"Astrid Lindgrens krigsdagböcker är aktuell läsning.

Här i Sverige har julen firats precis som vanligt, så vitt jag kan förstå. Vi har ätit oss fyrkantiga, precis som vanligt. Vi är sannolikt det enda folk i Europa som har möjlighet till det, åtminstone i den utsträckningen”, skriver Astrid Lindgren julen 1940.

Hon fortsätter: ”Jag tror att nästan alla här i Sverige känner precis det samma som jag julen 1940: Att det är en ren och oförtjänt och oerhörd nåd att vi får fira jul i lugn och ro i våra hem.”

Hon hade som vanligt firat julen hos föräldrarna på småländska Näs, men på annandagen tog hon och maken tåget tillbaka till Stockholm. ”Även jag har ju ett arbete att sköta”, skriver Lindgren.

Arbetet hon syftar på är den topphemliga tjänst hon under nästan hela kriget hade på säkerhetstjänstens avdelning för brevcensur. Hon kontrollerade helt enkelt privatpersoners brev, inte minst korrespondens med människor i de krigsdrabbade länderna. Lindgren fick på så sätt en helt annan inblick i krigets verklighet, och var mer välinformerad än de allra flesta om krigsutvecklingen.

Under hela det andra världskriget förde hon sina egna krigsdagböcker. Från de dramatiska dagarna i september 1939 till krigsslutet sommaren 1945, då hon skålar i sherry med sin Sture. Krigsdagböckerna publicerades först 2015, men efter den 24 februari i år har Lindgrens frågor och funderingar plötsligt fått en helt annan klangbotten. Om man lever ett medelklassliv i Stockholm, särskilt med barn, känns många tankar nu kusligt bekanta.

Lindgren funderar återkommande över var detta ska sluta. Sådana funderingar är en mörk dörr som vi väl alla helst slipper att öppna, men visst har vi tvingats göra det då och då under året. Det är ju först i slutet av dagboksperioden som atomvapnen gör entré, men även för Lindgren verkar Armageddon ha varit lite för möjligt för att det ska ha varit uthärdligt.

Kopplat till detta finns en ständigt malande oro över hur Sverige – vi själva – ska påverkas. Riskerar vi att dras in i kriget? Lindgren vacklar mellan hopp och förtvivlan. Men kanske allra mest återkommer hon till ett dåligt samvete – uttryckt inte minst i julskildringarna – över att vara så förskonad.

Paret Lindgren går på restaurang och teater. Barnen fyller år, presenterna redovisas noggrant. Någon brist märks inte där. Stockholmslivet levs på trots att Europa håller på att läggas i ruiner. Sture ska till och med åka på affärsresa till London, men den ställs till slut in.

”Är det möjligt annat än att kriget ska ta slut i år?”, skriver Lindgren på nyårsnatten för 80 år sedan. Även det – hoppet om ett snart förestående krigsslut – är en återkommande tankegång som ständigt visar sig komma på skam. Precis som de fruktlösa spekulationerna huruvida Hitler blivit galen, är döende eller håller på att avsättas av sina närmaste. Även sådana tankar – fast om Putin – är välbekanta i vår tid.

Krigsdagböckerna har fått ytterligare aktualitet i år eftersom ett lösryckt citat därifrån under våren användes i rysk propaganda med oklar avsändare. Affischen pekade ut Astrid Lindgren som nazist eftersom hon likställde Stalin med Hitler. Avskyn mot alla totalitära tendenser – inte bara en av dem – återkommer. Det märks att Lindgren hade en stark moralisk kompass, vilket säkert bidrog till hennes starka reaktioner på krigsutvecklingen.

Att kalla dagböckerna för hoppingivande vore fel. Lindgren lär oss flera strategier för att känslomässigt ta sig igenom en tid som var än oroligare än vår, men miljontals hann mördas, skändas och drivas på flykt. Världen lades i ruiner.

Men på ett sätt kanske ändå krigsdagböckerna ger hopp i en tid av fruktan. En del av Lindgrens farhågor blev aldrig verklighet. Och trots all oro vet vi i efterhand att den enorma tragedi som var andra världskriget tog slut."