Edward Louis Bernays; 22 november 1891 – 9 mars 1995) var en amerikansk teoretiker, ansedd som en pionjär inom området för PR och propaganda, och benämns i sin dödsruna som "PR-fadern". Hans mest kända kampanjer inkluderar ett försök 1929 att främja kvinnlig rökning genom att stämpla cigaretter som feministiska " Facklor of Freedom ", och hans arbete för United Fruit Company på 1950-talet, kopplat tillCIA-orkestrerad störtning av den demokratiskt valda guatemalanska regeringen 1954. Han arbetade för dussintals stora amerikanska företag inklusive Procter & Gamble och General Electric , och för statliga myndigheter, politiker och ideella organisationer.

Hans mamma hette Anna och hans farbror hette Sigmund....

”Sekt”, ”kult” – vad sker med Göteborgs psykiatri?

Ett uppslitande bråk mellan två terapeutiska synsätt. Anklagelser om kompisanställningar och en påstådd ovilja att följa Socialstyrelsens riktlinjer. Vad är det egentligen som pågår inom psykiatrin i Sveriges andra stad?

Berättelsen når mig först som viskningar om en stad där Freuds teorier sägs dominera – både i mottagningsrummet och på utbildningarna. De psykologer och studenter jag pratar med beskriver en vuxenpsykiatri där de evidens­baserade terapiformerna trängs undan. Där en djupgående motsättning lägger extra börda på en redan ansträngd vårdapparat.

”Det har blivit ett sådant maktcentrum kring ett gäng psykoanalytiker. Det blir lite sektmentalitet och personkult”, säger en person.

”Man vill inte göra de behandlingar som rekommenderas av Socialstyrelsen”, säger en annan.

”Man ska hålla sig god vän med den här Per Magnus, då lyckas man”, får jag höra från en tredje.

Mottagningsrummet är ingen okänd miljö för mig. Jag har själv varit patient inom psykiatrin sedan tioårsåldern.

Under våren och sommaren har en debatt rasat på Kvartals, Göteborgs-Postens och DN:s kultursidor, och i P1. Den handlar om Sigmund Freud, närmare bestämt om hans roll i kulturen och framför allt vården. Göteborg har identifierats som ett särskilt starkt Freudfäste. Här finns Freudianska föreningen och deras tidskrift Arche, men också Göteborgs förening för filosofi och psykoterapi och därtill en psykologutbildning som ger samma vikt åt psykoterapi som åt kognitiv beteendeterapi.

Dessutom finns här ett antal profilerade kulturpersonligheter med ett uttalat intresse för, och engagemang i, psykoanalysen.

Men här finns också, om man får tro kritikerna, en allmänpsykiatri som är starkt dominerad av freudianer.

Jag får tidigt höra om hur verksamheten präglas av kompisanställningar och en motvilja mot Socialstyrelsens riktlinjer.

Och som jag snart ska bli varse leder alla spår åt samma håll.

”I Göteborg skrivs ingen poesi, bara fakturor”, skrev en gång den norske Nobelpristagaren Björnstjerne Björnson. Det är lätt att hålla med honom när man vandrar genom den regniga hamnstaden.

Göteborg är en illa skött produktionsyta. Dess nationalsång är Broder Daniels ”Shoreline”, som handlar om en stad som kväver ungas livslust och till slut tar död på dem.

Men bakom några av de gråa fasaderna finns det något annat. Det finns, till exempel, divaner.

Psykoanalys

En psykologisk idé- och terapitradition som bygger på den österrikiska läkaren Sigmund Freuds psykologiska filosofi och praktik, men som sedan vidareutvecklats genom åren.

Ett grundläggande drag är synen på människans inre konflikt mellan drifter och moral, där undanträngda driftsimpulser sägs kunna ge upphov till psykiska problem.

Behandlingsmetoden är ofta fokuserad på psykodynamisk psykoterapi, där patienten får hjälp att komma i kontakt med omedvetna och bortträngda känslor och minnen.

En morgon går jag till ett tråkigt 70-talshus med vita korridorer som minner om sjukhus­avdelningar. Där tar UKON, eller Ulf Karl Olov Nilsson som han egentligen heter, emot. Inne på kontoret finner jag mig transporterad till 1890-talets Wien: vackra mattor, betsade trämöbler, och så divanen.

