När Ulf Kristersson var ordförande för Adoptionscentrum i början av 2000-talet fick han veta att barn i Kina hade stulits och sålts till barnlösa. Det berättar föreningens dåvarande informationsansvarige.

Samtidigt förmedlade Adoptionscentrum barn från minst elva barnhem där det förekom förfalskade dokument och barnhandel – enligt uppgifter från Research China, som hjälper adopterade att återförenas med sina biologiska familjer.

Våren 2003 tog Ulf Kristersson över som ordförande för Adoptionscentrum, världens näst största adoptionsförmedling. Sveriges statsminister var då kommunalråd i Strängnäs.

I en intervju i Adoptionscentrums medlemstidning beskrevs Ulf Kristersson som en sympatisk och driven person med ett brett kontaktnät. Särskilt meriterande var, enligt tidningen, att Ulf Kristersson själv hade adopterat.

Ulf Kristersson var ordförande fram till maj 2005. Under de åren mer än fördubblades antalet adoptioner från Kina till Sverige via föreningen.

Ur artikeln

Till den egna medlemstidningen sa Ulf Kristersson, efter en resa i Kina: ”Det mest gripande var inte att se alla små bebisar som skulle komma iväg till nya familjer. Utan att se blickarna hos de många barn som kommer att bli kvar.”

Källor som verkade inom Adoptionscentrum under det tidiga 2000-talet beskriver adoptionerna från Kina som ”närmast maskinella”: Väntetiden var kort och processen förutsägbar.

Det fanns en anledning till att det var så smidigt att adoptera kinesiska barn

Åren efter millennieskiftet fanns ett stort intresse av att adoptera barn från Kina. Under Ulf Kristerssons år som ordförande, 2003-2005, förmedlades 598 kinesiska adoptivbarn till Sverige via Adoptionscentrum. De är i dag i sena tonåren, många har nyligen tagit studenten.

DN har matchat de 209 kinesiska barnhem som föreningen förmedlade adoptioner ifrån, med uppgifter i en unik databas som tillhör Research China.

Organisationen, som drivs av Brian och Longlan Stuy, samarbetar med Adoptionscentrum vid återföreningar mellan adopterade och deras biologiska föräldrar.

Research China har också under två decennier kartlagt uppgifter och vittnesmål om illegala och oetiska adoptioner i Kina – barnhem för barnhem.

DN har tittat särskilt på två av de största provinserna, Guangdong och Hunan. Där visar Research Chinas granskning och arbete med återföreningar, att brott och allvarliga oegentligheter har förekommit på elva barnhem som Adoptionscentrum förmedlade adoptioner från, under Ulf Kristerssons tid som ordförande.

Där har barn exempelvis blivit aktuella för adoption genom nätverk, bestående av statstjänstemän, poliser och sjukvårdspersonal, som har köpt spädbarn från fattiga familjer som brutit mot ettbarnspolitiken.

På ytterligare sju barnhem finns, enligt organisationen, tydliga tecken på allvarliga oegentligheter.

– Barnhemmen kunde också samarbeta med tjänstemännen som arbetade med ettbarnspolitiken. Förut straffade de föräldrar genom att ta en gris eller slå sönder ett hus. Men för det fick man ju ingenting, säger Brian Stuy.

Barnhemmen föreslog, enligt honom, att tjänstemännen skulle konfiskera barn mot betalning.

Research China har genom dna-teknik försökt att återförena runt 900 kinesiska familjer med sina bortadopterade barn. I 150 av de fallen har organisationen lyckats.

– Av dem uppgav endast en biologisk familj att de faktiskt hade övergivit sitt barn, säger Brian Stuy.

Barnen som kom till Sverige beskrevs i adoptionshandlingarna som övergivna, men det fanns varningstecken.

Enligt Research China var oegentligheterna spridda över hela Kina. I databasen framgår ett tydligt mönster över hur adoptivbarn har givits en nästan identisk berättelse om hur och var de hittades övergivna. Ett barnhem påstod att 19 barn hittats vid en och samma bensinstation. Ett annat att 35 adoptivbarn kom från en och samma by – inom loppet av ett och ett halvt år.

Vi åkte till många barnhem, vi pratade med barnskötare, familjer, boende i området”

Många av barnen påstods, enligt Research Chinas databas, ha hittats övergivna direkt utanför barnhemmens portar.

– Vi åkte till barnhemmen, vi pratade med barnskötare, familjer, boende i området. Ofta sa de: ”Nej, de hittades inte utanför barnhemmet.” En fostermamma vid ett barnhem som rapporterat att de hittat hundratals bebisar utanför portarna sa att hon inte kände till ett enda sådant fall, säger Brian Stuy.

Samma mönster återfinns hos de elva barnhem som ingår i DN:s granskning. I Changde påstods exempelvis tio barn ha hittats vid en och samma motorväg – inom loppet av 18 månader. Varken före eller efter övergavs några barn där. Från det barnhemmet förmedlade Adoptionscentrum 14 barn under Ulf Kristerssons tid.

När svenska adoptivföräldrar åkte till Kina skulle de betala en ”donation” på 3 000 dollar – då motsvarande cirka 24 000 kronor. Antingen lämnades pengarna över direkt till barnhemmet, i ett kuvert, eller så sattes pengarna in på ”ett konto i Peking”.

”Det kan vara en riskfylld hantering”, skrev de svenska tjänstemännen från tillsynsmyndigheten Nia i en rapport från 2004.

Donationen var obligatorisk både före, under och efter Ulf Kristerssons ordförandeskap i Adoptionscentrum. Varken Ulf Kristersson, svenska myndigheter eller adoptivföräldrar fick veta vad pengarna användes till.

Ulf Kristersson har inte svarat på DN:s frågor om vad han kände till om donationen, vare sig som ordförande eller adoptivförälder.

