" Det är en utåt sett väldigt lugn överbefälhavare som slår sig ner för intervjun på säkerhetskonferensen Folk och försvar. Tre hektiska dagar går mot sitt slut och Micael Bydén konstaterar att mötet i år varit viktigare än på länge. Han säger att det nu är ”skarpt läge” och att han under lång tid framöver inte ser ”något utrymme för vila” för sin organisation.

Det är inte så konstigt. Det ryska kriget mot Ukraina har fått stora delar av Sverige att ställa sig på tå. Dagarna här i Sälen har präglats av alla de satsningar som nu ska göras. På militären och på civilförsvaret – allt för att få ett gediget totalförsvar.

Det var något Sverige en gång hade, men som monterades ned under 00-talets och det tidiga 10-talets annorlunda hotbild.

– I efterhand är det uppenbart att vi tog nedrustningen för långt. Det hade varit bra att ha delar kvar, oavsett om vi pratar hemliga bergrum, transportresurser, sjukvårdsresurser eller livsmedelshantering, säger Micael Bydén och konstaterar att ”allt det där finns någon annanstans i dag, någon vi behöver avtal med för att det ska hanteras”.

Han svarar nekande på frågan om han har beräkningar på vad nedmonteringen, och nu upprustningen, kostat samhället. Säger att det säkert gjorts sådana studier, men att det inte är något som Försvarsmakten har. Bara att det varit dyrt.

– Vi vet ju att i de här garnisonsorterna som lades ner, oavsett om de heter Linköping eller Söderhamn eller något annat, så har man sålt infrastruktur. Likadant på Gotland. Men den inkomst som staten fick när de sålde, är ju inte i närheten av vad det kostade när man byggde upp det, säger Micael Bydén och påpekar dessutom att de nyetableringar som nu görs, som på Gotland, inte går att jämföra med vad som en gång var.

– När vi ser nu vad ett regemente på Gotland kostar, som är ett litet regemente, det blir dyrt och oerhört kostnadsdrivande.

– Under kalla kriget hade vi ett totalförsvar som hängde ihop, ett militärt försvar med 850 000 personer att mobilisera och med materiel i bergrummen på en nivå som var något helt unikt, säger han.

Det kan låta som klagomål från någon som bara skriker efter mer och mer pengar till svenskt försvar, men det är inte så det framförs. ÖB är noga med att framhålla att han har full förståelse för de nedrustningsbeslut som fattades, att de ”var logiska utifrån de förutsättningar som fanns då” och att det alltid är lätt att vara efterklok.

Det är ändå rätt skarp kritik du kommer med och i de militära råd du lämnade till regeringen den 1 november skriver du att ”historien visar på vikten av att bygga en försvarsförmåga som inte varierar med dagsaktuell hotbild”.

– Ja, men så är det. Det är viktigt att vi nu inte drar för stora slutsatser av den ryska dagsformen och på hur man bedriver sitt krig i Ukraina. Det är inte en bra bas för ett robust försvar över tiden, vi behöver något mer stabilt, säger han.

En sak som möjligen kan stabilisera är de allianser Sverige nu bygger, och det Natomedlemskap som högst troligt bara är en tidsfråga.

Tidigare under konferensen gick försvarsminister Pål Jonson (M) ut med att Sverige förhandlar ett avtal med USA, där Pentagon ska få stationera försvarsmateriel här redan i fredstid. Allt för att underlätta och snabba på responsen i händelse av krig. Ett liknande så kallat DCA-avtal har redan Norge, där amerikanerna sedan länge lagrat bland annat stridsvagnar och vinterutrustning i hemliga bergrum.

Är det vad det kan bli tal om även här?

– Ja, så uppfattar jag det. Om vi nu ska ta emot hjälp från allierade, då måste vi se till att det finns förutsättningar så att de kan verka. Det kan handla om att se till att vi kan kommunicera och att de kan fylla på drivmedel. Men det är också förhandslagring för att de inte ska behöva ta med sig allting, säger Bydén och specificerar att det kan vara vapensystem, stridsfordon eller annan utrustning.

Det ställer givetvis krav på det som på militärspråk kallas för ”värdlandet”. I Sveriges fall handlar det om att vi behöver bygga ut infrastruktur och vägar, och skapa vad Bydén kallar för nya ”logistikhubbar”.

Som exempel tar han Kiruna och Östersund, även om flera andra orter kan bli aktuella. Blir det krig och amerikansk trupp kommer hit sjövägen, anländer de troligast till den svenska västkusten, eller Narvik och Trondheim i Norge.

– Då behöver vi se till att de kan ta sig vidare till exempelvis Kiruna och Östersund.

Menar du att vi ska bygga massa nya vägar?

– Nej, men vi ska ha koll på de vi har och hur tunga fordon som kan färdas där. Det kan behövas uppställningsplatser för fordon, laddningsplatser och kaserner för soldater vid de här logistikhubbarna.

Det låter ändå kostsamt, pratar vi miljarder och vem ska stå för dem?

– Det kan det mycket väl vara. Det är stora investeringar. Det behöver inte vara miljarder, men vi pratar inte några miljoner. Antingen får vi ekonomi för det, eller så får vi prioritera bort något annat. Men nu behöver Sverige visa att vi menar allvar och bygga ut snabbt, säger Bydén.

Att flera hundra försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade människor möts under några intensiva dagar på liten yta är speciellt. En namnkunnig journalist som är med för första gången säger en kväll att det råder ”hallelujastämning”. Att det inte finns någon debatt och att alla medverkande springer åt samma håll.

Känslan av väckelsemöte är något överdriven, men det som är helt uppenbart är att det finns stor krismedvetenhet och att de flesta är överens. Den politiska viljan att få tillbaka ett starkt totalförsvar är tydlig, åtminstone på nationell nivå.

Men Bydén konstaterar att hela samhället behöver genomsyras av större beredskap, ner till minsta kommun. En viktig lärdom från Ukraina är att det behövs tydliga planer på hur man ska agera när elen slagits ut. Eller när andra samhällsviktiga funktioner ligger nere och det enda sättet att kommunicera är med papper och penna.

Sveriges överbefälhavare svarar på frågorna eftertänksamt, säger att det är en viktig del av hans uppdrag att kommunicera sin bild av läget. Men hur ser han på situationen, känner han ibland oro, likt vi andra?

– Jag oroar mig inte för min organisation, jag vet vad vi kan. Men privat kan jag gå och fundera på strömningar, vart vi är på väg, och jag oroas över vad som händer om vi i väst inte håller ihop. Det är oerhört viktigt att vi nu står enade vid Ukrainas sida."