UKON är poet och psykoanalytiker samt återkommande litteraturkritiker i SvD, och här möter han sina patienter.

– Nuförtiden är de allra flesta av mina klienter antingen kulturarbetare, psykologer eller läkare, säger han.

Tidigare jobbade han i ”tung psykiatri”, som han kallar det. Nu arbetar han privat.

Mottagningsrummet är ingen okänd miljö för mig. Jag har själv varit patient inom psykiatrin sedan tioårsåldern.

De psykoanalytiska spåren leder alla åt ett håll – och mot en man.

Mellan 16 och 21 års ålder gick jag i psyko­terapi två gånger i veckan, hos en freudianskt skolad analytiker. Hos henne låg jag på en divan och pratade fritt om sådant jag tänkte på och oroade mig för. Det förändrade mitt liv. Sedan dess har terapin och dess begreppssfär funnits med mig, blivit ett slags förhållningssätt.

Jag tänker på den lika mycket som en skola i livet som en behandlingsform.

Men det var i privat regi. Inom psykiatrin har jag mest erbjudits olika former av kognitiv beteendeterapi och medicinering. KBT syftar till att förändra tankemönster och beteenden, och otaliga är de timmar jag gjort själv­skattningar och kartlagt tankefel.

De är rädda för att inte få jobb om de öppet kritiserar den psykodynamiska skolan.

Behandlingarna har varit upplagda på ett visst antal veckor med påföljande ut­värderingar. Bilden av en vårdapparat i stället färgad av freudianska teorier – av ostrukturerade samtal, det undermedvetna och drömtolkning – är både främmande och fascinerande.

Finns den verkligen? Och är den bara en angelägenhet för kultureliten, som vissa menar?

När man pratar med UKON kan man kanske tro det. Han berättar om psykoanalysens historia i Sverige, hur författare som Karin Boye och Gunnar Ekelöf var tidiga anhängare. UKON är själv en viktig person i Göteborgs kulturliv, där han bland annat sitter i tid­skriften Arches redaktionsråd (en tidskrift som jag själv skrivit en artikel i).

Psykoanalysen, säger UKON, går hand i hand med ”ett bredare kulturellt och intellektuellt och filosofiskt intresse”.

Det, ska jag förstå, är en av de saker som dess motståndare har svårt för. Varför ska litteratur ha en plats i psykvården? Vad kan Freuds gamla 1800-talsskrifter säga oss i dag?

Jag ringer Billy Larsson, psykolog och lärare vid Göteborgs universitet, som startade årets omgång av psykoanalys­debatten. Han har skrivit en bok om Freud, som han kallar en ”stolt konstruktör av felaktigheter”.

Alla jag talar med nämner till slut samma person. Inte alla vid namn, men det är tydligt vem de menar.

Psykoterapiforskningen, menar han, har gått kraftigt framåt sedan 1800-talet. Man talar inte längre om oidipuskomplex och penis­avund; nuförtiden är man strukturerad i sitt arbete och sätter upp konkreta mål.

Men inte i Göteborg, enligt Billy Larsson.

– Den psykodynamiska inriktningen har oftast inte byggt på forskning utan på enskilda individers auktoritet. Man har någon karis­matisk figur eller guru, och det är nästan alltid en man som säger ”så här är det”. Här lever det gurubaserade kvar.

Vem ”gurun” i Göteborg är, det är inte särskilt svårt att lista ut.

Alla jag talar med nämner till slut samma person. Inte alla vid namn, men det är tydligt vem de menar.

För man behöver inte vistas länge i Göteborgs kulturella sfär innan man stöter på Per Magnus Johansson.

Per Magnus Johansson är psykolog – men medverkar också flitigt i samtal och seminarier.

Per Magnus Johansson är psykolog – men medverkar också flitigt i samtal och seminarier. Foto: Björn Larsson Rosvall

Han leder samtal och seminarier; hans böcker om covid, Freud och Strindberg står upp­ställda i den lokala bokhandeln; och han figurerar flitigt på GP:s kultursidor. För att hitta någon med samma tyngd i huvudstaden får man vända sig till ledamöter av Svenska Akademien.

