" Förr om åren grät förhandlare, ministrar och andra politiker på klimatmötena, men nu har tårarna sinat. Och det har sin sorgliga förklaring.

Någonting skiljer det avslutade klimattoppmötet från de otaliga andra som hållits under snart tre decennier.

Tårarna.

Minns Filippinernas klimatförhandlare Naderev ”Yeb” Saño som under COP19 höll ett skakande tal om hur stormen Haiyan hade ödelagt hans hemland, eller Tuvalus finansminister Hon Seve Paeniu som under COP26 klart rörd berättade att hans låglänta önation ”bokstavligen sjunker”. Eller ordföranden för COP26, Alok Sharma, som bröt ihop när han tillkännagav att förhandlingarna hade misslyckats.

Mer än 600 av delegaterna var lobbyister från fossila bränsleindustrin.

Ändå har inget hänt, utsläppen har inte avtagit. Tvärtom. Inte bara har de ökat, fossila bränsleindustrin har dessutom flyttat fram sina positioner så pass att årets COP-möte i egyptiska Sharm el-Sheikh mer kunde liknas vid en mässa för kol-, olja-, och gasindustrin än ett klimattoppmöte som fattar politiska och avgörande beslut för att ta tag i vår tids ödesfråga. Mer än 600 av delegaterna var lobbyister från fossila bränsleindustrin. Och de ser den afrikanska kontinenten som sin senaste projektionsyta och exploateringsmöjlighet.

Inte heller var årets klimattoppmöte en plats för den globala klimatrörelsen, då mötet hölls i en militärdiktatur med total avsaknad av yttrande- och mötesfrihet.

Men kanske är det ändå dags för rörelsen som kämpar för klimaträttvisa att ge upp dessa årliga teateruppvisningar som ger illusionen av att ledare för de rika nationerna bryr sig om uppvärmningen.

De mest sårbara länderna har med näbbar och klor gjort allt för att övertyga storutsläpparna om diverse eftergifter. Under Parismötet COP21, där världens alla länder enades om ett klimatavtal, stred de fattiga nationerna för att uppvärmningen skulle hållas under 1,5 grader. Som eftergift fick de ge upp kravet om att det globala nord skulle ta på sig det historiska ansvaret. Under årets COP-möte stod striden om införandet av en fond för skador och förluster – de länder som redan är drabbade av klimatkaos vill ha kompensation och finansiell hjälp till återuppbyggnad. I förhandlingens slutskede gick kravet till slut igenom, men mot att en skrivning om 1,5-graders-målet slopades.

Precis som tidigare år bar delegater från klimatdrabbade länder som Pakistan, Etiopien och Filippinerna med sig sitt trauma in i förhandlingsrummet. Men även dessa verkar ha insett att tiden för upprörda tal och desperata tårar är förbi. FN:s klimattoppmöte har förlorat all legitimitet, till och med som arena för att ge uttryck för de stora känslorna.

Ingen tar till tårar längre, det är helt enkelt lönlöst.

Detta ger en fingervisning om vilka arenor klimatkampen behöver förflytta sig till.

Det COP27 mest framgångsrikt lyckades producera är ytterligare frustration, rädsla och ilska. Samt en mingelarena för världsledare och fossilindustrin som i allt större utsträckning kommit att använda toppmötena som en möjlighet till att grönmåla sin smutsiga verksamhet. Dessutom avslöjades nyligen att olje- och gasbolag planerar en groteskt stor expansion som skulle resultera i att 115 miljarder ton växthusgaser pumpas rakt upp i atmosfären, något som motsvarar ungefär en kvarts sekel av USA:s utsläpp

Detta ger en fingervisning om vilka arenor klimatkampen behöver förflytta sig till. I stället för att ropa om en annan möjlig väg på toppmöten måste kampen riktas mot dem som tar upp kol, olja och gas. Och även om människor i världens periferi redan drabbas oerhört hårt av klimatkaoset, kommer allting bara att bli värre efter 1,5 graders uppvärmning.

Men, efter den dryga graden uppvärmning som vi upplever i dag – och som ger oss visst facit i hand – vet vi att varje tiondels grad gör skillnad. För oss som lever här och nu och för framtida generationer. Att kämpa för klimaträttvisa är nämligen, med den filippinska klimataktivisten Mitzi Jonell Tans ord, en önskan om att leva i ”en värld där vi känner oss trygga och fria […] En värld utan oro, en värld där vi inte behöver vara rädda för att drunkna i våra egna sovrum”.

Låt oss slå fast en sak: den världen är värd att kämpa för, hur hett det än blir. Finns det liv så finns det hopp."