Enligt Research China och juridikprofessor David M Smolin, författare till studien ”The missing girls of China”, var donationen drivkraften bakom handeln med barn.

”Det tillät dem att betala upp till 500 dollar per barn och adoptera bort det för 3 000 dollar och göra en fin vinst”

– En barnhemsdirektör hade runt 150 dollar i månadslön. För varje barn direktören förmedlade fick barnhemmet 3 000 dollar. Det blev till en sorts fond, som tillät dem att betala upp till 500 dollar per barn och adoptera bort det för 3 000 dollar och göra en fin vinst, säger Brian Stuy.

De biologiska föräldrarna försökte ibland skramla ihop pengar för att betala de böter som ålades par som fått ett barn för mycket och därmed brutit mot ettbarnspolitiken.

– Det var bortom räckhåll för de flesta bondefamiljer, säger Brian Stuy.

Bara några månader efter att Ulf Kristersson hade slutat som ordförande för Adoptionscentrum, hösten 2005, avslöjades en av världens största barnhandelshärvor, i Hunanprovinsen i Kina.

En liga bestående av statstjänstemän och barnhemspersonal dömdes för att ha sålt barn till barnhem – barn som sedan adopterades bort. Enligt brottsutredningen var barnen varken föräldralösa eller övergivna. Ligan hade åkt ut till städer och byar och kidnappat dem.

I en artikel i Aftonbladet Kultur 2018 avslöjade författaren och debattören Kajsa Ekis Ekman bland annat att Adoptionscentrum hade förmedlat 33 adoptioner från ett barnhem i Hunanprovinsen som var stamkund hos människohandlarna. Barnhemmet är ett av de 11 barnhem som förekommer i DN:s granskning.

Ekis Ekman ställde en fråga: Vad visste Ulf Kristersson om de stulna barnen i Kina?

”Ingenting var viktigare för mig än att verksamheten präglades av extremt hög integritet”

På sin Facebooksida gick Kristersson till motattack: Han kallade texten för ”grundlös och kränkande”.

”Hade sådana problem aktualiserats under min tid som ordförande kan jag garantera att jag hade engagerat mig i frågan. Ingenting var viktigare för mig än att verksamheten präglades av extremt hög integritet”, skrev Ulf Kristersson.

Men DN:s granskning visar att Ulf Kristersson redan ett år tidigare hade fått information om en helt annan kinesisk barnhandelsskandal.

I juli 2004 rapporterade Dagens Nyheter att minst 76 nyfödda barn hade köpts från sjukhus och sedan sålts vidare till barnlösa. 95 personer hade gripits misstänkta för människohandel.

Detta fick Ulf Kristersson reda på. Det säger Margret Josefsson (då Henningsson) som vid tidpunkten var informationsansvarig på Adoptionscentrum och den som intervjuades av DN 2004.

Margret Josefsson var senare även föreningens ordförande.

– Vid alla större händelser informerades ordförande och styrelse, säger hon.

– Så gjorde vi alltid. Det här var en större händelse. Kristersson fick informationen.

Enligt Adoptionscentrum berörde händelsen sannolikt barn som sålts till barnlösa par i Kina. Men fler barnhandelshärvor och Research Chinas databas visar att det inte var en isolerad händelse.

Samtidigt, 2004, rapporterade svenska tjänstemän från tillsynsmyndigheten, om att det var mycket svårt att få information om barnens bakgrund.

– Det var svårt att förstå om barnen verkligen var övergivna, har Nia-tjänstemannen Lovisa Kim tidigare berättat för DN.

Trots varningstecknen fortsatte adoptionerna.

– Min uppfattning är att Adoptionscentrum inte ville illa. Man ville gott, men man nöjde sig med de svar man fick från Kina, om att allt gick rätt till. Vi litade även på den svenska tillsynsmyndigheten i det här, säger Margret Josefsson.

Efter skandalen 2004 lugnade Adoptionscentrum svenska adoptivföräldrar, som fick veta att de inte skulle oroa sig, att adoptionerna följde alla regler och att de flesta kinesiska barn som kom till Sverige var ”hittebarn”.

Ulf Kristersson har, vid flera tillfällen, agerat kraftfullt för att adoptionerna från Kina och andra länder ska få fortsätta.

När en statlig utredning, år 2003, föreslog en rad skärpningar i regelverket gick Ulf Kristersson till angrepp. I ett remissvar och på DN Debatt skrev han att lagförslagen skulle stoppa adoptionerna från Kina och andra stora ursprungsländer:

”Konsekvensen av utredningens förslag blir att några få barn läggs i gyllene sängar medan andra får ligga på golvet”.

– Givet den situation som var då, tycker jag att våra argument var mycket giltiga, sa Kristersson till DN i mars 2021.

Många av utredningens förslag blev aldrig verklighet.

DN har i fyra veckor, sedan den 24 oktober, försökt få en intervju med Ulf Kristersson om hans ansvar för rättssäkerheten kring de adoptioner från Kina som Adoptionscentrum förmedlade under hans tid som ordförande. Via sin pressekreterare har han avböjt att svara på frågor och hänvisar till den pågående statliga utredningen av adoptioner som tillsattes efter DN:s granskning 2021.

Brian Stuy på Research China anser att Adoptionscentrum borde ha ställt fler frågor.

– När din professionella verksamhet och ditt levebröd bygger på adoption har du få incitament att ställa de frågor som krävs för att få veta sanningen.

Stuy säger att han, under sina två decenniers researcharbete om adoptionerna från Kina, inte har hittat ett enda barnhem som inte har haft tvivelaktiga arbetsmetoder.

– Frågan går tillbaka till ordföranden för Adoptionscentrum: Skulle han ha vetat det här? Mitt svar är ja.