" De jobbade i skift, flyttade in på departementet och försummade sina familjer.

När kristecknen hopar sig på nytt väcks minnena av hur nära det varit att Sverige gått mot finansiell kollaps.

– Det var bara att kavla upp ärmarna och börja skotta i dyngan, säger Hans Lindblad, som var statssekreterare på finansdepartementet under krisen 2008-2009.

Skenande inflation, sjunkande bostadspriser och räntesmockor. Nyligen varnade finansminister Elisabeth Svantesson (M) för att svensk ekonomi går mot en ”bister vinter” och på torsdagen kom ytterligare ett tufft besked när Riksbanken höjde styrräntan med 0,75 procentenheter.

För en yngre generation som vant sig vid låga räntor framstår den snabba vändningen i ekonomin som chockartad. Hos andra väcks minnena av hur Sverige flera gånger stått på randen till finansiell kollaps, något som satt djupa spår hos många svenskar.

DN har talat med flera nyckelpersoner som hanterade 1990-talskrisen och finanskrisen 2008-2009 – som oavsett politisk hemvist har samma medskick.

Hans Lindblad får fortfarande gåshud när han tänker tillbaka på de mest skälvande stunderna under krisen 2008-2009. Han var statssekreterare på finansdepartementet och finansminister Anders Borgs (M) högra hand när allt stod och vägde.

– Det var riktigt mörkt ett tag och vi förstod att det kunde gå åt skogen.

Egentligen hade det mesta pekat åt rätt håll i svensk ekonomi när krisen slog till. Inflationen hade varit låg under lång tid, de offentliga finanserna var starka och konkurrenskraften god. Allt förändrades när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs. Bankkraschen på andra sidan Atlanten var startskottet på den värsta globala krisen sedan depressionen på 1930-talet.

– Vi visste att krisen skulle sprida sig, men inte att det skulle ske med en sådan tsunamikraft. När de stora exportbolagen berättade att de hade stoppat produktionen i nästan alla fabriker förstod vi att det var väldigt, väldigt illa, säger Hans Lindblad som i dag är styrelseordförande för Högskolan Väst och tidigare mångårig Riksgäldsdirektör.

På ett år tappade den svenska kronan närmare 40 procent av värdet och Stockholmsbörsen rasade. Men värst var läget inom banksektorn.

– Swedbank var riktigt nära att gå under – och SEB låg inte helt bra till. Om de hade kraschat ihop... det hade blivit väldigt allvarligt, säger han.

Bland de som var med och hanterade krisen är det framför allt ett minne som dröjt sig kvar: hur vansinnigt hårt de arbetade.

Finansminister Anders Borg hade nyss slutat röka och satte finansdepartementet på ”krigsfot”. Medarbetarna jobbade dygnet runt. Ett gäng slet nätterna igenom för att sedan avlösas av ett nytt gäng i gryningen.

– Man hade inte tid att sitta och deppa ihop. Det var bara att kavla upp ärmarna och börja skotta i den här dyngan. Anders Borg kallade det för att skyffla skit från ett hörn till ett annat, säger Hans Lindblad.

Vissa tjänstemän bodde på departementet.

– Facket ställde frågor och undrade vad som pågick. Men ingen klagade. Vi tyckte inte att det var roligt med kris, men alla kände så starkt att det vi gjorde var viktigt på riktigt.

Jörgen Eklund, som vid den här tiden var planeringschef på finansdepartementet, beskriver arbetet som en kamp mot klockan.

– Jag kunde känna oro för alla som var involverade i krishanteringen – att vi inte skulle orka och därmed inte kunna få fram åtgärderna i tid, säger han som i dag jobbar på Riksgälden.

– Sammanhållningen var extremt god under skiftesarbetet. Men man tyckte också synd om alla familjer som led av att anhöriga slet ut sig i hundratimmarsveckor.

Svaret blev bland annat räntesänkningar, finanspolitiska stimulanser och stöd till de krisande bankerna. En kombination av hårt arbete och lite tur gjorde att Sverige tog sig ur krisen innan allt hann gå åt helvete.

Det hade man gjort förut.

