Tänk på tilltal som någonting som bör uttryckas och adressera den inre konflikten mellan egots del av självet som bild av själen över tid inom individen - alltså typ Yin och Yang, kropp och själ och kom ihåg vad som utgör den ovillkorliga utgångspunkten för varje individs betraktelse av någonting.

(Vi lägger här även till att Du-ande utifrån individen själv per funktionsmässig automatik är enklare att identifiera sig själv med för den enskilda individen i förhållande till det egna självet, än vad som kan tänkas gälla för den mer obestämda och därmed neutrala pluralanknutna tilltalsformen. Alltså en enskild självbild är en självbild och fler självbilder är någonting annat, med sin förlängning av andras självkänslor som aldrig kan upplevas av andra än individerna själva)

Så vi skall därför inte helt glömma att makt är vad det är och att syftet bakom makt faktiskt alltid per funktionsmässig definition är självförstärkande ur ett filosofiskt materialistiskt perspektiv samt att anonymisering ger en mer generellt beskrivande signal och därmed mindre egocentrerande påverkan

Så hur svårt kan det egentligen vara att förstå att tilltal i pluralis, Ni-form, är ett mer generellt beskrivande begrepp innehållsmässigt, än vad Duandet är och därmed också mer neutralt - alltså ger mindre möjlighet till självidentifiering?

Jag gör mig här medvetet svaret skyldig.

För det passar uppenbarligen artikelförfattarinnan väl att trots ovan, uttrycka sig i termer av att "man inte kunde" vilket nog ändå måste anses som ett rätt hyfsat generellt gällande beskrivande sätt att uttrycka någonting som inte var möjligt... ens för någon alls kanske

"När man känner till hur besvärligt det en gång var att välja tilltal förstår man också det geniala i att använda svenskans alla möjligheter till passiv form och expletivt ”det”. Vips så slipper man välja mellan du, ni eller ”herr marknadsinstitutsdirektör”.

Får det lov att vara ett expletivt ”det”?

Det finns en särskild sorts fras som är mycket vanlig i svenska språket, men svår att direktöversätta och ibland grammatiskt komplicerad. Några exempel på denna sorts fras är ”vad får det lov att vara”, ”hur var namnet” och ”var det bra så”. Vi kan kalla dem titulationsundvikande artighetsfraser, och denna lucka är en hyllning till dem.

Det började, som så mycket annat i svensk språkhistoria, med tyskarna. Det tyska inflytandet på svenska språket var starkt under 1500- och 1600-talet, och även när franskan tog över som modespråk på 1700-talet fanns det ett inflöde av tyska seder och språkbruk. Och det är ”tyskeriet” som en insändare i tidningen Freja år 1840 beskyller för att ”titulationssjukan” blivit alltmer spridd. Det ”har ej allenast skapat ett litet universum af blott rang, heder och värdighet, utan derjemte, till följd af bristen på tilltalsord, framfödt den löjligheten, att titelväsendet gör tjenst äfven i stång utom embetslivet.”

”Kunde man inte bara säga du?” undrar kanske någon nu. Nej, det kunde man inte, eftersom ”du” på den tiden sågs som ett mycket intimt ord. Något som användes inom familjen (om ens då – åtskilliga vittnesmål finns från folk som aldrig tillåtits dua sina föräldrar) och mellan nära vänner eller älskande.

”Men då kunde man ju ha sagt ni” menar kanske någon, som möjligen är så ung att den tror att vuxna människor i dag tycker om att kallas ni (tips: det gör nästan ingen).

Men det kunde man inte heller, eftersom ni var ett ord som oftast användes nedåt; mot den som stod under en i samhällshierarkin, eller möjligen någon man var arg på och på ett subtilt vis ville förolämpa.

Så man fick finna sig i att titulera. ”God dag, herr marknadsinstitutsdirektör”, fick man säga, ”Vill herr marknadsinstitutsdirektör ha en fördrink eller föredrar herr marknadsinstitutsdirektör att gå direkt på maten, och vad vill herr marknadsinstitutsdirektör i så fall ha från menyn?”

Det fanns ingen annan väg ut. Eller?

Genialt att använda svenskans alla möjligheter till passiv form och expletivt ”det”.

När man känner till sammanhanget förstår man också det geniala i att använda svenskans alla möjligheter till passiv form och expletivt ”det” (ett ”det” som inte refererar till något, men som används som subjekt) för att formulera nya fraser där varken du, ni eller herr marknadsinstitutsdirektör behövs.

I stället för ”vill du ha något annat?” frågar man ”ska det vara något annat?” I stället för ”Vad sa du?” begränsar man sig till ”Vad sa?” och i stället för ”vad säger du om lite knäck?” säger man det i passiv form: ”vad sägs om lite knäck?” ”Får jag lov” används i stället för ”vill du dansa”, och ”vad tycks?” i stället för ”vad tycker du?”.

Det tog hundratals år för svenskarna att komma fram till du-reformen, som genomfördes på 1960- och 1970-talet. När det skedde drog en kollektiv suck av lättnad genom landet – äntligen visste vi hur vi skulle göra. Ingen behövde i sitt tilltal fundera på vem som hade högre eller lägre status än någon annan, vem som tog illa upp över att kallas ni eller vem som tyckte att man var alltför personlig med sitt du.

Dagens ungdomar har fått för sig att det är artigt att nia.

Tilltalsproblemet var nu avhjälpt – men fraserna bestod. Och tur är väl det, nu när dagens ungdomar, som inte växte upp ens i ekot av du-reformens suck av lättnad, har fått för sig att det är artigt att nia. Nu läser de denna språklucka, samtidigt som det i deras verklighet tycks råda konsensus om att ni är det artiga ordet att använda till kunder i serviceyrken.

Ska de nia, när de frågar om nästa kund vill köpa till en påse? Ska de dua? Svaret från mitt håll, och de allra flesta som jag pratat med om detta, är ett rungande DUA. Men om det ändå känns konstigt är rådet till den unga expediten att fråga: ”får det lov att vara en påse?” och därmed haka på våra gamla, etablerade uttryck för att slippa välja.

Det är faktiskt det de är skapade för."

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------