"Nu är vi i de nya farornas tid. Den nya oredans tid snubblade vi in i kring 2008 – finanskris, krig i Georgien, maktmedvetet Kina – men nu är det alldeles uppenbart att vi lagt den bakom oss och störtats in i en betydligt farligare tid, skriver Carl Bildt.

Vi står mitt uppe i ett stort krig i Europa. För ett år sedan framstod det för påfallande många som otänkbart. Den dåvarande svenska regeringen ägnade sig till och med åt att läxa upp Washington för dess förmenta alarmism. Men i dag är det en brutal realitet som förändrad hela vårt Europa.

Med en frontlinje på 1 300 kilometer, sannolikt närmare en miljon soldater insatta, åtskilliga tiotusentals döda och ytterligare tiotusentals skadade för livet, den största flyktingtragedin i världen på decennier och med våg efter våg av robotattacker för att förlama och förstöra huvudstaden i ett stort europeiskt land är det i dag ett fundamentalt förändrat Europa – och en förändrad värld.

Europa har inte upplevt något motsvarande sedan Adolf Hitler, också han besatt av en historisk vision, kastade sig över Polen i akt och mening att bli av med landet. Parallellerna är obehagligt många.

Sedan 2009 har den ryska regimen satsat stort på att bygga upp en modern och effektiv krigsmakt efter det att den gamla sovjetiska i det korta kriget 2008 visat sina brister. Och det var cirka 90 procent av denna nya, modernare och fruktade ryska krigsmaskin som fick order att tidigt på morgonen torsdagen den 24 februari anfalla Ukraina.

Det var ingen tvekan om avsikten. Kiev skulle erövras, den samlade ukrainska politiska ledningen skulle på ett eller annat sätt elimineras och under ett Quisling-styre skulle landet infogas i ett nytt storryskt imperium. I brödraskap med Peking skulle världen visas att makt går före rätt, och var den makten nu verkligen fanns.

Men den nya ryska armén körde fast och misslyckades. Den väldiga insatsen ledde visserligen till att man nu lyckats ta kontrollen över ytterligare ca 10 procent av Ukrainas territorium utöver de cirka 7 procent man erövrade 2014, men de plågsamma nederlagen vid Kiev, Kharkov och Kherson visade ett strategiskt haveri av dignitet för den nya ryska armén.

Och vågen av terrorattacker med missiler under månaderna därefter har inte brutit Ukrainas motståndsvilja. Snarare tvärt om.

När Putin i december tvingades besluta om mobilisering var det ett erkännande av haveriet. Nu skall en till stora delar ny rysk armé stampas ur marken för att under 2023 försöka reparera det strategiska haveriet. Putin kan inte ge upp – han kommer att eskalera till dess att han kollapsar.

Och därmed ligger de farligaste skedena i detta krig fortfarande framför oss. Vi måste utgå från att så länge den ryska regimen håller ihop kommer Putin att göra vad han kan för att föra sitt brutala projekt i hamn.

Det sägs ofta att kriget avgörs på slagfältet. Men det är bara delvis sant. Alldeles avgörande blir när det blir uppenbart för de som bär upp regimen i Kreml att en kollaps på slagfältet, i ekonomin och i regimens förmåga att fungera närmar sig. Det är då förändringen kommer.

Vi skall inte glömma att den ryska staten kollapsade två gånger under det förra århundradet. Men så länge Putin kontrollerar regimen i Kreml, och denna nödtorftigt håller ihop, kommer kriget att fortsätta.

Det västliga stödet till Ukraina, politiskt, finansiellt och militärt, är självfallet utomordentligt viktigt. Det är stora belopp – men samtidigt väl hanterbara. Det samlade amerikanska stödet motsvarar cirka 5 procent av deras försvarsbudget. Det samlade, och efter skiftet i oktober, kraftigt utökade svenska stödet motsvarar cirka 20 procent av våra biståndsanslag. Det utannonserade EU-stödet på cirka 18 miljarder Euro under 2023 motsvarar kring en promille av den samlade europeiska ekonomin.

Vi kan mer om vi vill. Och det kommer att krävas mer. IMF-chefen uppskattar att det behövs tre till fem miljarder dollar i månaden, och till detta skall så läggas det militära stödet. Men det är en nödvändig investering i Europas framtida säkerhet.

Att vinna freden kommer därefter att bli mer krävande än att vinna kriget. Det kommer att handla om decennier innan en ny och stabil ordning kunnat etableras mellan Vistula och Volga i det östliga Europa.