De flesta länder bär på sina ekonomiska trauman. Tyskarna ältar fortfarande hyperinflationen på 1920-talet. Amerikanerna drömmer ännu mardrömmar om Lehman-kraschen 2008 och britterna har knappt hämtat sig från Liz Truss-kaoset hösten 2022.

För många svenska beslutsfattare framkallar 90-talskrisen samma ängslan.

”Något mer förnedrande än att behöva stå i New York eller London och förklara svensk ekonomi och det svenska välfärdssystemet för 25-30-åriga finansvalpar, det finns inte”, skriver Göran Persson (S) i memoarboken ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Det var första gången en socialdemokratisk finansminister flängt runt på Manhattan för att övertyga amerikanska börshajar om att hjälpa Sverige ur krisen. Ett par år tidigare hade riksbanken höjt marginalräntan till 500 procent i ett lönlöst försök att försvara den fasta kronkursen.

Om finanskrisen 2008-2009 kommit utifrån, var 90-talskrisen ett svenskt fenomen. Vart man än vände sig var det full krisstämning: i banksektorn och på fastighetsmarknaden, arbetslösheten steg, BNP sjönk och statsfinanserna var körda i botten. Mycket pekade mot att det svenska folkhemmet höll på att gå bankrutt.

Pär Nuder var vid den här tidpunkten Göran Perssons högra hand och minns det som ”otroligt tuffa och dramatiska”.

– Sverige var väldigt illa ute. Det var en förtroendekris för hela den svenska ekonomin, där de internationella kreditgivarna inte längre litade på oss, säger han.

Efter att Socialdemokraterna vunnit valet 1994 intensifierades saneringen av de offentliga finanserna. Många svenskar minns hur hårt de tuffa sparpaketen och skattehöjningarna slog.

– Varje dag var dramatisk. Inte bara för oss som höll på med det här, utan också för vanligt folk. Det var jobbigt att veta att man åsamkade människor stora umbäranden, säger Pär Nuder som i dag har en rad styrelseuppdrag, bland annat som ordförande i fastighetsbolaget Hemsö.

– Samtidigt visste vi att det var nödvändigt för att återerövra förtroendet för Sverige på kreditmarknaderna. Med facit i hand så var det ju rätt.

En av de viktigaste åtgärder som vidtogs var införandet av det finanspolitiska ramverket.

Det brukar sägas att man ska dra lärdomar av historien. Torsdagens räntebesked väcker frågan om hur väl rustat Sverige är för en ny kris?

Pär Nuder är ”bekymrad”.

– Vi har aldrig tidigare haft en så snabb ökning av inflation och räntor på så kort tid. Vi har levt så många år i en nollräntemiljö och omslaget är brutalt för många hushåll och företag, säger han.

Även Hans Lindblad tror att Sverige ligger bättre till än tidigare.

– Vi har i dag bättre strukturer för att hantera en bankkris och vi har goda offentliga finanser. Samtidigt kommer den här krisen att bli annorlunda än vad vi har sett tidigare.

Jörgen Eklund, som jämför krishantering, med att ”flyga i dimma med förbundna ögon”, har ett praktiskt råd till sina efterträdare.

– Se till att mobilen är laddad och telefonnummer till nyckelpersoner är uppdaterade.

Men det viktigaste av allt:

– Starka offentliga finanser är alltid en bra startpunkt.

Hans Lindblad håller med. Och Pär Nuder säger:

– Det är Sveriges stora konkurrensfördel jämfört med många andra europeiska länder. I den meningen är vi bättre förberedda att hantera den krigsekonomi vi står inför nu.

Fakta. Det finanspolitiska ramverket

Det finanspolitiska ramverket är ett resultat av krisen under 1990-talet. Det består av en rad mål och principer som ska styra finanspolitiken.

En viktig del är att ett överskottsmål gäller för den offentliga sektorn. Syftet är att skapa upp en buffert som kan användas vid en lågkonjunktur eller kris.

En annan del utgörs av utgiftstaket som anger en gräns för hur stora utgifter staten får ha under ett år.

Dessutom ska kommunerna ha en budget i balans, vilket innebär att intäkterna ska överstiga kostnaderna."