" De redan radikaliserade Republikanerna kommer att behöva bli ännu mer radikala för att hålla ihop sin majoritet. Det är inte bra för någon utom Vladimir Putin.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.

DN:s ledarredaktion

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski väljer ut veckans mest läsvärda artiklar.

En tumregel bland statsvetare är att valsystem avgör styrkeförhållanden i demokratiska församlingar.

Proportionella val, som i Sverige, tenderar att leda till fler partier och brokigare koalitioner. Väljer man i stället representanter från enmansvalkretsar, som i Storbritannien eller Kanada, blir partierna färre men maktförhållandena tydligare.

Proportionella system speglar kort sagt den mångskiftande folkviljan bättre, medan ett majoritetssystem tenderar att göra det lättare för den som styr att faktiskt få saker gjorda – det vill säga det borgar för handlingskraft.

Det amerikanska representanthuset har historiskt varit en typisk produkt av majoritetsvalsystem. Två partier har dominerat helt och fullt. Talmannen – ett slags amerikansk korsning mellan partiledare, majoritetsledare och Andreas Norlén – har haft makten.

Så har det fungerat i ett sekel, det vill säga till i tisdags då republikanen Kevin McCarthy blev den första kandidaten från ett parti i majoritet att förlora en talmansomröstning sedan 1923. När denna tidning gick i tryck på fredagen hade han förlorat tio omröstningar till – den högsta siffran sedan 1859.

Varken turerna i kammaren eller McCarthys politiska öde är särskilt intressanta i någon direkt mening men de speglar en inre förruttnelse som är allvarlig och relevant också för Sverige.

Representanthuset kontrollerar den amerikanska budgetprocessen och stiftar lagar tillsammans med senaten.

Församlingen domineras sedan i veckan av en radikaliserad republikansk majoritet – McCarthy stöder och har stöd av Donald Trump – som i sin tur hålls gisslan av en intern minoritet som anser att majoriteten inte är radikal nog.

De vill kapa stödet till Ukraina, hånar Volodymyr Zelenskyj öppet och motsätter sig Sveriges inträde i Nato.

Minoriteten – ett tjugotal republikanska ledamöter – vill kapa stödet till Ukraina, hånar Volodymyr Zelenskyj öppet och motsätter sig Sveriges inträde i Nato.

Den säger också nej till att höja det amerikanska statsskuldstaket, vilket i praktiken skulle innebära att USA:s regering ställer in sina betalningar till utländska fordringsägare och därmed riskerar att utlösa en global finanskris.

Och den lyssnar inte ens på Donald Trump.

En republikansk talman som lyckas säkra också den interna vågmästarminoritetens stöd – fortfarande en öppen fråga på fredagen – kommer att behöva förhålla sig till de realiteterna.

Annorlunda uttryckt: Ett redan radikaliserat republikanskt parti kommer att behöva bli ännu mer radikalt bara för att hålla ihop sin majoritet. Det gynnar ingen utom möjligen Vladimir Putin.

Republikaner och demokrater med självbevarelsedrift bör inse allvaret, göra gemensam sak och välja en talman som företräder en överlappande majoritet i mitten, konstaterade förre Ohioguvernören John Kasich – tvåa i republikanernas primärval efter Trump 2016 – i veckan.

En sådan koalition skulle kunna bedriva politik som en majoritet av amerikanerna faktiskt stöder, påpekade han.

Och till skillnad från en republikansk majoritet som lever på tjugo dårars nåder, skulle den kunna rösta igenom reformer som har en chans att vinna stöd också i den mer mittenorienterade senaten.

Kalla det en koalition för handlingskraft."