" Republikanska föreningen utsåg 2009 undertecknad till ”Årets republikan”, och med tanke på det tror säkert många att jag också vibrerade av uppbragdhet efter att kung Carl XVI Gustaf i förra veckan offentligt uttryckte sitt missnöje med konsekvenserna av 1980 års grundlagsändring i successionsfrågan.

Det var en storm i ett vattenglas – kung Carl XVI Gustafs åsikt i denna fråga är välkänd, och offentligt uttalad, sedan åtminstone 40 år tillbaka i tiden.

Kungen uttalade sig nu i Göran Ellungs utmärka dokumentär ”Sveriges sista kungar” (SVT, två delar) och det tog hus i helsicke. Kungens kritik ansågs vara politiskt laddad, och om politik ska kungen som bekant inte uttala sig.

Riksdagen tog besluten om en ny successionsordning i april 1978 och i november 1979, med ett riksdagsval däremellan som lagen kräver. Kung Carl XVI Gustafs förstfödde son fick alltså vara arvtagare till kungatiteln i sju månader – den 1 januari 1980 fick i stället förstfödda barnet Victoria ta över och blev Sveriges kronprinsessa.

Han ogillade det då, 1980, och han ogillar det fortfarande

Kungen anser det märkligt med att ny lagstiftning gäller retroaktivt (och han har en poäng där). Jag uppfattade aldrig att han fick frågan om han var motståndare till kvinnlig tronföljd i allmänhet, och det hade man kanske haft anledning att reagera på. Men att han i egenskap av monark upprepar en närmast obetydlig (och lätt informell) åsikt om hur man berövade Carl Philip kronprinstiteln i efterhand, det anser jag inte strida mot någon överenskommelse. Han ogillade det då, 1980, och han ogillar det fortfarande.

Hovet fick givetvis kollektiv ångest efter uttalandet i Göran Ellungs film och vädjade om att just den delen av intervjun skulle göras om, så att kungen verkligen fick förklara vad han ”egentligen” menade. Göran Ellung gick hovet till mötes – och nu sade kungen exakt samma sak som förra gången! I dokumentären finns bägge intervjuerna redovisade. Genialt av Göran Ellung.

Att kungen ännu en gång försvarade sin superblamage efter sitt statsbesök i diktaturen och sultanatet Brunei 2004 passerade däremot under radarn denna gång.

2004 skakade det kungahuset och monarkin i dess grundvalar – i Göran Ellungs dokumentär skakar Carl XVI Gustaf på axlarna och säger att han bara sagt som det var, och att det hade missförståtts. I detta har han rent objektivt helt fel. Det fanns inget att missförstå i det klanteriet.

Jag vet inte om det är ett majestätsbrott, men jag är väl inte ensam om att tycka att Carl XVI Gustaf inte är den mest slipade kniven i lådan – och dessutom har ett generellt sett klumpigt sätt att uttala sig på. Det är kanske läge att seriöst fundera på att abdikera och lämna plats för sin dotter i stället – det skulle kanske ändå kunna rädda kungahuset som någon debattör föreslog.

Jag har inget emot själva kungahuset, jag tycker dock att det är djupt odemokratiskt att statschefstiteln går i arv i en enskild familj (mer än absurt). Den privatiseringstokiga delen av borgerligheten borde givetvis fundera över att lägga ut monarkin på entreprenad, eller sälja ut, bolagisera eller vad de nu kan tänkas komma på (upprepat detta förslag i typ tjugo år snart).

Vi medborgare borde i alla fall få chansen att precis som när det förr gällde kyrka/stat, ges en möjlighet att lämna monarkin, få begära vårt utträde. De trogna rojalisterna kunde därefter gemensamt sköta om kungahuset och samla in till det årliga apanaget.

Göran Ellungs film pekar nog också lite i den riktningen, monarkin är snart bara en sagostund, men dokumentären har annars sin styrka i sin historiska analys och i sitt berättande. Mest spännande är tiden kring första världskriget, Gustav V:s försök till motstånd mot rösträtt och demokrati. Och hur nära en svensk revolution vi faktiskt var."