"Hennes äktenskap hade gått i kras, hon var hemlös och arbetslös. Då fick Margaretha Zelle idén som skulle förvandla henne till Mata Hari, åtrådd av alla och efterfrågad runt om i Europa.

Men framgången skulle inte vara. Hennes naivitet och en bagatellartad transaktion blev början till slutet på hennes liv.

De sista minuterna av sitt liv var Mata Hari åter i centrum för alla mäns blickar, men inte på det sätt hon vant sig vid. Ögonen hon mötte glödde inte av åtrå, de försökte inte längre klä av henne med blicken. Och Vincennesskogen i östra Paris var långt ifrån tjusiga salonger där champagnen flödade.

Denna råa oktobermorgon 1917 gav Mata Hari sin sista föreställning, med tolv soldater som publik. Hennes franska bödlar utstrålade förakt, kanske rentav hat, för den gråstrimmade 41-åringen som syntes genom gevärssiktena. Ställd mot en ek skulle nu spionen få sitt straff – men var det rättmätigt? Var hon verkligen orsaken till att 50 000 franska soldater mist sina liv? Själv hävdade hon aldrig annat än sin oskuld.

Mata Hari hade nått en återvändsgränd, men innan dess hade hon på vindlande vägar färdats från tillvaron som uttråkad hemmafru till tidens mest firade femme fatale. Hon hade bytt ut ett grådaskigt Holland mot ett strålande Frankrike. Bara något år tidigare hade männen bjudit över varandra för att få henne till kurtisan, hon hade prytts med smycken, värmts med pälsar och dränkts med parfym.

Sitt pris hade hon satt själv – och det var mycket högt.

Men denna höstmorgon var hon inte längre Mata Hari, hennes artistnamn hade nu mist sin klang. Hon var förrädaren Margaretha Zelle. En gång exotisk dansös, nu stämplad som agent. Alla hade vänt henne ryggen, alla utom tolv män som snart skulle skjuta ihjäl henne.

För vem kunde tro en kvinna som diktat ihop hela sin tillvaro?

Förlovad efter en vecka

Sant är dock att hon föddes sommaren 1876 i nederländska Friesland, även om hon gjorde allt för att mörka detta banala faktum. Barndomen var skakig, hennes pappas affärer i hattbranschen gick allt sämre och föräldrarna skildes när hon var 13. När Margarethe några år senare gjorde karriär som förskolefröken, fick den ett snöpligt slut efter en otillåten affär med skolans rektor.

Men när allt såg som mörkast ut fattade den mörkhåriga skönheten ett djärvt beslut.

18 år gammal förlovade sig fröken Zelle med den dubbelt så gamle kaptenen Rudolph MacLeod. Då hade de känt varandra i en vecka, fyra månader senare var de gifta. Kanske lockade utsikten att få följa maken till Ostindien, som då var holländsk koloni? Med en nyfödd son på armen klev hon i alla fall i land på Java 1897. Där, i tropisk hetta kryddad med dofter från kaffe- och tobaksodlingar, kunde hon leva ett liv i lättja.

Men tillvaron med danskvällar och drinkar blev allt annat än behaglig för den rastlösa flickfrun. Inte blev det bättre när de förflyttades till Sumatra, som saknade mycket av den finess som holländarna skapat på Java. Ganska snart stod det dessutom klart att Rudolph inte var den drömprins hon hoppats på. Han kunde både svära och domdera och var inte den som spottade i glaset. Att hans unga hustru slösade bort pengar på dyrbara kreationer gjorde honom inte gladare.

Tillbaka i Amsterdam 1902 gick äktenskapet i kras och hon ställdes på bar backe.

Skuggtillvaro i Paris

I sin bedrövelse kunde den 26-åriga Margaretha bara tänka en tanke. Hon måste överleva, måste få tag på ett jobb, ett hem. Och eftersom hon trodde att alla övergivna kvinnor begav sig till Paris, gjorde hon likadant. Väl där kändes det som att hon hamnat i en skuggtillvaro. Hon lodade runt i slitna kläder och blickade upp mot fönster, genom vilka hon kunde se de rika festa.

Societetens lyxiga liv var allt Margaretha hade ögon för – hon såg kvinnor iklädda senaste mode med vackra hattar och sprakande örhängen. Med beundran och avund noterade hon hur de ägnade sina dagar i skönhetssalonger, bedrev välgörenhet, gick på hästkapplöpningar och stöttade fattiga konstnärer. De hade allt som hon saknade.

