" På nyheterna är det som att bevittna ett gisslandrama. Nyhetsteamen står uppradade utanför aphägnet på Furuviks djurpark. Det är vitt och vinter och tyst och stilla, och det finns nästan ingen information. Hur många lever och hur många är döda? Reportrar med köldrök från munnarna berättar att ett antal schimpanser försökte ta sig ut och blev upptäckta under rymningsförsöket. Ett par schimpanser sköts och dödades omedelbart – det var ju fara för människors liv. Ytterligare ett par sköts och skadades svårt, det går inte att se hur illa skadade de är, för de ligger blodiga på golvet där inne i hägnet.

Nu avvaktar alla. Djurparkschefen stryker runt på området, har gjort sig tillgänglig, står tillintetgjord inför kamerorna och kan inte nog många gånger berätta hur dåligt hon mår, över alla misstag som begåtts här. Nu måste de försöka få mer information, om de skadade aporna. De inser att de kanske måste sätta en kula till i någon av dem, men skyttarna avvaktar, får inte korn på dem där inne.

Schimpanskännare världen över riktar plötsligt blickarna mot Furuviksparken, och kritiken är massiv. Varför skulle djuren nödvändigt skjutas ihjäl? Varför kunde de inte sövas med bedövningspilar, jo, för att schimpanserna är smarta – så fort de får en pil i sig drar de omedelbart ut den, förklarar den skakade djurparkschefen.

Experter på tv berättar att en fullvuxen schimpans har samma utvecklade intelligens som hos en 3-årig människa, kanske till och med 4-åring

Kanske blir vi så påverkade av historien eftersom schimpansernas beteende påminner så mycket om vårt. Experter på tv berättar att en fullvuxen schimpans har samma utvecklade intelligens som hos en 3-årig människa, kanske till och med 4-årig. De kramar varandra när de är glada, pussas, ler för att visa glädje, känner empati. De är vår närmaste släkting och agerar som vi. Om en människa får en bedövningspil i skinkan drar hon också ut den.

I ett av morgonprogrammen sitter en pensionerad djurskötare i sorg. Hon har levt med precis de här schimpanserna i decennier, och det är rörande att se henne, hon går sönder i direktsändning, och samtidigt är det lite skevt, som det alltid är med människor som levt för länge och för nära vilda djur, ett stråk av gränslöshet finns i hennes berättelse när hon beskriver att de där schimpanserna var hennes barn, hon var deras mamma.

Särskilt bandet med Santino verkar ha varit starkt, en legend inom schimpanskulturen eftersom de forskade på hans beteende och kunde visa att schimpanser planerar inför framtiden. I smyg samlade Santino på stenar om dagarna, placerade dem i små högar som han sedan gömde under halm. Idén var att han skulle använda stenarna senare, för att kasta mot besökare som kom för att titta på honom. Det är intressant beteendemässigt, men säger det inte också något om hur schimpansen trivs bakom galler? Om han vore fri skulle det kanske inte finnas anledning att samla stenar för att kasta på människor som kommer för nära.

Upplösningen av dramat kom efter några dagar, det blev inget lyckligt slut. Tre schimpanser överlevde skjutningarna. I flera dagar befann de sig i aphuset och fick där se sin skadeskjutna vän Santino långsamt dö.

Kanske är tragedin det som slutligen får oss alla att se klart på en företeelse som väl utifrån, egentligen, är omöjlig att förstå eller motivera. Detta att vi fortfarande har stora djurparker där vi håller vilda djur fångna. Detta att vi tar med oss våra familjer för att titta på djur i fångenskap, som någon underlig form av underhållning.

Snart öppnar Furuviks djurpark igen. Men först ska parken utvärdera händelserna, se vad som gick fel, så att det inte händer igen. Den enda vettiga slutsatsen borde vara: vi lägger ner djurparken nu."