Per Magnus Johansson anförs som spindeln i det freudianska nätet. Han sitter på tunga maktpositioner, menar Billy Larsson, och ”har ett inflytande på alla viktiga områden”.

Till yrket är han psykolog, psykoanalytiker och idéhistoriker, utbildad i Frankrike, disputerad i Göteborg. Han undervisar på psykoterapeutprogrammet på universitetet och handleder psykologer och läkare.

Flera personer jag pratar med beskriver dem som en sorts sekt.

Jag ser honom för första gången på kulturscenen Skeppet, där han deltar i ett samtal om Freud. Lätt framåtböjd sitter han i sin fåtölj, gestikulerar, talar lågmält med prästen Ludvig Lindelöf. Blicken under den mörka luggen är intensiv. Han är spännande att lyssna till för den som har ett intresse för psykoanalys och samhälle; många människor kommer till hans föreläsningar och deltar i hans öppna Freudseminarium.

Men vem är han egentligen, och vilka är människorna runt omkring? Flera personer jag pratar med beskriver dem som en sorts sekt.

En av de som knyts till Johanssons krets är den hyllade författaren Lydia Sandgren. Hon är psykolog och jobbar fortfarande inom psykiatrin i Göteborg, ett jobb som hon älskar.

Nyligen pekade hon ut brister i psykiatrin i en uppmärksammad text i SvD.

– Vi är ju en grupp människor som känner varandra, som har pluggat tillsammans, som är tillsammans, säger Lydia Sandgren när jag frågar henne om det så kallade psykoanalys­gänget i Göteborg.

Sandgren har arbetat mycket med neuro­psykiatriska diagnoser, och menar att hon skulle ha varit ”rätt rökt” om hon bara försökt arbeta psykodynamiskt med dem. Någon konflikt mellan olika skolor har hon inte märkt av på arbetsplatsen.

– Jag känner inte riktigt igen det, säger hon, och tillägger:

– Min bild är snarare att vi är glada när något funkar.

Hon menar också att det krävs betydligt mer än en avvikande inriktning för att riskera sin karriär i psykiatrin.

– Jag skulle säga att vara anställd i lands­tinget, det är som att jobba i Sovjet. Det är inte som att det står horder av folk och knackar på psykiatrins dörr för att få jobba där. Ingen chef kan sitta och sålla. Kommer det en duglig och arbetsam person, skit samma vad de har för inriktning.

De studenter och KBT-psykologer verksamma inom Göteborgs psykiatri som jag har kontakt med ger dock en annorlunda bild.

Samtliga kräver att få vara anonyma om de ska medverka i den här texten.

De är rädda för att inte få jobb om de öppet kritiserar den psykodynamiska skolan. Ingen kan ge ett konkret exempel på någon som faktiskt nekats anställning på grund av detta, men flera har hört talas om folk som slutat avancera i karriären.

”Jag har aldrig valt att arbeta på en av de mottagningarna där det är psykodynamiskt tungt. Det skulle jag inte utsätta mig för”, säger en psykolog.

Sigmund Freud utvecklade psykoanalysen i slutet av 1800-talet.

Sigmund Freud utvecklade psykoanalysen i slutet av 1800-talet.

En av Sveriges mest engagerade KBT-förespråkare är Dan Katz, privat­praktiserande psykolog och styrelsemedlem i föreningen Vetenskap och Folkbildning. Han förstår inte varför kultursidorna är så intresserade av psykoanalysen.

– Man refererar till Freud, man refererar till Lacan, som att detta är trovärdiga referenser, säger han när jag ringer upp honom.

Han låter lite road, ivrig att prata med en av de där psykoanalysvurmande kultur­skribenterna som han så ofta tar strid mot, senast i Kvartal.

Jag tror att intresset beror på att psykoanalysen ger en öppning mot existentiella frågor och det litterära som KBT kanske inte gör.

– Jag tror att det är så man tänker. Men om man läser litteratur från medeltiden hittar man ju massvis med referenser till djävulen, till Gud, till de antika gudarna. Då är det en hjälp att faktiskt vara insatt i det tankesätt man hade. Men det betyder ju inte att vi tror att Zeus existerade, säger Dan Katz med ett skratt.