Margaretha sjöd av drömmar, hon bara måste bli en del av denna vackra värld.

En sak var säker, den väg hon nu slagit in på skulle aldrig leda dit. Den separerade officershustrun åt dåligt och tvingades sova i kyffen. Ett påhugg som cirkusryttare gav inga stora pengar, inte heller jobb som konstnärsmodell. Till sist gick hon över till att sälja sin kropp.

Men när tillvaron var som dystrast reste sig Margaretha ur askan, och visade vilket födgeni hon var. Hon hade fått en lysande idé som skulle leda henne rakt in i de fina salongerna. Hennes vackra ansikte var en förutsättning för att hon skulle lyckas, men det skulle inte hjälpa henne ända fram. Hon måste utmärka sig på något annat sätt. Sjunga kunde hon inte, och att lära sig den klassiska balettens konst hanns förstås inte med – det krävde ju åratal av träning. Men Margaretha hade hört talas om den amerikanska dansösen Isadora Duncan, hon som dansade barfota i tunna tunikor, inspirerad av motiv från antika vaser.

Nu såg Margaretha sin chans. Det var ju inte länge sedan hon varit på Java och Sumatra och sett både folklig och religiös indonesisk dans. Hon drog sig till minnes hur hon gått bland tempelruiner och sett statyer och reliefer, med lättklädda heliga dansare. Något liknande skulle hon nu försöka sig på.

Ingenting kunde ha legat bättre i tiden. Dels fanns ett enormt intresse för allt orientaliskt, dels försökte Paris damer överträffa varandra som värdinnor på bjudningar. Det gällde att hitta de mest intressanta musikerna, skådespelarna eller konstnärerna som kunde bidra till stämningen på festerna. Vem skulle inte vilja ha en exotisk dansare att visa upp?

Sensuell premiärdans

I februari 1905 var det premiär för Margaretha, eller Lady MacLeod som hon nu kallade sig. De inbjudna gästerna fick allt de kunde drömma om. I blickfånget, intill en skulptur som föreställde Shiva, framförde Margaretha sin sensuella dans. Hennes höfter rörde sig rytmiskt, den olivfärgade kroppen ålade sig fram nästan skandalöst.

Hon hade smyckat sig med en juvelprydd bystplatta, ett gyllene midjebälte och draperat sig i genomskinliga slöjor. En efter en föll de skira plaggen bort. Männens mustascher blev allt mer fuktiga, kvinnorna roades åt ett framträdande som gränsade till det opassande. Allt rättfärdigades dock av att danserskan, enligt egen utsago, utförde uråldriga heliga danser.

Framträdandet blev en rungande succé – alla ville ha henne på sina tillställningar. Och det var inte gratis att anlita henne. Nu skapades artistnamnet Mata Hari, som är en malaysisk beteckning för solen. Och med det namnet föddes också en osannolik historia om att hon faktiskt var från Indien, att hennes pappa varit brahmin av högsta kasten och att modern dött i barnsäng vid fjorton års ålder. Själv hade Mata Hari stängts in i Shivas tempel och skolats i heliga danser, ända tills en holländsk officer kom och räddade henne. För varje fråga hon fick om sin bakgrund hoppade nya lögner och påhitt ur hennes mun.

Osanningarna ökade hennes magnetiska dragningskraft. Margaretha började leva gott, hon skaffade sig en flott våning och Parisborna kunde se henne rida ut i Boulogneskogen varje dag på sin häst. Äntligen kunde hon leva samma liv som den åtråvärda gräddan.

Männen stod i kö

När hon efterfrågades i övriga Europa reste hon glatt till Madrid, Berlin, Wien och Milano. Överallt stod männen i kö för att bli hennes älskare – höga militärer, politiker, ja till och med Tysklands kronprins. De ville inget hellre än att försörja den mörkögda skönheten och överösa henne med gåvor. En köpte till och med ett slott där hon fick bo.

Med all uppskattning i bagaget blev det en chock för Mata Hari att återvända till Paris. Strax före första världskrigets utbrott 1914 hade hennes stjärna börjat dala, andra yngre förmågor hade tagit vid. Nu beslöt sig 38-åringen för att söka lyckan i Berlin, och det såg ut att bli ett lyckokast. Hon fick en roll i en operett på Metropolteatern och fortsatte att tjusa rika män, som hade henne som hålldam.

Men så bröt kriget ut. Och det blev början till slutet för Mata Hari. En bagatell, som skulle få ödesdigra följder, var när hon skulle hämta ut de pälsar som hon lämnat till kostymmakaren på sin tyska teater. ”De är konfiskerade” var det snorkiga svar hon fick.

