" Tidöpartierna har redan brutit flera viktiga vallöften, och nu efterlyser den tidigare moderatledaren Carl Bildt självkritik. Men inte från det egna partiet, utan från de medier som han tycker behöver fundera över det ”flitiga journalistiska användande av ordet löften”. Partier kan faktiskt inte mer än försöka uppnå saker, påminner han.

Ulf Kristersson har valt en annan försvarsstrategi. ”Vi gör precis det vi sa i valrörelsen”, meddelar han i en intervju med TT. Någon förståelse för besvikna Tidöväljare som trodde att valet av statsminister skulle märkas mer när de tankar har han ”ärligt talat inte”.

Förstod ni inte under valrörelsen att det här inte skulle gå att genomföra nu? undrar SVT:s Anders Holmberg. ”Jo”, svarar Ebba Busch.

Men det fanns ju ett val som väntade på att vinnas.

När regeringen anklagas för att ha ljugit för väljarna också om högkostnadsskyddet går Kristersson till motangrepp. Löftet var att komma med ”ett besked” till den 1 november, ingenting annat, säger han. Men man behöver inte gå längre än till partiets egen reklam för att se att det inte stämmer. Stödet skulle vara på plats i november, det var ett ”vallöfte”, underströks det. Då.

Nu, när utbetalningarna inte syns till, säger Kristersson att han tror att väljarna förstår att ”det var viktigt att göra något som var genomförbart över huvud taget”.

Till skillnad från vad han pratade om i valrörelsen, får man anta.

Ulf Kristersson och Ebba Busch är duktiga på att böja ord. Men siffror är svårare. I KD-ledarens uträkning före valet skulle det handla om utbetalningar på 148 miljarder – bara under fyra vintermånader. Nu blir det 55 miljarder, över ett helt år.

Och det är faktiskt tur att de inte håller vad de lovade. För politiker inför gärna stora subventioner, som just elprisstöd, eftersom det gör dem populära. Men det driver också på inflationen, varpå räntan kommer att höjas, påminner Isabel Schnabel, som är medlem i Europeiska centralbankens direktion (Financial Times, 24/11).

Politiker ser ut som hjältar i dramat, och centralbankerna blir bovarna. Men för medborgarna blir det dyrt.

Och det finns ett problem till. För det kan vara svårt att införa stora stödinsatser, men det är ännu svårare att rulla tillbaka dem.

Därför har vi fortfarande kvar mekanismerna bakom den tillfälliga hyresregleringen som skulle lösa bostadskrisen under andra världskriget. Hade de tagits bort omgående – om försöket att skapa förändring under 70-talet hade lyckats – hade det varit relativt lätt. Och vi hade sluppit en så dysfunktionell bostadsmarknad. Men nu, när pristaket på hyresrätter medför stora fördelar för väljare som bor på attraktiva adresser, är det svårare. De låga hyrorna betraktas som en rättighet.

Politiker ser ut som hjältar i dramat, och centralbankerna blir bovarna. Men för medborgarna blir det dyrt.

Och sedan gjorde riksdagen om precis samma misstag med ränteavdraget. I dag betalar staten i regel 30 procent av kostnaden, och det hade varit lätt att trappa ner under de goda åren när räntorna var låga. Men nu? Att göra skenande bostadskostnader ännu dyrare är svårt.

Det betyder också att de omkring 20 miljarder som betalats ut i ränteavdrag de senaste åren kommer att dubbleras – eller mer. Enligt Ekonomistyrningsverkets prognos kan det handla om så mycket som 43 miljarder kronor när året är slut.

Det är den neutrala politikens förbannelse. Väljare – men ibland kanske också politiker – tenderar nämligen att betrakta existerande politik som opolitisk. En självklarhet. Att ändra en skatt anses mer politiskt än att inte ändra den. Även om båda besluten får lika stora konsekvenser.

Det är den neutrala politikens förbannelse. Väljare tenderar att betrakta existerande politik som opolitisk.

Därför anses det neutralt att inte ändra ränteavdraget, samtidigt som miljarderna tickar iväg. Däremot hade det varit ett politiskt ingrepp att höja ersättningarna till dem med minst marginaler.

Och att börja punga ut miljarder i elstöd är förstås i allra högsta grad ett politiskt – populärt – ingrepp mitt i en kris. Politiker, numer även till höger, förklarar gärna att de vill ta hand om väljarnas räkningar.

Men kommer miljarderna sluta betalas ut när den mest akuta krisen är över? Vem ska våga göra de röststarka bostadsägarna besvikna och ta bort stöden? Den som hoppas på Socialdemokraterna kommer att bli besviken. Magdalena Andersson vågade knappt ens ta ordet fastighetsskatt i sin mun i valrörelsen, av rädsla för missnöje i den här gruppen. I stället försökte hon buda över Kristerssons energisubventioner.

Så kanske är det ändå inte de brutna löftena som förtjänar att granskas hårdast, hur skamlösa de än är. För vad vi just nu betraktar är en enorm omfördelning av hundratals miljarder – i riktning mot samhällets mest välmående. Utan någon debatt.

Rättelse: I en tidigare version av texten stod det att hyresregleringen aldrig togs bort. Korrekt är att man aldrig lyckades göra sig av med mekanismerna bakom regleringen."