KBT

KBT eller kognitiv beteendeterapi bottnar i beteendepsykologin som delvis växte fram som en kritik av psykoanalysen i början 1900-talet. Förgrundsfigurerna John Watson och B.F. Skinner undvek det omedvetnas domäner och utgick i stället från det observerbara beteendet hos människan.

I idétraditionen läggs stor vikt vid inlärning, betingning och kognitiva strukturer och hur dessa påverkar människans mående.

Behandlingsmetoderna varierar mellan allt från exponerings­terapi, där patienten gradvis får utsätta sig för det som upplevs jobbigt, till metakognitiv terapi där fokus ligger på att ändra patientens förhållningssätt till sina tankar och minnen.

Han tillägger att modern psykologisk forskning visar på sådant som borde vara mycket mer intressant för kulturskribenter än ”rena sagor från en märklig lära”.

Dan Katz medger att det finns patienter som upplever sig hjälpta av psykoanalys, men noterar att det också ”finns folk som tycker att de blivit botade av att dricka silvervatten”. Den största risken, menar han, är att patienter som går in i en psykoterapi avstår från evidensbaserad behandling. Som exempel ger han en klient med panikattacker som av vårdcentralen erbjudits samtal om sin pappa (det botade inte attackerna).

Katz ger uttryck för något jag funderat en del över, nämligen kopplingen mellan psyko­analys och religion. Psykoanalysens kritiker låter förvånansvärt ofta som de nya ateisterna – Richard Dawkins, Sam Harris, Christopher Hitchens – i sin kritik av Freud.

Ytterst berör detta frågor om vad en människa är.

Den ena gruppen söker sig till traditionella tankebanor. De tror på den mänskliga själen, tänker holistiskt, men de har få studier att luta sig emot. Den andra gruppen talar om vad som är vetenskapligt, rationellt och bevisbart. De vill ha manualer och metoder.

KBT-psykologer som Dan Katz och Billy Larsson vill inte sammanblanda det konstnärliga och det medicinska. Jag frågar UKON vad han tänker om det.

– I någon mening så är det ju en delkonflikt av en större konflikt som vi med C.P. Snow kan kalla för ”de två kulturerna”. Psykologiämnet är ju på sätt och vis ituslitet av en natur­vetenskaplig och en humanistisk sida.

Ytterst berör detta frågor om vad en människa är.

Har hon en själ? Vilken roll kan eller ska vården spela i jakten på ett botemedel mot det existentiella lidandet – ska det förstås som en räcka ovälkomna symtom eller som en ledtråd om något större?

Billy Larsson berättar att studenterna på psykoterapeut­programmet i Göteborg fått läsa en bok av Per Magnus Johansson som handlar om skönlitteratur. ”Det är så tokigt som det kan bli. Det är förstås inte förenligt med examensmålen”, säger Larsson, och jag tänker att här finns en skarp skiljelinje mellan de där två kulturerna. Kan litteraturen fördjupa en psykologs förståelse för patienterna, eller är det dumheter?

För att få svar på den frågan söker jag upp ytterligare en person i kretsen kring Per Magnus Johansson: Mikaela Blomqvist, litteratur- och teaterkritiker i GP och praktiserande psykolog. Hon läste kurser av Per Magnus Johansson på universitetet, och har haft honom som handledare.

I dag är hon är aktiv i Freudianska föreningen och sitter i Arches redaktionsråd.

Precis som UKON kom hon till psykoanalysen via litteraturvetenskapen, och hon anser att litteraturen kan spela en viktig roll i arbetet.

– Jag ger väl inte så mycket för psykologin som vetenskap, säger Mikaela Blomqvist ganska snart efter att vi satt oss ned.

I stället minns hon med glädje en professor på introduktions­föreläsningen på psykolog­programmet som hade en radikalt annorlunda inställning:

– Han sa att vi skulle lära oss mer om människan om vi läste riktigt bra romaner i stället för att läsa all kurslitteratur de här fem åren på psykologprogrammet. Och så skulle jag väl säga att det är.

