämmer mig för att en dyr julsnaps nog är bättre bot än citodonet.

12.00

Ubern kommer på en minut. Det är skönt att allt fungerar så bra i Sverige."