" Vart fjärde år bjuder kungen in de folkvalda till mat och musik på Slottet. Eller, ”Riksdagssupé med divertissement” som det heter på hoviska. Elprisstöd och partisympatiundersökningar i all ära men tisdagens festligheter är nog det som politikerna kommer att komma ihåg från vecka 48.

Det är en över 100-årig tradition som går tillbaka till Gustav V:s dagar. Detta är det enda som producerar mer bordsdukar och servetter att tvätta än kungabröllop. Det vet jag för att jag har fått ett exklusivt studiebesök på kungens mangel. Jag lärde mig också att 200 år av fred förhindrade den klassiska prinsessaktiviteten i krig – att inspirerande strimla bordsdukar som förband till fronten – vilket gör att svenska hovet troligen har världens äldsta och finaste linne. Kanske för att jag är en sådan person som numera talar om slottslinne var jag en av väldigt få journalister som bjudits in till det som egentligen är kungahusets gåva till den nyvalda riksdagen.

På plats i rikssalen för konserten stötte jag på förre finansministern Mikael Damberg (S) som kommenterade hur uppspelt jag verkade vara över att vara på plats. Jag ville fråga varför han inte valde glädjen? Har han sett Slottet? Det finns en massa gamla glittriga saker – vi är i ett barockpalats med drottning Kristinas silvertron!

Det är också någonting så fint med att ledamöter klär upp sig. På vägen in hade jag trängt mig förbi partiledare Nooshi Dadgostar (V) och 2:a vice talman Julia Kronlid (SD) i full galastass som stod och jämförde skor. Nästan samtliga mansledamöter hade smoking och även journalister hade underkastats klädkod. Kanske för att förhindra den hos mitt skrå så populära bohemiska stil jag vill kalla nyvaken hemlös, så jag hade trängt in mig i den decenniegamla mörkblå bröllopskostymen. Det kanske stramade lite, på ett helt annat sätt än tyget gjorde på näringsutskottets kralliga ordförande Tobias Andersson (SD), men jag var redo:

Hovreporter för en dag!

Glatt glidande mellan bänkarna konstaterade jag att den gamle principielle republikanen Mauricio Rojas (L) tycktes vara i ett konstitutionellt omtag. Även självkontrollen personifierad, Oliver Rosengren (M), kunde tänka sig att unna sig en grogg med HKH. Men det fanns alltid en problematik med mitt tänkta mingelreportage – hovets informationschef.

Margareta Thorgren fanns hela tiden vid min sida. Som en supercharmerande rovfågel. När jag hittade statsministerns statssekreterare PM Nilsson bredvid tidigare talmannen Björn Söder (SD) och lutade mig fram för att fråga något gränslöst på min patenterat avväpnande värmländska högg hon in och sa till politikerna att om jag stör var det bara att säga till. Där ville jag invända att Björn Söder har eventuellt varit med om hårdare journalistiska utfrågningar men insåg att här trumfar artighet allt. Detta var en bjudning och medial kungsfred gällde.

Musiken startade och jag leddes till min plats. Berövad kollegor och arbetsuppgifter började jag snegla på gästlistan och göra lite huvudräkning. I procentandel hade endast KD perfekt närvaro, men M med mycket större grupp hade bara enskilda frånvarande liksom C. Sen i fallande ordning SD, MP, S, L och sist V där bara halva riksdagsgruppen deltog. Som att det fanns ett samband mellan deltagande och de nästan bortglömda positionerna i partiprogrammen.

Kanske finns det lite politisk laddning kvar i frågan om statsskicket trots kungahusets skickliga arbete att få monarkin att framstå som blott en härlig tradition. Lika svensk och oproblematisk som att ta i hand och göra abort.

Plötsligt var den musikaliska divertissementdelen till ända och kungen tog till orda. Jag har nog aldrig hört vår statschef så glad. Han som så ofta låter ansträngd vid offentliga framträdanden var entusiastisk och bjussig. För här var han i sitt element. Carl XVI Gustaf var värd. Borta var den plikttrogna nationalsymbolen för ett land som oftast verkat håna honom och hans jobb.

Plötsligt kunde man se den där unge mannen jag bara sett på svartvita bilder. Tjabo. Killen som har en riktigt bra fest. Även efter snart 50 år på tronen.

Där var det dags för mig och övrig media att gå hem. Vem vet om det sedan blev en moraliskt upprörande afton av elitfestande för politikerna? Eller kanske en civiliserande bjudning där människor som vanligen tar ära och heder av varandra på Twitter tvingas bete sig hyfsat mot varandra? I vår polariserade samtid kanske lite mat och musik på slottet är det som behövs."