Flera KBT-psykologer som jag pratar med ser människorna runt Freudianska föreningen som både kulturelit och det ”coola gänget”. Jag får höra att de har ett eget bord i lunchrummet på en mottagning. Att lärarna på psykologprogrammet på Göteborgs universitet ser en som lite mindre intelligent om man inte förstår sig på Freuds fallstudier. Och kanske mer allvarligt, att Freudianska föreningen ”bestämmer” i psykiatrin.

Per Magnus Johansson trivs inte med bilden som freudiansk nestor.

Men det håller inte Per Magnus Johansson med om.

Vi möts på hans mottagning i ett vackert landshövdingehus i Landala. Jag kan på ett sätt förstå vad de människor menar som talar om en personkult runt honom. Han fixerar den han samtalar med med blicken, får en att känna sig lyssnad på.

Han talar långsamt och med eftertanke, väljer orden noga. Vi sitter på varsin sida av ett stort bord belamrat med böcker, tidningsurklipp och bilder. I bokhyllorna ser jag psyko­analytiska klassiker representerade: Freud förstås, Lacan, Kristeva.

Psykoanalysen intresserar sig för människan i ett bredare perspektiv, för hennes varande i världen, inte bara för hennes ohälsa.

Per Magnus Johansson är tydligt obekväm med bilden av honom som freudiansk nestor, eller som maktspelare överhuvudtaget.

– Det skulle vara främmande för mig att tänka på mig själv som en inflytelserik person. Inte minst skulle det vara alienerande. Jag upplever dock att jag har ett viktigt arbete att utföra, och det är att följa den intellektuella väg som är min, säger han med eftertryck.

Han tänker lite.

– Ibland blir jag lite överraskad. Det verkar som om många människor känner till Freudianska föreningen, Arche och mitt arbete. Och det förvånar mig.

Häromdagen talade jag med en person som sa att Freudianska föreningen bestämmer i Göteborgs psykiatri. Har du någon kommentar till det?

– Nej, det tror jag verkligen inte att den gör, det tror jag snarare är en vanföreställning. Jag har utbildat några människor som har fått olika platser inom till exempel psykiatrin, och många av dem gör ett seriöst och kvalificerat arbete, men det betyder ju inte att de prakt­iserar psykoanalys, att de arbetar utifrån en freudiansk teoribildning, eller någon form av agenda.

Detta är Per Magnus Johansson tydlig med:

– Det finns ingen plats att praktisera psykoanalys i den offentligt finansierade vården och psykiatrin. Patienterna är inte intresserade av att gå i psykoanalys, och i det samman­hanget är det också en irrelevant behandlingsmetod. Däremot kan någon utifrån en analytisk erfarenhet lära sig att känsligt lyssna på sina patienter och förhoppningsvis utveckla sitt omdöme kring mänskliga frågeställningar.

Psykologin präglas av en slitning mellan två synsätt – ett naturvetenskapligt och ett humanistiskt.

Per Magnus Johansson talar om hur det i en sekulariserad värld blir svårt att hantera existentiella undringar. Psykoanalysen intresserar sig för människan i ett bredare perspektiv, för hennes varande i världen, inte bara för hennes ohälsa. Kanske är det också därför de två synsätten, det natur­vetenskapliga och det humanistiska, kommer på kant med varandra.

KBT:n är vetenskaplig, mätbar, det går att göra statistik av den. Psykoanalysen är en vildvuxen trädgård med rötter i humaniora och förgreningar till litteratur, filosofi och konst. Här uppstår en krock. Vad gäller Freuds teorier, menar Per Magnus Johansson, är kategorierna ”rätt” och ”fel” alldeles för ofullständiga.

– Freud har naturligtvis utifrån vår förståelse fel i vissa avseenden och rätt i andra. Freuds texter måste läsas historiskt.

Anklagelseakten från kritikerna är ändå tydlig: skattemedel sägs gå till vårdinsatser som inte är evidensbaserade. Vad tänker Per Magnus Johansson om den starka kritik psykoanalysen möts av?

– Hatet och identifierandet av en fiende är en del av ett mänskligt behov, säger Per Magnus Johansson.

– Det är svårare att omfatta dem som man inte är överens med med uppskattning, respekt och kärlek än att förbinda sig till dem i hat och avståndstagande.

Själv har han med tiden kommit att få en större respekt för ”rå-biologiska psykiatriker”, efter att ha skrivit en bok där han kom i kontakt med dem.

