" Tre opinionsmätningar ringar in de viktigaste förflyttningarna under 2022:

59 procent vill bygga nya reaktorer vid behov. Bara åtta procent vill avveckla kärnkraften:

Under 2022 blev det uppenbart för de flesta svenskar vilken avgörande roll som kärnkraften spelar för elsystemet. Med bara sex reaktorer kvar i drift (varav flera tidvis under reparation) har marginalerna blivit så små att risken för frånkoppling är reell. Sydsverige pekades nyligen ut som det mest utsatta elområdet i hela Europa.

Det gamla mantrat om 100 procent förnybar el utrangerades diskret ur den politiska debatten och de rödgröna försökte i stället gömma sig bakom ”marknaden”. Den var den som stängde ner fyra reaktorer i förtid, upprepade de rödgröna gång på gång under året, och försökte svära sig fria från ansvar.

Det politiska avtrycket är dock synligt för alla som vill se. Att hävda att kärnkraften var ”olönsam” är dessutom vilseledande, eftersom hela energimarknaden var gravt snedvriden. Vindkraften byggdes ut med stöd av subventioner via elcertifikatsystemet. Samtidigt straffades kärnkraften ut med en höjd effektskatt. Kärnkraften har inte heller fått betalt för alla de systemnyttor som den bidrar med.

För det andra är landets elförsörjning inte en fråga som ska avgöras av snäva lönsamhetskrav på marknaden. Det är tvärtom en statlig kärnuppgift att se till att elsystemet är robust i alla delar av landet vid alla sorters väder.

En ansvarsfull regering måste därför först ta reda på vilken mix av energislag som elsystemet behöver och sedan styra mot det målet. Så vitt känt byggs det inte ny kärnkraft någonstans i världen utan att staten är pådrivande i processen.

Allt detta har väljarna insett vid det här laget och de röstade på det politiska alternativ som är villigt att axla det ansvaret. Kärnkraften är nyckeln till att klara klimatomställningen, konkurrenskraften och driftsäkerheten i elsystemet.

Kärnkraftsopinionen har under året rört sig kraftigt i positiv riktning. Sex av tio svenskar stöder numera tanken på att bygga nya reaktorer vid behov. I slutet av 2017 var den siffran strax under 30 procent. Det säger något om det seismiska skifte som har ägt rum, och som fick Socialdemokraterna att i panik vilja ändra sina svar i valkompasserna.

Hatten av, svenska folket!

97 procent av svenskarna står bakom EU:s stöd till Ukraina

Det är lätt att glömma bort, men i början av året fanns det röster som efterlyste en mer ”balanserad” rapportering om Ryssland och Ukraina. Johan Croneman i Dagens Nyheter menade att journalistiken om hotet från Ryssland var ”oanständigt ensidig” och tillade: ”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar.”

Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg var inne på samma spår: Nato har medvetet militariserat de forna öststaterna, skrev hon på Twitter, och manade Nato att visa återhållsamhet.

Och på självaste dagen före invasionen publicerade Aftonbladet Kultur en lång text som varnade för att USA:s president Biden och hans medlöpare har ”piskat upp stämningen med hemska historier om vad Ryssland ska göra nästa dag”.

Efter invasionen, terrorbombningarna, slakten i Butja, tortyrkamrarna i Cherson och otaliga andra bevis för Putinregimens brutalitet har denna unkna vänsteropinion tystnat, förhoppningsvis för alltid. Även SD och dess ”vill inte välja mellan Biden och Putin-relativism” har passerat sista förbrukningsdag. Det går inte längre att blunda för den nakna, ryska imperialismen.

Uppslutningen bakom Ukraina har blivit i det närmaste total, och efter regeringsskiftet trappas det svenska stödet upp ytterligare.

Enligt den senaste Europabarometern stöder 97 procent av svenskarna EU:s insatser för att stötta Ukraina. Det är den högsta siffran i hela unionen.

Svenska folket har insett att ukrainarna inte bara slåss för sin egen överlevnad, utan för hela Europas frihet. Hatten av!

67,8 procent är positiva till Nato

Vintern 1995 tog Expressens ledarsida ställning för ett svenskt Natomedlemskap, vilket allmänt tolkades som ett utslag av liberala vildhjärnor. Det skulle dröja mer än ett kvarts sekel innan Sverige var moget att ta steget.

Egentligen togs beslutet i Moskva och Helsingfors. Utan Rysslands invasion och Finlands säkerhetspolitiska omorientering hade alliansfriheten fortsatt att omhuldas som höjden av klokskap i Sverige.

Men nu prövades doktrinen i skarpt läge – och den höll inte.

De gamla argumenten övergavs ett efter ett i debatten. Ta exempelvis mantrat om att alliansfriheten bidrar till stabilitet i vår del av Europa. Plötsligt var det utbytt mot det rakt motsatta budskapet: Ett svenskt Natomedlemskap skulle vara konfliktavhållande i vårt närområde.

Resan har sannerligen inte varit lätt efter att Sverige lämnade in Natoansökan i maj. Men trots att Sverige har tvingats till förnedrande diplomatiska knäböjningar gentemot det auktoritära Turkiet har opinionen stått pall. Enligt SCB:s senaste mätning har stödet för ett svenskt Natomedlemskap rentav ökat under hösten till 67,8 procent.

Folket har insett att Sverige hör hemma i den västliga gemenskapen. Hotet från vår oberäknelige granne i öster möter vi bäst tillsammans med likasinnade länder. Så snart den gamla anti-amerikanismen hade gnuggats bort ur ögonen gick det plötsligt att se klart.

Hatten av, svenska folket!

Ett sätt att beskriva dessa tre opinionsskiften är att spelplanen har tippat åt höger. Vänstern – eller i alla fall delar av den – har förlorat striden om såväl kärnkraften som alliansfriheten och synen på USA som alla problems moder.

Men man skulle också kunna se utvecklingen som ett ideologiskt reningsbad. När verkligheten knackade på gick det inte längre att låtsas som att kärnkraften inte behövs, att Sverige försvaras bäst på egen hand eller att det är Ryssland som är hotat av Natos militära inringning."