" Det har blivit en tradition att landet som innehar EU:s ministerråds roterande ordförandeskap sätter ihop en spellista med låtar som representerar, ja… nationen.

Den svenska listan har kritiserats för att vår mest populära genre, gangsterrappen, inte finns representerad (DN, 5/1). Med tanke på att så många av de svenska rappare som streamat bäst de senaste åren har visat sig ha kopplingar till grov kriminalitet så kanske det inte är så förvånande. Lägger man till det faktum att listan helt saknar megagenren ”epa-dunk”, med hits som ”Rid mig som en dalahäst” så kanske vi kan dra slutsatsen att vissa kulturella yttringar har en bit kvar innan de anses rumsrena i diplomatiska sammanhang.

Även Expressens Victor Malm tycks besviken över att hans idéer om en svensk kvalitativ kanon inte applicerades när den sattes ihop.

Men spellistan ska nog i första hand ses som en kul grej. Och den är särskilt kul för oss svenskar. När man jämför antalet aktuella världsartister på vår lista med tidigare ordförandeländers så står vi ut. Tjeckien, som vi tog över ordförandeskapet ifrån, fick gräva rejält i skivbackarna för att hitta ett namn som omvärlden känner till: Tonsättaren Antonin Dvorak, född 1841, inleder deras spellista. Resten är för mig helt okänt.

Även Frankrike, med en i närtid inte obetydlig musikexport, frontade med numera döda storheter som Aznavour, Piaf och Gainsbourg. Först trettio låtar ner i deras lista kom Daft Punk och Justice som åtminstone haft hits på den här sidan millennieskiftet. Tyskland, som var ordförande 2020, var då fortfarande beroende av Snap! och Scooter för att bygga en stark spellista. Slovenien och Portugal, som höll i ordförandeklubban efter tyskarna, ska vi inte ens prata om. Jag kan för all del uppskatta en pigg polka eller fet fado, men det kanske inte är något som folk i allmänhet besvärar sig med att klicka igång hemma.

En välplacerad källa med inblick i processen berättar om det kreativa arbetet bakom.

”Vår” lista dignar i stället av färska internationella succéer, som Zara Larsson, Avicii, Lykke Li och Swedish House Mafia. Även musik som producerats av svenskar får plats i form av Ludwig Göransson (ledmotivet till filmen ”Wakanda forever”) och Justin Timberlakes ”Can’t stop the feeling!” (som Max Martin och Shellback ligger bakom). Listan är en sann maktdemonstration i soft power, där hits staplas på hits.

Så långt allt gott. Men det finns fler mer intrikata aspekter av ”våra” låtval. Två välplacerade personer med inblick i processen att ta fram listan vill vara anonyma, men berättar om det kreativa arbetet bakom. Det är ordförandesekretariatet på Statsrådsberedningen som haft ansvar för spellistan, men alla på Regeringskansliet har fått nominera låtar. Den bruttolista som detta resulterat i ska sedan ha kortats ned till de 58 låtar som finns kvar i det slutgiltiga urvalet. Strax efter nyår skickades listlänken ut till kollegorna i ministerrådet, åtföljt av ett meddelande som innehöll en uppmaning att lyssna på Christer Sjögrens dänga ”I love Europe” (”which should however be enjoyed in video format”).

Enligt SvD:s källor är det inte helt orimligt att dra vissa slutsatser av texter i låtarna som valts ut. Timbuktus titel ”Det löser sig”, som återfinns i början av listan, kan exempelvis ses som något av ett motto som av nöd måste genomsyra det ständiga kaos som ett ordförandeskap innebär för tjänstemännen. Aviciis textrad ”wake me up when it’s all over” är med det i åtanke självförklarande. Om Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten” säger en av källorna att den nog ”får ses som en tyst tjänstemannaprotest mot regeringens nya energipolitik”.

Även låtarna som nominerades men inte fick plats berättar en historia. Latin Kings ”Cashen dom tas” ska enligt uppgift ha valts bort eftersom titeln kan tolkas som ett budskap från Sverige som tillhör de ”frugala” staterna i unionen och vill hålla igen på utgifter och påstått slöseri. Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” valdes också bort, av uppenbara skäl.

Internationella relationer är ofta bräckliga och det tycks inte som att vad som helst kan släppas fram när landet Sverige står som avsändare, ens i så här oskyldiga sammanhang. Kanske ska vi ändå vara glada över att Timbuktus ”The botten is nådd” även den rensades ut längs vägen."