Två faktorer blir avgörande.

”Vi har ett starkt intresse av ett stabilt och framgångsrikt Ryssland, men vägen dit kan komma att bli lång.”

Den första är ett annat Ryssland efter den havererade eran Putin. I dag vet vi så gott som ingenting om hur Ryssland kommer att se ut då – ett försök till än mer reaktionär och repressiv regim, en utveckling mot ett mer konstitutionellt styre eller – vilket kanske är sannolikast – helt enkelt en längre period av maktkamp och osäkerhet.

Vi har ett starkt intresse av ett stabilt och framgångsrikt Ryssland, men vägen dit kan komma att bli lång. Och till dess kommer den ryska utmaningen mot Ukrainas och Europas säkerhet att bestå.

Den andra faktorn är ett stabilt och framgångsrikt Ukraina, format också av medlemskap i EU och säkrat på ett eller annat sätt också av Nato. Ett instabilt och osäkert Ukraina skulle bli en instabilitetsfaktor för hela Europa och en ständig frestelse för ett Ryssland i tumult.

Vägen dit är inte enkel. Återuppbyggnad och reformer måste gå hand i hand under en längre period, och den demokratiska mognaden måste också säkras inom EU:s ramar. Men långsiktigt är landets ekonomiska potential – livsmedel, energi, IT-kompetens – betydande.

Kriget kommer att definiera ett nytt Europa under kommande decennier. Till detta hör Sveriges och Finlands steg in i Nato och den allt starkare relationen mellan dessa och de starkare banden över Atlanten. Kriget har demonstrerat USA:s betydelse för den europeiska säkerheten. Vi måste göra betydligt mycket mer själva, men detta grundläggande faktum kommer att bestå.

Att vi i Europa är fokuserade på kriget är naturlig, men på andra sidan Atlanten är det fortfarande den kinesiska utmaningen som dominerar. I den polariserade amerikanska politiken är motstånd mot Kina snart det enda man kan enas kring.

Riktigt vad man strategiskt vill gentemot Kina är inte alltid klart, men i mer officiella texter talar man om att investera, samarbeta och konkurrera – investera i sin egen konkurrenskraft, samarbeta med likasinnade och vara beredd på hård konkurrens och till och med konfrontation om det skulle behövas.

Den ansatsen är viktig, men den måste förenas med en allvarlig ambition att bygga också ett öppet transatlantiskt samarbete. Tyvärr har det dock hittills varit lite si och så med det, och det har lett till att det på ömse sidor om Atlanten i dag finns starka krafter som gärna ser en lätt protektionism som gärna kläs upp i vackra termer av oberoende och autonomi.

I detta ligger betydande risker. Att hamna i ett upptrappat globalt subventionskrig – Kina öser på miljarder, USA öser på ännu mer miljarder och EU försöker springa efter med miljarder som måste hämtas någonstans – leder knappast till framgång för någon. Att den nationella säkerheten kräver kontrollen över vissa strategiska teknologier är naturligt, men ju längre detta utsträckts, och ju mer de globala värdekedjorna undergrävs eller raseras, desto högre blir det pris som våra samlade ekonomer får betala.

Mellan USA och Kina pågår nu en kamp om kontrollen över de teknologier som kommer att forma framtiden. USA:s dramatiskt upptrappade försök att begränsa Kinas tillgång till avancerade halvledare är bara ett av uttrycken för detta. Det handlar i frontlinjen om AI, kvantdatorer och syntetisk biologi.

Vad vi behöver i EU är ett långt skarpare fokus på de grundläggande förutsättningarna för att hävda sig i denna kamp, och då inte minst satsningar på forskning och utveckling. Det var två decennier sedan som EU lade fast sitt mål om att satsa cirka 3 procent av BNP på FoU varje år – men man har inte kommit längre än till ca 2 procent. Resultatet ser vi – en stor studie av Europaparlamentet nyligen visade att när det gäller de så kallade kritiska teknologierna för framtiden ligger Europa närmast chockerande efter.

Europa har en viktig styrka – öppenhet gentemot omvärlden när det gäller handel och samarbete. USA har sedan Trump ingen handelspolitik värd namnet, i EU finns det förvisso de som vill bromsa, men än är EU den öppnaste och största handelsmakten i världen. Att bygga ut detta med nya avtal med bland annat Indien, som nu för om Kinas som världens folkrikaste land, kommer att vara viktigt för vår välfärd.

