Ingen Natostandard utan piloter

Ett stort antal stridspiloter har begärt tjänstledigt från Flygvapnet, och få tycks ha för avsikt att komma tillbaka.

Avhoppen utgör ett akut säkerhetshot, men är också en signal om att något inte står rätt till med Försvarsmaktens personalhantering.

Den 10 mars 2022, på dagen två veckor efter Rysslands intåg i Ukraina, kallade statsminister Magdalena Andersson till pressträff.

Ur artikeln

Flankerad av sin försvars- respektive finansminister meddelade hon att det svenska försvaret ska rustas upp, att det var dags även för Sverige att sikta på Natostandard när det gäller försvarsanslagets storlek, 2 procent av BNP.

Sedan dess råder en sund politisk samsyn om behovet av ett större försvar. Debatten handlar istället om hur snabbt försvaret kan växa och hur tillväxten ska finansieras, vilket i sammanhanget framstår mer som detaljer.

Frågar man ÖB Micael Bydén kan försvaret växa från dagens 1,3 procent till 2 procent av BNP redan till 2026. Men då räcker det inte att öppna nya regementen och köpa in dyra vapensystem. För att utbyggnaden ska vara hållbar krävs också en rejäl tillväxt på personalsidan.

I Försvarsmaktens nya långtidsplanering, ”Försvarskraft i allians”, framgår att krigsorganisationen ska växa från 71. 000 nästa år till 85.000 år 2025. 2035 ska 121.000 ingå i den svenska krigsorganisationen, inklusive värnpliktiga.

Att leva upp till den planen kan bli utmanande. Konkurrensen om arbetskraft är tuffare än på länge i Sverige, vilket kan försvåra nyrekryteringen.

Men framför allt har Försvarsmakten visat brister när det gäller förmågan att behålla och vidareutveckla befintlig personal.

Detta har blivit särskilt tydligt inom Flygvapnet. Under våren 2022 ansökte över 30 stridspiloter om tjänstledighet för studier. Ytterligare 20 piloter, 10 stridspiloter och 10 inom transportflyget, har gjort detsamma nu under hösten. Få tycks ha för avsikt att komma tillbaka.

Det kan inte kallas för annat än en massflykt och bör ses som en skarp varningssignal.

Utvecklingen indikerar dels att något inte står rätt till på en av Sveriges största och viktigaste myndigheter, vilket knappast är positivt för en arbetsgivare med höga rekryteringsambitioner.

Dels utgör avhoppen ett akut säkerhetshot i en tid när säkerhetsläget i vårt närområde redan försämrats kraftigt.

Sverige har en högst begränsad mängd stridspiloter, varav många börjar bli till åren. Att förlora två eller fem hade varit kännbart. Nu kan uppemot en tredjedel av den totala styrkan ha gått förlorad inom loppet av ett år.

Utan stridspiloter ingen fungerande incidentberedskap, vilket vore detsamma som att lämna ytterdörren till Sverige på vid gavel.

Utan stridspiloter blir det också svårt att fullfölja potentiella uppdrag som ny Natomedlem, exempelvis air policing över Baltikum.

Varför denna massflykt kan man fråga sig,vilket Försvarsmakten verkligen borde göra.

En studie genomförd av officerare på Försvarshögskolan har tittat just på detta. Framför allt tycks missnöjet handla om löner och pensionsvillkor.

Ingångslönen för en stridspilot har fram till nyligen varit densamma sedan 1999, och löneutvecklingen har inte matchat andra myndigheters.

Enligt riksdagens utredningstjänst tjänar stridspiloter i dag över 20 000 kronor mindre i månaden än piloter anställda på Sjöfartsverket eller Kustbevakningen, vilket är anmärkningsvärt..

Trots ramaskri från berörda agerade inte Försvarsmakten. I FHS-studien vittnar stridspiloter om besvikelsen, om hur förtroendet för arbetsgivaren skadats, och agerade därefter.

Vissa tycker säkert att piloterna i fråga inte borde klaga när de har ett så spännande jobb. Vem skulle inte vilja flyga Gripen?

Men faktum är att det ofta handlar om högpresterande personer som blir stridspiloter – individer som knappast nöjer sig med att ha en snygg titel om de inte känner sig uppskattade eller har möjlighet att utvecklas – oavsett yrkesval.

De utgör en central del av det stolta svenska flygvapnet och har all rätt att ställa krav.

Att de slutar är också ren kapitalförstöring. Försvarsmakten investerar upp till 150 miljoner kronor i en enskild stridspilot inklusive olika utbildningar och flygtimmar.

Att ersätta dem är heller inte det enklaste eftersom återväxten varit knapp.

1986, när den första Top Gun-filmen hade premiär, utbildades 40 stridspiloter om året i Sverige. Nuförtiden är den siffran tolv som mest, men det faktiska antalet har varit lägre de senaste åren.

Försvarsmakten måste därför göra allt för att förmå de tjänstlediga att återvända, att vända den negativa trenden innan fler piloter säger upp sig eller utvecklingen smittar av sig på andra yrkesgrupper och försvarsgrenar.

Parallellt med försvarsupprustningen kommer det stundande Nato-medlemskapet att kräva mer av Försvarsmakten, bland annat att vi skickar cirka 150 seniora officerare till Natos olika staber.

Då vill det till att vi har en pool av tillräckligt kvalificerade officerare att ta av, vilket kräver god återväxt.

teorin borde det inte vara så komplicerat. Försvarsmakten är en myndighet med unika möjligheter att erbjuda unga talanger ett spännande och utvecklande jobb – en möjlighet att vara en del av något större som på riktigt har ett högre syfte, till skillnad från många storföretag som med hjälp av dyra konsulter hittar på ”purpose” för bolagets verksamhet.

Här handlar det om rikets säkerhet.

Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar ser dessutom betydligt bättre ut än vad de har gjort på många år tack vare samsynen om 2-procentsmålet.

Men två procent i försvarsanslag skapar i sig ingen högre försvarsförmåga.

För det krävs investeringar i Försvarsmaktens viktigaste resurs: personalen..