Den konstanta parametern bland nästan alla religioner - trosföreställningar utan sakligt betingad grund (inklusive gudar, pengar och konsumism) består av kravet på att vi alltmer villigt måste acceptera den erbjudna illusionen, om vi ska kunna bli frälsta, födda på nytt, nå nirvana, leva lyckligt, göra massor av pengar, gå bekvämt i pension et.c – allt genom att INTE betrakta grunderna till varför egentligen upplever de känslor som vi själva upplever ställda inför givna betingelser, JU mindre vi förstår av oss själva desto bättre är det helt uppenbarligen i dagens läge, detta trots att vi uppenbarligen inte kan förstå någon annan människa bättre än oss själva, eftersom det är den enda människa vars känslor någon kan uppleva till fullo

Vi får hela tiden höra att samhällets utbildade psykologer minsann vet vad de gör, men en noggrann läsning av ”god sed” antyder inte längre bara för mig, att de är helt enkelt intensivt och ofta snävt utbildade utövare stället för holistiska ledare, vilket också naturligtvis gör dem till enkla offer för sin egen oförmåga till medvetet medvetande. Ingen blir bättre på någonting än vad den är i verkligheten. Att be en färgblind beskriva en färgpalett är trots allt bara vad det är.

Har du någonsin undrat varför denna psykologiska ”helandets konst” och dess magiker hävdar att deras ”metoder” inom sitt yrke, äger en ”praxis”? Detta är alltså inte en ordlek; de använder denna term väldigt specifikt för att beskriva en inexakt process, en generalisering byggd på ett utifrån och in perspektiv – ett resonemang, bara det! De kan inte heller uppleva någon annans känslor, så de utgår ifrån normer - en slags normalitet i ett samhälle som det nuvarande som befinner sig där det nu är..

Så hur mycket som vi än vill tro, så mycket som vi blir tillsagda att tro, att det är en komplicerad vetenskap som ligger långt över våra egna lönegrader, så är mycket av detta, särskilt psykologi, helt enkelt schablonmässiga teorier och konsensustrossystem som tillämpas under intellektuellt helt ”sterila ” eller kontrollerade förhållanden för styrning – reglering av boxens väggar. Inget annat, systemet är vad det är rent mekaniskt funktionsmässigt och diagnosfaunan är därför också vad som innesluter det krympande normala.

Jag har ofta undrat hur många känslomässigt förvirrade individer som äntligen vaknat till mer medvetet medvetande från sin egen galenskap, bara för att på nytt smittas med samma galna kollektiva psykosociala sjukdom hos människor, i liggande ställning på psykologens bruna skinnsoffa. Och därför ser vi inte heller den sublima ironin i det faktum att en del av de mest otäcka och dödliga infektionerna ” kommer ” under en sjukhusvistelse, från Margit Norell och hennes Freudfasoner till Neurosedyn anyone?

Vi är betingade att tro att nästan alla känslomässiga obehag skall behöva anses vara diagnosticerad sjukdom av något slag, som måste behandlas med särskilda utifrån kommande verktyg och psykologiska kirurgiska ingrepp, när vad vår känslomässiga smärta egentligen bör ses som, är en varningssignal om att något är allvarligt fel med vår egen upplevelse av vår nutida tillvaro och därför inte heller nödvändigtvis med oss själva om vi i grunden strävar efter sund ökad medveten medvetenhet - självförståelse. När vi vaknar upp mer medvetet medvetna till en värld som har blivit alltmer galen, är receptet som behövs givetvis inte ytterligare tung anpassningsskapande medicinering, mer hjärndödande – TV – indoktrinering och desperat konsumism. Inte heller mer materialistisk orienterad kollektivism - som moralisk karaktär - vilket leder oss själva bort från möjligheten att förbättra vårt eget medvetna medvetande och ställer oss alltmer utom oss själva och vår närvaro i nuet..

Vi kan och kommer inte någonsin kunna fortsätta leva i denna värld av på låtsaslek. Det är ingen fråga för vårt eget val om huruvida vi vill detta eller inte. Det fungerar inte i verkligheten längre. Som så många andra har jag med tiden antastats alltmer av verkligheten och jag har funnit att verklighet som sanning, det har faktiskt den magiska kvalitén att den verkligen kan göra oss fria. Så att våndas över en bitter sanning verkar ändå vara ett litet och billigt pris att betala när det kommer till kritan och det gäller att inte förlora sin själ – allt blir ett. Och så, plockar jag upp bitarna av mina gamla föreställningar, jag stannar upp och reflekterar över innebörden av det hela - varför jag kände som jag gjorde när den känslan uppenbarligen borde ha varit annorlunda i förhållande till en bättre beskrivning av verkligheten - a.k.a jag förstod inte bättre tidigare.

Att undvika verkligheten som sanning är inte så mycket en funktion av okunnighet eller intelligens som en konsekvens av konditionering och programmering. Att kunna övertyga oss om att en relevant sanning varken är relevant eller viktig, är en bedrift värd några anmärkningar. Vi har alla blivit mycket grundligt skolade – programmerade – i hur man gör just detta mot sig själv. Hur man verkligen inte tänker utanför den formaterande boxen. Vi har fått höra flera gånger i våra liv hur man tänker och varför, vad man ska tro och känna, så därför blir det något naturligt att vidare konditionera samma kognitiva påbud på oss själva emotionellt. Om något verkar för farligt att hantera etiketterar vi det helt enkelt som sådant som ska undvikas till varje pris – vi blir rädda för det – check.

Vi var vid många tillfällen nära att konfrontera oss själva, vi löpte risken att behöva börja om med oss själva och vår känsloskapande struktur från grunden och alltså det sätt på vilket vi betraktar oss själva emotionellt från grunden. Vår medvetna medvetenhet. Vi är i grunden rädda för att inte kunna känna känslor, eftersom det skulle göra livet meningslöst, samtidigt som vi nu uppenbarligen blir alltmer rädda för att känna känslor överhuvudtaget. Mest rädda är vi nu för att bli rädda

Men vi vet ändå undermedvetet att flykt bort från oss själva och våra naturliga känslor inte kommer att lösa någonting. Men vi vågar inte söka efter våra naturliga känslor som gömmer sig under vårt skal av socialpsykologisk formatering - för att börja vår egen omformatering. Vad det kommer att göra är att skapa en möjlighet att undvika någonting som vi uppenbarligen inte vill möta, alltså oss själva och våra känslors egentliga grunder utan någon möjlighet att fly. För då måste vi förändra oss själva – utvecklas. Så vi dyker ner i den virvlande mörka avgrunden och avfärdar frågan som hopplös eller olöslig. Vi sköljs upp någonstans nedströms fastklamrade vid självbedrägeriets hala klippor. Gärna så ser vi då det hela som liggande bakom oss, så vi avger ett löfte om att aldrig komma in på just den vägen igen, den som ledde oss till det kalla mörkret inom oss själva. Och ändå, dröjer sig minnet kvar likt ett slags intellektuellt ärr i våra känslor, grunderna till känslorna har då börjat erodera. Det finns ljus längre fram längs vägen.