" I Sverige använder vi vårt digitala Bank-id sammanlagt över 17 miljoner gånger om dagen. En hel del av dessa användningar handlar inte om penningtransaktioner utan om kontakter med vårdinstitutioner, skolor, myndigheter. Bankernas grepp om våra identiteter har blivit så vardagligt att det inte märks längre. Detta uppmärksammas sällan i den samhällspolitiska debatten, även om Anna Kinberg Batra, ansvarig för Betalningsutredningen, nyligen efterlyste införandet av en statlig e-legitimation i en debattartikel i DN (16/11). Vad den politiska lösningen blir återstår att se.

Hur kommer det sig egentligen att det är banken som identifierar oss när vi agerar som patienter, föräldrar eller medborgare? När och varför blev våra pengar och våra officiella identiteter sammankopplade? Vill man söka förklaringen får man gå längre tillbaka än till 2003, då ett bankkonsortium lanserade den digitala tjänsten Bank-id.

Bankernas roll som identifierare började nämligen betydligt tidigare. När jag flyttade till Sverige på 1990-talet och för första gången skulle skaffa mig ett svenskt id-kort – en handling som symboliserade min nya plats i världen – fick jag veta att jag kunde göra det på banken. Det lät konstigt. I det land i Östeuropa som jag kom ifrån utfärdades identitetsbevis av myndigheterna och det var en liten bok av papper med en massa uppgifter inskrivna. Ny information om yrke, anställningsförhållanden, akademiska och andra titlar fördes in allteftersom – däremot inte att man var kund i en bank.

Även pengarna har genomgått en förvandling från papper till det digitala.

Det är sådana identitetsbevis av papper, inte minst förstås passet, som har fokuserats när historiker tagit sig an identitetsdokumentens historia. Det är en historia om statlig byråkrati, folkbokföring, militär organisation, gränskontroller, polisiär övervakning, men också om nationell identitet och om urskiljande av icke önskvärda element i samhället. Man kan tolka dessa dokument och tillhörande register som statens sätt att se sina invånare och att göra dem läsbara, med ett begrepp lånat från historikern James Scotts ”Seeing like a state” (1998).

I Sverige var statskyrkan, genom sitt ansvar för folkbokföringen, en viktig aktör och kyrkoherdarna utfärdade pappersintyg som kallades för prästbetyg, flyttningsbevis och åldersbevis vilka användes för vardaglig identifiering väl in på 1900-talet. Prästbetyget illustrerar tydligt att identitetsbevis var, och är, vad man kan kalla moraliska teknologier. Vem som utfärdar dem, vilka uppgifter de innehåller (läskunnighet, vandel, religionstillhörighet), eller om de utfärdas i mannens namn, men gäller en hel familj – allt det kan förstås som historiskt specifika sätt att göra samhället läsbart. Inte minst sätter id-handlingar upp mallar för hur människor kan uppfatta sina egna och andras identiteter. Dessa papper var också minnesdokument, där ändringar, tillägg, stämplar infördes. Än i dag berättar vissa pass en historia om resor, flykt och flytt.

Den amerikanske mediehistorikern Craig Robertson har skrivit om hur den dokumentära identifieringsregimen, som växte fram tillsammans med den byråkratiska staten, under de senaste årtiondena har avlösts av en digital regim, som till skillnad från den pappersbaserade regimen är kommersiellt dominerad, i alla fall i väst.

Inte bara identitetsdokument utan också pengar kan tolkas som minnesinstrument och moraliska teknologier. Moderna pengar är löftesbevis om ett överenskommet värde, som kan lösas ut i framtiden. De bygger, liksom identitetsbevisen, på förtroende. Sedlar och mynt har ett värde eftersom vi litar på de som utfärdar dessa, oftast stater och penninginstitutioner. Även pengarna har genomgått en förvandling från papper till det digitala.

Någonting som sällan uppmärksammas är att både i pengarnas och i identitetsdokumentens historia finns en fas i övergången mellan pappersregimen och den digitala regimen. Det är en period som kan förknippas med plastmaterialet. Det är under denna plastregim som id-dokumentens och pengarnas historia flyter samman, inte minst genom plastkorten som har funnits i våra liv i mer än 60 år och först nu börjar bli obsoleta.

Ett svenskt exempel på ett sådant plastkort är bankutfärdade id-kort som kom redan på 1960-talet. Att de svenska bankerna blev identifierare hänger ihop med stora förändringar i det ekonomiska vardagslivet och främst med löntagarnas omvandling till finanskonsumenter. Under 1960-talet skedde en tyst vardagsfinansiell revolution när svenska affärsbanker började ta över hanteringen av löneutbetalningar från arbetsgivarna. Löntagare fick nu sina löner via bankutbetalning, oftast till ett checkkonto. Över en natt kunde hela arbetsstyrkan i ett stort industriföretag bli checklönekunder i en affärsbank, som tidigare ansågs vara en överklassinstitution.

Visst, folk hade sedan tidigare sparkonton i sparbanker, men att betala med check och att ha vardagens brukspengar på banken var nytt. Bankerna hoppades kunna sälja andra finansiella tjänster, resecheckar, målsparande, kreditmöjligheter och investeringar i fonder (också en nyhet på den tiden). Svenska löntagare blev alltså konsumenter av nypaketerade finansiella produkter och fick lära sig att hantera checkar och andra finansiella instrument. Förändringen krävde nya kunskaper och ett slags mental omställning som en dåtida bankman skrev.