Hennes lösning på problemet skulle sluta i katastrof. När hon i maj 1916 fick erbjudande från en tysk pressattaché om att bli Tysklands ögon och öron i Frankrike, i utbyte mot 20 000 franc, tackade hon ja. Summan betraktade hon som ersättning för de beslagtagna pälsarna. Åtminstone hävdade hon det själv, i kommande förhör.

Mata Hari blev nu agent ”H 21” och utrustades med osynligt bläck. Vad hon inte insåg var att hon nu dragits in i en virvel av händelser som snart skulle förgöra henne. Trots att krig pågick kunde Mata Hari, som ju var holländska, resa relativt fritt i det krigshärjade Europa. Eftersom alla franska hamnar i Engelska kanalen var stängda för civil trafik, var hon tvungen att ta sig in i Frankrike via en hamn i England, över Biscayabukten och in i Spanien, och därefter åka tåg till Paris.

Men i dessa oroliga tider hade alla koll på alla. Särskilt om man som Mata Hari var på resande fot. Vem som helst kunde vara spion.

En miljon franc för jobbet

Väl på plats i Paris dröjde det inte länge förrän den franska underrättelsetjänsten satte klorna i henne. Skulle hon kunna tänka sig att arbeta för Frankrike, hon som hade ett sådant brett internationellt kontaktnät (det vill säga många högt uppsatta älskare)? En hel miljon franc skulle hon få för besväret, om hon lämnade intressanta upplysningar. Mata Hari såg sin chans och accepterade erbjudandet.

På bara några månader hade hon nu haft kontakt med både den tyska och den franska underrättelsetjänsten. Snart var det dags för den brittiska.

Redan i december 1915, när Mata Hari var på väg till Frankrike (och hennes båt lade till vid den engelska hamnen Folkstone) hade hon hamnat i utlänningsregistret hos MI-5, den brittiska säkerhetstjänsten. De kände till hennes vidlyftiga liv och tyckte att hon verkade ”föga övertygande”.

Senare, under en resa i december 1916, blev hon förhörd av Scotland Yard i London, eftersom de förväxlat henne med den tyska spionen Clara Bendix. När Mata Haris rätta identitet stod klar för dem visste de, genom känningar i Holland, att hon ansågs vara tysk spion och hade tagit emot 20 000 franc från den tyska ambassaden.

Mata Hari erkände då att hon i själva verket arbetade för den franska underrättelsetjänsten. Fast när man kontrollerade hennes uppgifter ville ingen kännas vid henne – och det var ju inte så konstigt. Det skulle ju vara otroligt pinsamt för fransmännen att erkänna för Scotland Yard att man ovetandes anlitat en tysk spion.

När Mata Hari sedan fortsatte ned till Madrid umgicks hon med tyska militärer och försökte pumpa dem på uppgifter som fransmännen skulle kunna ha nytta av. Några upplysningar av värde kom hon dock inte över, förmodligen därför att de avslöjat henne.

Tillbaka i Paris försökte Margaretha förgäves sätta sig i kontakt med ledaren för franska underrättelsetjänsten. Men han hörde aldrig av sig. Vad skulle hon göra? Dessutom märkte hon att hon blev skuggad, vart hon än gick hade hon en övervakare bakom sig. Obehaget växte, hon blev mer och mer desperat.

Vad Mata Hari inte visste var att franska underrättelsetjänsten snappat upp två radiomeddelanden, som skickats från den tyske militärattachén i Madrid till Berlin.

I det ena uppgavs att ”H 21” låtsades arbeta för franska underrättelsetjänsten – i det andra framkom att ”H 21” tagit emot pengar från tyskarna och nu väntade på ännu en utbetalning.

Det märkliga är att meddelandena sändes med en kod, som tyskarna visste att fransmännen knäckt. Kände sig tyskarna lurade och ville sätta dit Mata Hari, så att fransmännen fick sköta smutsjobbet och avrätta henne?

Hemligt bläck hjälpte inte

I februari 1917 greps Mata Hari i Paris och nu började hon försöka rentvå sig. Inte var hon tysk spion! Hon hade ju i själva verket dragit tyskarna vid näsan, och lurat till sig pengar som ersättning för pälsarna! Det osynliga bläcket man funnit i hennes hotellrum var ett effektivt preventivmedel. Ingen trodde henne.

