Maken till medialt intellektuellt självplågeri har nog inte tidigare synt till som när han nu belyser sin vad som förefaller vara bottenlösa oförståelse för rudimentär monetärmekanisk fundamenta och införandet av BIS.

" Den före detta amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke tilldelas i år ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Väl att märka tilldelas han inte priset för sin gärning som bankchef utan för sin forskning om den stora börskraschen 1929 och den påföljande världsdepressionen på 1930-talet. Den i ämnet obevandrade undrar därvid självfallet vad detta var för en katastrof och vad Bernanke menar att vi kan lära oss av den. När bröt krisen ut, och vad orsakade den?

Det datum som brukar pekas ut som början på eländet är den 29 oktober 1929, när de amerikanska börskurserna föll kraftigt i värde. Överoptimistiska spekulanter hade vant sig vid ständigt stigande kurser, och många aktier var övervärderade. När kurserna kollapsade och investerarna inte kunde betala tillbaka vad de lånat för att köpa aktier spred sig osäkerheten. Börsnedgången utvecklades till en allmän ekonomisk kris.

Men varför? Vad var det som var så osunt med det sena 1920-talets amerikanska ekonomi? Ytterst menar många forskare att det rörde sig om en överproduktionskris. Fabrikerna producerade fler varor än det fanns kunder till. Alltså fick fabrikerna problem när deras produkter inte kunde säljas. I nästa skede spred sig krisen till råvarusektorn, inklusive jordbruket. USA:s industriproduktion halverades mellan 1929 och 1932, med omfattande arbetslöshet som direkt konsekvens. Eftersom USA hade efterträtt Storbritannien som världsekonomisk motor spred sig krisen fort till övriga kontinenter. Ett av de värst drabbade länderna var Tyskland, vars återhämtning efter första världskriget i hög grad varit beroende av amerikanska pengar.

Det fanns emellertid fler orsaker till att just denna depression blev ovanligt allvarlig. Folkökningen hade resulterat i att det aldrig tidigare funnits så många arbetsföra män och ogifta kvinnor som var beroende av jobb i fabriker och på kontor. Alltså blev arbetslösheten större än under tidigare ekonomiska svackor. En annan starkt bidragande orsak var av handelspolitisk natur. Staterna agerade kortsiktigt och egoistiskt. Tullmurar restes gentemot omvärlden för att skydda de egna nationernas företag, vilket fick till följd att antalet kunder reducerades ännu mer. Det ekonomiska utrymmet begränsades, något som fick arbetslösheten att stiga betydligt mer än vad som hade behövt vara fallet.

När inget annat fungerade började de politiska ledarna tillgripa radikala politiska experiment för att finna en väg ut ur mörkret. På vissa håll – som i USA under Franklin D. Roosevelt – satsade staten enorma summor på initiativ som syftade till att öka arbetstillfällena och köpkraften. I andra länder medförde krisen ett uppsving för totalitära rörelser, med det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 som värsta exempel. I Sverige utmynnade krisen i den berömda ”kohandeln” mellan socialdemokrater och bondeförbundare.

Initiativen till att ordna nya jobb, i enlighet med de ekonomiska teorier som brukar förknippas med John Maynard Keynes, hade utan tvekan viss effekt, men forskarna är oeniga om hur stor. Efter några år svängde konjunkturerna visserligen uppåt, men de följdes av nya nedgångar under 1930-talets andra hälft. Den verkliga återhämtningen lät vänta på sig till andra världskriget, när behovet av vapen och förnödenheter fick hjulen att snurra.

En bitter lärdom av 1929 års börsdebacle är alltså att vi människor riskerar att förvärra katastrofen efteråt, när kurserna redan dalat och vi söker rädda vad som räddas kan. På just denna punkt borde det alltså inte vara svårt att undvika en dumhetsrepetition.

Ben Bernanke har också pekat på en annan faktor: den fara som ligger i att det uppstår underskott på pengar. Risken för detta kan motverkas genom att staten sänker räntan och trycker fler sedlar, vilka lånas ut till banker som därmed får råd att köpa både offentliga och privata skulder. Om den amerikanska dollarn samtidigt dalar i värde kommer amerikanska varor bli billigare i utlandet, efterfrågan att öka och exporten att växa, vilket allt sammantaget gynnar ekonomin och motverkar krisen. Detta var också den metod som Bernanke själv använde när han grep sig an problemet att reducera följdverkningarna av den stora finanskrisen åren 2007–2008.

Så långt Ben Bernanke, men sista ordet i depressionsfrågan är säkerligen inte sagt. Som kuriös parentes till diskussionerna kan en annan känd (miss)uppfattning om 1929 års börskrasch nämnas – den envetna myten att horder av aktiespekulanter blev så olyckliga att de störtdök mot Wall Street efter att ha förlorat alla sina pengar. Den ende som bevisligen begick självmord av detta skäl var grossisten George Cutler. Faktum är att självmordsfrekvensen i New York sjönk under andra halvåret 1929."