" Demonstranter stormar evenemang han deltar i och framträdande politiker anklagar honom för att böja sig för den iranska regimen. Varför har Utrikespolitiska institutets Rouzbeh Parsi hamnat i centrum för några av de svenska Iranprotesterna?

Parsi: Ingen chans att jag låter kritiker bestämma

Medelhavsmuseet i centrala Stockholm brukar inte vara en plats för konflikt och dramatik, men i tisdags kväll bröts lugnet. Under ett panelsamtal om läget i Iran försökte tiotals demonstranter ta sig in i museet. Två personer greps, och polisen upprättade anmälningar om våldsamt upplopp och olaga intrång.

Frågestunden som följde efter det 40 minuter försenade samtalet avbröts efter att olika kvinnor skrek i salen. Videoklipp från händelsen visar en mycket hätsk stämning.

– Ut med henne! Ut med henne! ropar moderatorn.

– Shame on you!

– You betrayed us!

– Ni representerar en mördarregering!

Orsaken till tumultet var att Utrikespolitiska institutets programchef för Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet, Rouzbeh Parsi, var en av deltagarna i panelsamtalet.

För de flesta i Sverige väcker namnet Rouzbeh Parsi troligen inga associationer alls. Flitiga nyhetskonsumenter har kanske noterat att han är den mest anlitade Iranexperten i landet, med kommentarer om ämnen som kärnenergiavtalet, läget för iranska fotbollsspelare och de iranska valen.

De flesta av dessa nyhetskonsumenter har nog inte reagerat på något särskilt sätt på hans mycket frekventa intervjuer i svenska medier. Men det finns en annan grupp.

Enligt polisen försökte ett 50-tal demonstranter ta sig in på Medelhavsmuseet under tisdagens samtal.

Enligt polisen försökte ett 50-tal demonstranter ta sig in på Medelhavsmuseet under tisdagens samtal.

Många av demonstranternas plakat handlade om NIAC, som Rouzbeh Parsis bror var med och grundande.

Många av demonstranternas plakat handlade om NIAC, som Rouzbeh Parsis bror var med och grundande.

För dem är Rouzbeh Parsi en mycket tveksam person som inte borde få vara med i några samtal eller intervjuer alls. Flera av dem anser att han borde få sparken från Utrikespolitiska institutet.

En av kritikerna är den svenskiranska dokumentärfilmsregissören Nahid Persson, som var med och protesterade vid Medelhavsmuseet.

– När de bjuder in en person som är den iranska regimens förlängda arm är det klart att iranier blir arga. Han är ett hot mot det iranska folket, säger hon till SvD.

Situationen kan verka svår att förstå.

Å ena sidan är Rouzbeh Parsis kritiker uppenbarligen inte få. Hans motståndare består inte av anonyma trollarméer. Tunga politiker som Ardalan Shekarabi (S) och Fredrik Malm (L) kritiserar hans analyser.

Rebecka Forsberg, språkrör för Grön ungdom, skriver på Twitter att Rouzbeh Parsis planerade medverkan på Folk och försvar måste stoppas.

Å andra sidan är det inte enkelt att urskilja exakt vilka uttalanden som retat upp kritikerna. I intervjuer och anföranden finns inget försvar för repressionen i Iran, och inga tecken på att Rouzbeh Parsi inte vill att landet ska bli en demokrati som respekterar mänskliga rättigheter.

En av de mer konkreta delarna i kritiken mot Rouzbeh Parsi handlar om debatten om reformism och revolution. Ska Iran bli en demokrati steg för steg i en flerårig process, eller kan ayatollan Ali Khamenei, säkerhetsstyrkorna och revolutionsgardet svepas bort lika snabbt som Shahens styret försvann under revolutionen 1978–1979?

Rouzbeh Parsi tillhör dem som tror att det sistnämnda alternativet är en önskedröm.

22-åriga Mahsa Aminis död i september har lett till omfattande protester i Iran.

Journalisten Shora Esmailiian, som bland annat skriver för SvD Kultur, var en av deltagarna i tisdagens samtal på Medelhavsmuseet. Hon tycker att Rouzbeh Parsi gör en alltför försiktig tolkning om möjligheten till en revolution i Iran.

Men hon tar avstånd från försöken att tysta honom, och säger att tisdagens demonstranter sviker proteströrelserna i Iran genom att flytta fokus från det viktiga.

– Kan vi inte tycka olika? Jag håller inte heller med om hans analys. Men det är magstarkt att de kallar honom för regimtrogen. Och nu när jag var med i ett samtal med honom kallar de även mig för det. Vad är grejen? säger hon.

Flera av demonstranterna utanför museet bar flaggor som är förknippade med Pahlavidynastin, som styrde Iran före den islamiska revolutionen.

– Inne i salen höll de på att skrika till mig att de vill ha monarki och att det var bra under shahen, säger Shora Esmailian.

En stor del av kritiken mot Rouzbeh Parsi handlar om hans indirekta koppling till den amerikanska organisationen NIAC, National Iranian American Council. NIAC grundades för tjugo år sedan av Rouzbeh Parsis bror Trita Parsi.