– Det påverkade mig i djupet av mig själv.

En av dem var förespråkare av ECT, elbehandling.

– Jag insåg att han har erfarit patienter som blivit hjälpta av det. Och det måste man som intellektuell ta sig an. Det är den stora utmaningen som jag ser det, att uppfatta att det i dag finns varierande metoder som passar skilda patienter och olika människor.

Vi dricker upp det starka svarta kaffe som Per Magnus Johansson serverat, och jag går ut i solen igen.

Några dagar senare mejlar jag Mathias Alvidius som är enhetschef på affektiva mottagningen på Sahlgrenska – den vuxenpsykiatriska verksamhet som gång på gång pekas ut som psykoanalysens högborg i Göteborg. Han svarar, också via mejl, och ställer sig helt oförstående till de påståenden och vittnesmål jag har tagit del av.

Det talas om en utvald grupp som styr, som man inte vill komma på kant med för att inte riskera framtida anställningar?

”Den psykiatriska öppenvården i Gamlestaden skiljer sig inte åt vad gäller ledningsstruktur från övriga enheter.”

Det framkommer en samlad bild av psykiatrin i Gamlestaden som en fristad för psykoanalytiskt inriktade där behandlingstiderna för patienter är längre än normalt, och där man inte följer någon större behandlingsplanering?

”I verksamheten ska patienter ha en vårdplan som tas fram i dialog med berörd patient och de som är involverade i vården. Det finns inga kända indikationer som tyder på att dessa frågor sköts annorlunda på berörd mottagning än andra. Detsamma gäller behandlingstider för aktuella patienter.”

Stämmer det att många som sitter i chefsstrukturer inom Västra Götalandsregionen är psykodynamiskt inriktade?

”Eftersom Sahlgrenska Universitetssjukhuset respektive VGR inte registrerar chefers grundsyn eller inriktning finns inga säkerställda uppgifter kring detta, men min bedömning är att flertalet chefer inte har någon sådan specifik inriktning.”

Det sägs att det är viktigt att hålla sig väl med Per Magnus Johansson för att komma ifråga för anställning på affektiva Sahlgrenska. Hur bemöter ni det?

”Anställningar som görs inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset involverar inte externa aktörer och när det gäller rekrytering av chefer sker detta i samverkan med sjukhusets hr-organisation och fackliga parter. Rekrytering sker mot bakgrund av formell kompetens och erfarenhet som är relevant för aktuell tjänst.”

Psykoanalysen tycks vägra moderniteten – här räknar ingen ner veckorna.

Berättelserna om psykiatrin i Göteborg är många och motstridiga. Efter alla samtal känner jag mig fortfarande inte riktigt klok på hur det faktiskt ligger till.

Vem har råd, och vem kan rent intellektuellt tillgodogöra sig behandlingen?

Å ena sidan har jag tagit del av mängder av vittnesmål från upprörda anställda och studenter som larmar om en vård som inte fungerar. Å andra sidan säger andra anställda att vårdens problem har mycket lite med Freud att göra, och att de inte alls upplever någon dålig stämning på jobbet.

Men en sak är alla överens om: det är fortsatt långa köer till psykiatrin. Och lidandet är betydande.

Den som väl lyckas komma in i vården blir inte alltid bättre; behandlingsschemat är pressat.

Det är just här som psykoanalysen tycks vägra moderniteten. På divanen finns tid; behandlingen kan fortsätta i många år om så behövs. Här räknar ingen ner veckorna. Men tid kostar förstås pengar, och i mångt och mycket är tillgång till psykoterapi en klassfråga. Vem har råd, och vem kan rent intellektuellt tillgodogöra sig behandlingen?

Efter mängder av samtal är det något UKON sa som särskilt dröjer sig kvar. Han observerade att läkarprofessionen länge ställt sitt hopp till varje ny uppfinning eller behandlings­metod som dykt upp: psyko­analys, lobotomi, neuroleptika, antidepressiva, KBT, hjärnforskning. Några av dem är dokumenterat effektiva, men ingen fungerar som en universalmedicin.

– Jag tror faktiskt att det finns ett mänskligt lidande som är mycket, mycket svårt att lösa, och att det är inskrivet i våra existentiella förutsättningar.