Till sin hjälp hade hon en ålderstigen vän som var advokat, som gjorde allt för att hjälpa henne. Men förgäves. Den fyra månader långa förhörsperioden slutade med en dödsdom.

När den 41-åriga Margaretha Zelle, alias Mata Hari, alias ”H 21” fördes ut bland ekarna i Vicenneskogen för att avrättas hösten 1917 hade hon spelat sin sista roll. Det som kunde ha blivit en rövarhistoria att berätta när kriget var över, blev hennes undergång. Troligen hade hon fallit offer för sin naivitet, för några övertygande bevis mot henne fanns inte.

Under sitt liv hade hon fattat våghalsiga beslut som fört henne till toppen. Men fallet därifrån överlevde hon inte.

Sonen dog, dottern blev kidnappad

Som officershustru i Ostindien drabbades Mata Hari av en katastrof.

I slutet av juni 1899 började både hennes tvåårige son och ettåriga dotter att kräkas häftigt. Den lilla flickan tillfrisknade snart, men pojken blev snart uttorkad av vätskebrist och avled.

Men det var ingen tropisk sjukdom som drabbat barnen — i stället hade de blivit offer i ett svartsjukedrama. Margarethas make Rudolph hade inte kunnat hålla händerna borta från barnsköterskan, och dennas man hade nu hämnats genom att försöka giftmörda barnen.

Efter att paret återvänt till Amsterdam 1902, väntade ett nytt slag. Nu hade den 26-åriga Margaretha tröttnat på äktenskapet, hon ville starta ett nytt liv med bara sig själv och dottern. Hon ansökte om skilsmässa och fick vårdnaden om barnet, men Rudolph stängde effektivt de dörrar som ledde till hennes självständighet.

Ingen, vare sig Margarethas far eller andra släktingar, vågade hjälpa henne med bostad efter hot från den försmådde mannen. Hon hade inga pengar och ingenstans att ta vägen.

Till sist förbarmade sig svägerskan över henne. Men när Rudolph kom för att hälsa på, passade han på att kidnappa den fyraåriga flickan, när Margaretha vände ryggen till. Mor och dotter skulle aldrig mer få se varandra.

Kärleken vändes mot henne

När den 40-åriga Mata Hari arresterades 1917 hade hon ett fotografi på sitt livs älskade i handväskan. Han hette Vladimir de Masloff, var rysk soldat och 21 år gammal. När han sårades och hamnade på sjukhus i franska kurorten Vittel, skaffade hon passersedel och hälsade på honom.

Dessvärre vändes detta besök senare emot henne i rättegången. Här planerades nämligen ett bygge av en flygplats, som skulle användas vid flygbombningar av tyska fabriker. Var det för att hämta information om denna som Mata Hari reste dit?

I det franska arkiv där alla handlingar om henne bevarats, finns ett vykort som den förtvivlade Vladimir skrev, ovetandes om att hans flickvän gripits. ”Jag ligger fortfarande på sjukhus och väntar otåligt på att du ska höra av dig. Jag kommer snart att flyttas härifrån. Många kyssar från din Vadim, som älskar dig till vanvett.”

Nio miljoner soldater dog i världskriget

Första världskriget, som skulle bli en enorm slakt av Europas ungdom, inleddes den 28 juli 1914, då Österrike–Ungern förklarade krig mot Serbien.

Serbiska nationalister hade då en månad tidigare mördat den Österikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes maka på öppen gata i Sarajevo i Bosnien.

Ryssland stödde Serbien och påbörjade allmän mobilisering den 30 juli. Tyskland, Österrikes allierade, hade byggt hela sin plan för ett europeiskt storkrig på att först slå ut Frankrike, som var allierat med Ryssland, innan hela den väldiga ryska krigsmakten hunnit komma på fötter.

En rysk mobilisering riskerade att kullkasta hela planen, varför Tyskland förklarade både Ryssland och Frankrike krig, för att den 4 augusti avancera in i Belgien.

Storbritannien gick in i kriget på sina allierade Ryssland och Frankrikes sida.

Kriget spred sig över stora delar av världen och ett stort antal andra stater drogs in, men på västfronten i Frankrike — krigets viktigaste skådeplats — saktade offensiverna snart ner till skyttegravskrig.

Trots att Ryssland imploderade i revolution 1917 och drog sig ur kriget, kunde inte Tyskland avgöra i väst. USA:s inträde i kriget på Storbritanniens och Frankrikes sida placerade Tyskland i ett allt för stort underläge och tyskarna kapitulerade på hösten 1918.

Då hade nästan nio miljoner soldater dött.