Organisationen har bland annat ifrågasatt nyttan av sanktionerna mot Iran, och lobbat för att släppa in iranska studenter i USA. NIAC:s kritiker hävdar att organisationen egentligen bara vill skydda Iran mot utländsk kritik, och gå den iranska regimens ärenden.

Shora Esmailian säger att NIAC med tiden blivit ett hatobjekt bland exiliranier. För ett tag gick hon in i en Facebook-grupp och efterfrågade bevis för anklagelserna mot NIAC. Hon säger att hon då bara möttes av hänvisningar till amerikanska och israeliska högerdebattörer.

– De kunde inte precisera några bevis. Det har blivit en sorts masspsykotisk situation kring NIAC. Man kan absolut ha kritik mot NIAC, men då är det rimligt att ha grund för den grova anklagelsen att denna grupp exiliranier är regimtrogna. Annars används anklagelsen som verktyg för att tysta meningsmotståndare.

Massiva protester ledde till att shahen Mohammad Reza Pahlavi störtades 1979. Bilden är tagen i oktober 1978.

Barzoo Eliassi, docent vid Linnéuniversitetet, är den tredje personen som deltog i panelsamtalet i tisdags. I ett mejl till SvD skriver han att inte vet så mycket om Rouzbeh Parsis koppling till NIAC, men att det är förståeligt att organisationen ifrågasätts.

NIAC förminskar hur allvarligt förtrycket är i Iran genom att påstå att läget är värre i Saudiarabien, och ”tenderar att hamna i samma retoriska läger som regimen i Iran”, enligt Barzoo Eliassi.

Han tycker också att NIAC har skapat en felaktig bild av skillnaderna mellan reformister och radikalare krafter, en bild som gynnar det iranska styret.

Få personer har i det offentliga försvarat Rouzbeh Parsi. När SvD söker en annan framträdande svensk Iranexpert vill personen bara uttala sig anonymt för att inte riskera att dras in i debatten.

Enligt experten har den iranska diasporan länge varit djupt splittrad. Bland dem som flydde efter revolutionen för drygt 40 år sedan finns både anhängare av det störtade kungahuset, och vänstergrupper som stred mot monarkin.

– Anledningen till att de vänder sig mot Rouzbeh Parsi är att han ger sina egna analyser över läget i Iran, och bland annat motsätter sig sanktioner som slår mot befolkningen i Iran, säger experten.

Rouzbeh Parsi jobbar sedan 2018 som programchef för Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet.

Vad säger Rouzbeh Parsi själv?

När SvD når honom är han tydligt irriterad över försöken att tysta honom. Han säger att demonstranterna vid Medelhavsmuseet har målat upp en svartvit världsbild där de som inte accepterar den revolutionära analysen anses gå regimens ärenden.

Han säger också fenomenet inte är unikt för Sverige, utan att akademiker i andra länder också utsätts för liknande påtryckningskampanjer.

– Stora delar av den iranska diasporan har i mångt och mycket aldrig övergett den revolutionära logiken. De är logiskt oförmögna att tänka på Iran som ett land som går att analysera, där det kan finnas saker som gått bättre och saker som gått sämre. Men ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv går det inte att studera ett land på det sättet, säger han.

Vad tycker du egentligen om den iranska regimen? Är du mindre kritisk mot den än dina kritiker?

– Jag var med och startade en framgångsrik utbildning på Lunds universitet om mänskliga rättigheter. Ett av fallen vi studerade var just Iran. Jag var en av expertvittnena mot Hamid Noury i våras i rättegången om folkrättsbrott, då vi diskuterade massavrättningar på 80-talet. Om jag nu tycker så himla bra om den Islamiska republiken, varför i all sin dar skulle jag ställa upp som expertvittne på åklagarsidan?

Du använder uppenbarligen inte lika starka ord om det iranska styret som andra. Varför inte bara göra det?

– Det är mycket enkelt. Om man någon gång suttit på en skolgård och observerat mobbare så lär man sig deras mentalitet och logik. Det finns ingen chans i helvete att jag låter de här typerna bestämma hur jag pratar. Det handlar inte om att jag ibland inte skulle hålla med dem i sakfrågor.

Finns det något problematiskt med NIAC?

– Det är en gräsrotsorganisation i USA som över tid haft olika positioner beroende på vad medlemmarna vill prioritera. De var för kärnenergiavtalet och för diplomati mellan USA och Iran när Bush hade drömmar om att invadera Iran. Jag har ingen koppling till dem utöver att jag deltog i några seminarier när jag jobbade för EU. Så dels är kritiken i sig obefogad, dels är kopplingen till mig ganska obefintlig.

Hur mår du med tanke på de här händelserna?

– Jag blir lite motvalls. Man hämtar energi från sin ilska över att bli behandlad så här, men man kan inte göra det hur länge som helst heller. Jag skulle ibland vilja ligga lågt, och min familj kanske skulle vilja det, men det skulle ge en väldigt konstig smak i munnen om jag skulle hålla tyst av rädsla för reaktionerna från de här grupperna."