En potentiell korruptionsskandal inom Polisen rullas upp. Till synes oavsett vad som gått fel eller ifrågasätts, lyder svaret att en bedömning har gjorts och att det är gott så. Korruption i högsta polisledning i samband med rekrytering till kritiska ledningsroller och lönesättning fäktas bort med hänvisning till att privatlivet inte anbelangar någon. En utredare tillsätts. Samme utredare som tidigare frikänt SÄPO efter hanteringen av dådet på Drottninggatan, då polisen trots tips om Akilov valde att dra in bevakning, enligt journalisten Jonas Gummessons twittrande.

Högsta polisledningens förhållningssätt i den aktuella skandalen påminner om det antaget oantastliga slaget som är gängse i en korrupt miljö.

Du som läser detta, kanske känner en viss mättnad, eller rent av trötthet. Samma saker om igen. Felbedömningar, överträdelser mot regelverk, korruptionsmisstankar, kostnader och säkerhetsrisker som följd. Men man fastnar i reaktivitet.

Låt oss fundera över att det finns två perspektiv på normalisering vad gäller korruption. En positiv, och en absolut livsfarlig. Den positiva är normaliseringen i form av att en medvetenhet etablerat sig. Korruptionen ”finns” i Sverige, och inkluderas i riskbedömning och granskningsförfarande. Den andra och absolut livsfarliga, är resignationen i form av att korrupta intressen vet att de i princip är oantastliga. Normaliseringen av konsekvensfrånvaro.

Som sagt, anti-korruption saknar dessvärre penningtvättens regelverksdrivna stringensen. Inget kommer att ske av sig självt. Det är karriärer, prestige, inrotad praxis, ’kultur’ och personliga kopplingar som leder till att vissa och många gånger samhällskritiska intressen vet att de i princip är oantastliga. Det går inflation i begreppen systemhotande, förtroende, tillit med mera. Jag är osäker på om den argumentationen faktiskt hjälper. Det finns dock två konkreta steg som behöver göras.

För det första, begreppet ”vänskapskorruption” är unikt för Sverige. Skulle vi rimligen prata om vänskapspenningtvätt?

I resten av världen pratar man om klientelism, nepotism och cronyism. Det är kärnan till korrupt, konkurrens- och värdedestruerande beteende för egen eller annans vinning. Det ger sig också uttryck i tjänstefel. Genom att sätta en egen svensk etikett på korrupt beteende, förminskar vi det. Det är dags att eliminera begreppet ’vänskapskorruption’ och använda mer rättvisande benämningar.

För det andra, krävs åtgärder mot korruption som har mycket att lära av arbetet mot penningtvätt. Det vill säga, det behövs tydligare krav, i viss mån tvingande, för att ett systematiskt och effektivt antikorruptionsarbete ska komma till stånd.