Det är ingen tvekan om att den globalisering som drev den fantastiska ekonomiska utveckling, som under ett kvarts sekel reducerade fattigdom och sjukdom med en hastighet mänskligheten aldrig tidigare sett, håller på att förändras. Men att av det dra slutsatsen att globaliseringen är över, och att alla bara skall krypa in i sina skal, vore förhastat och farligt.

Villkoren förändras. Frågor om säkerhet i värdekedjor och beroenden kommer med nödvändighet att bli viktigare. Digitala flöden, och säkerheten i dessa, kommer att bli allt viktigare. Hållbarhet blir ett grundläggande krav när världsekonomins hela energisystem måste ställas om under ett par decennier.

Hur Kina kommer att utvecklas, och våra relationer till Kina, blir mycket viktigt.

Europas relationer till Peking har blivit allt frostigare, inte bara mot bakgrund av Hongkong och allmänt tilltagande repression, utan också efter Xi Jinpings armkrok med Putin i dennes aggression, och till detta kommer att den mer vänster- och statsorienterade politiken under de senaste åren lett till att tillväxtförutsättningar och investeringsklimat nu försämrats. Nyligen prognostiserade ett japanskt forskningsinstitut att de inte längre tror att den kinesiska ekonomin kommer att passera den amerikanska som världens största.

Hur det blir med detta återstår att se, men trots detta är det ett ofrånkomligt faktum att vi på en lång rad områden av vikt är beroende av Kina och dess utveckling, och att grovhuggna tankar av det slag som finns i delar av den amerikanska debatten om att kapa relationer saknar realism. Inte minst för energiomställningen är vi starkt beroende av råvaror och teknologier från Kina. Och långsiktigt kan vi inte bortse från den potentiella kraften i kinesiskt företagande – exemplet Taiwan visar vad en friare politik kan åstadkomma.

De senaste åren har inneburit åtskilliga dystra profetior om hur demokratierna trängts tillbaka och starka män i starka regimer kommit att framstå som allt attraktivare för framtiden.

Och det finns förvisso fortfarande anledning till oro, men kanske har detta år inneburit den försiktiga början på en annan trend.

När man så småningom tittar tillbaka kommer 2022 kanske att framstå som året när de stora diktaturerna snubblade och gjorde det just därför att de är stora diktaturer.

Det vi ser i politiska felsteg, i såväl Moskva som Peking, är i hög grad en produkt av att makten koncentrerats allt mer, utrymmet för ifrågasättande och fri debatt snävats in och möjligheten av korrigeringar när det håller på att gå snett blir allt mindre. En enväldig Putin gick i krig. En enväldig Xi Jinping snubblade svårt i hanteringen av pandemin.

I våra öppna demokratier, också i dem som kanske är mindre fulländade än vår, finns dock nästan alltid möjligheten att korrigera kursen när det är uppenbart att den håller på att leda till kris eller kanske till och med katastrof.

Men i Moskva har envåldshärskaren Putin satt sin stat på kursen mot katastrof, och även om situationen i Kina förvisso är mycket annorlunda ser man också där att stegen bort från maktdelning och maktrotation har lett till en situation där felsteg som i ett annat läge kunde begränsas som små nu riskerar att utvecklas till att bli stora och med stora konsekvenser.

De starka männens regimer blir förr eller senare de stora felstegens regimer.

I denna farligare värld – med ett krig i Europa som snarare kommer att trappas upp än ned under det kommande året, med tilltagande geopolitiska spänningar inte minst mellan USA och Kina, men också med fundamentala utmaningar vad gäller globalt klimat och global hälsa – har vårt lilla utrikeshandelsberoende nordiska samhälle att manövrera under det kommande året.

Steget in i Nato förändrar i grunden vår säkerhetspolitik. Men utöver försvarets snäva område blir frågor om nationell, nordisk och europeisk säkerhet viktiga på en lång rad områden och för en lång rad aktörer. Att den nya regeringen nu gör förändringar i regeringskansliet självt för att öka våra möjligheter i detta avseende är viktigt. Mer kommer att komma.

Med ordförandeskapet i EU – lite mer begränsat efter Lissabon-fördraget – kan vi bidra till att ge nya accenter till det samarbete som blir allt viktigare för både vår säkerhet och vår välfärd. Att begreppet konkurrenskraft – länge märkligt frånvarande i Bryssels bubbla – återkommit genom det svenska ordförandeskapet är bara det ett viktigt steg.

Och förr eller senare får vi nog också – efter snabbvändningen om Nato – en bredare insikt om att en liten skvalpande valuta inte är något ideal för vår framtid."