Men det innebar också ett dubbelt kunskapsproblem för banken. Å ena sidan fick nu bankerna detaljkunskaper om vad människor gjorde med sina kronor och ören. En ”intim förbindelse” uppstod mellan kund och bank, skrev en marknadsföringsexpert på Handelsbanken 1968. Å andra sidan, hur mycket man än kände till om sina kunder, blev det omöjligt att känna igen dem. Ännu mindre visste butikerna om den som betalade med check verkligen var samma person vars namn stod på checken.

På 1960-talet fick man ibland identifiera sig med föremål som vigselringar eller jubileumsklockor med inskription.

Det fanns inte något bra system för vardagliga identitetskontroller. Passet var för värdefullt och otympligt för att alltid bära med sig. Det dåtida körkortet var ett osäkert pappersdokument med obegränsad giltighetstid. Ett medborgarkort diskuterades i riksdagen redan på 40-talet men först 2005 infördes det ett nationellt id-kort i Sverige, då som en följd av det europeiska samarbetet. På 1960-talet fick man ibland identifiera sig med föremål som vigselringar eller jubileumsklockor med inskription –identitetssymboler av helt annat slag. Det hela fungerade dåligt. Det uppfattades som förnedrande att behöva ”visa papper på vem man var” bara för att få använda sina egna pengar. Butikspersonalen drog sig för att göra kunderna arga. Checkbedrägerierna ökade och handeln utlyste checkbojkott.

Lösningen blev ett fotoförsett id-kort av plast som bankerna tog fram med stöd av polisen och posten. Ett nybildat aktiebolag, AB ID-kort, tillverkade de identitetskort som bankkontoren utfärdade. Kortet försågs med det nya personnumret. I början av 1970-talet fick sedan alla bankkunder – i stort sett alla svenskar– nya identifikationsdokument. Även det nya körkortet tillverkades av AB ID kort. För att få bort känslan av obehag lanserades en kampanj med nyckelmeningen ”ID-kortet skyddar dina pengar!”. Vardagliga identitetskontroller rättfärdigades nu med en uttalad koppling till människors privatekonomi. Det bankutfärdade id-kortet kunde därefter användas för mycket annat i samhället och blev tillsammans med körkortet, även det bankgodkänt, ett kvasi-officiellt id-dokument.

Men ett annat plastkort kunde också ligga i svenskarnas plånböcker vid den tiden. Kreditkort lanserades i Sverige redan kring 1960, och det var företaget Köpkort, ägt av affärsbankerna, som länge dominerade den svenska marknaden. Konsumtionskrediter var dock kontroversiella och det dröjde till 1970-talet innan kreditkorten spreds på stor skala. Den dåtida marknadsföringen ville tona ner kreditaspekten genom att kalla kortet ”moderna pengar”. Kreditkorten benämndes också som plastpengar, i Sverige liksom i andra länder. Visa-kortet marknadsfördes exempelvis i USA med orden ”Think of it as money”.

Det tidiga kreditkortet sågs även som ett ”förtroendebevis”, ett slags ”ekonomisk legitimation”. Det var mycket som gjorde kreditkort och id-kort lika. Utseendet inte minst; korten fick samma standardiserade mått och liknande teknisk utformning. Plasten bevarade aspekter av analoga pappersdokument, med uppgifter synliga för blotta ögat, men den kunde också utrustas med digitala databärare. I Sverige tillverkade AB ID-kort även kreditkort.

Också funktionerna såg ut att konvergera. Bankexperter tänkte sig kring 1970 ett universalkort av plast och med foto som på samma gång skulle fungera som id-kort, kreditkort och betalkort – när väl onlinebetalningar blev möjliga. Universalkortet skulle bli nyckeln till det finansiella informationssystemet som skissades och som kopplade samman banker, butiker, börsen, och kommande hemdatorer. ”Framtidens id-kort ersätter pengar” kommenterade tidningen Veckans Affärer 1974 den tekniska utvecklingen.

Det id-kort som jag kvitterade ut från min bank 1995 /.../ berättar en historia om ekonomiseringen av vardagen.

Även kreditkortsbranschen drömde så tidigt som på 1970-talet om kort som samlade och förmedlade information om användarna. Ett exempel är kreditkortsentreprenören Erik Elinder, som ansåg att den viktigaste produkten vid hans företag inte var kredit och betalningar, utan kunskap om kunden, om människors preferenser och köpbeteenden, ja om deras identitet. Dessa var högt värderade bitar av information till den som ville sälja varor. I stället för kreditkort och köpkort talade Elinder om kunskapskort och säljkort. Hans tankar utvecklades av andra under de kommande decennierna, och han sägs bland annat ha varit uppslagsgivare för Ikea Family-kortet, introducerat 1984.

Här har man kommit till en marknad av identiteter och det långt före internet och den övervakningskapitalism som har omskrivits i dagens sociala medielandskap. Plastkortet i den bemärkelsen var ett uttryck för marknadens – inte statens – vilja att se och avläsa människor.

Pengar, kreditkort och id-kort är medier som förmedlar och bearbetar kunskap – både om samhället och om användarna. De är också texter, som vid en närläsning avslöjar att pengar, identifiering och identiteter började flätas samman under den period som utmärktes av plastkortet som medium. Det id-kort som jag kvitterade ut från min bank 1995 är således ett tidsdokument som berättar en historia om ekonomiseringen av vardagen, om bankifieringen av samhället, om hur löntagarna blev finanskonsumenter och om uppkomsten av ett system där privata företag fick förtroendet att bli identifierare."