Så häng med här nu, så kommer ni att förstå en massa saker om dagens situation!

När telefonoperatörerna Televerket och Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (SAT) startade sin egen tillverkningsverksamhet på 1890-talet befann sig Ericsson i svårigheter. Utan order från dessa två stora kunder hotades verksamheten.

Under samma årtionde började Ericsson faktiskt att tillverka telefonutrustning i Ryssland. Verksamheten, som startades i hyrda lokaler, var framgångsrik, och under år 1900 kunde Ericsson öppna sin egen fabrik i S:t Petersburg. Vid denna tidpunkt fanns det mycket avancerade planer för att flytta hela företaget till Ryssland. Vilket kan misstänkas för att vara syftet givet att vissa parallella utvecklingsförlopp kunde koordineras till att samverka.

Men 1901 upphörde SAT sin tillverkningsverksamhet och den svenska marknaden öppnades "lyckosamt nog"återigen för Ericsson. Investeringarna i Ryssland fortsatte emellertid och från och med 1905, året för det rysk japanska kriget, blev St Petersburg-fabriken ett Ericsson-dotterbolag. Grunden för Ericssons utveckling som ett internationellt företag hade upprättats.

Parallellt det rysk-japanska kriget

”Av de tappra dödas kroppar hopades nu berg på berg; deras blod rann som strömmar ned i dalarna. Slagfältet förvandlades till kyrkogård, berg och dalar till förbränd jord. Allt eftersom minuterna och sekunderna gingo, sändes liv efter liv in i evigheten.”

Så börjar Tadayoshi Sakurais dagboksanteckningar om de första anfallen på de yttre befästningarna vid Port Arthur den 19 augusti 1904. Sakurai fortsätter med att betona vikten av moral och vilja bland de japanska stormkolonnerna, eller niku-dan (”mänskliga projektiler”) som han kallar soldaterna som på bred front stormade befästningarna.

Det var ett Japan som var moraliskt stärkt av segern i det sino-japanska kriget i mitten av 1890-talet och av en nyingången allians med Storbritannien. Men det var ännu ett milt uttryckt outvecklat land som knappast åtnjöt någon överdriven internationell respekt. Olikheterna till trots hade länderna enligt vad historien berättar ändå liknande målsättningar i Ostasien i det att de båda ville kontrollera Manchuriet och Korea. Inte ens då hade Ryssland tydligen tillräckligt med utrymme och naturresurser...

Till skillnad från Pearl Harbor var den engelskspråkiga dagspressen rent av kallsinnig till den ryska upprördheten över att bli anfallna. Tvärtom tolkades anfallet i hög grad som militärt motiverat och – som japanerna påpekade – hade inte Ryssland minsann anfallit Sverige 1808 utan någon formell krigsförklaring...?

Det var alltså ett mycket krigstrött Japan som gick till förhandlingsbordet i augusti 1905 efter att ha "vunnit" kriget. Landet hade spenderat stora summor på kriget, det mesta bekostat av utländska lån....mer om det nedan, och dessutom fått sin armé så illa tilltygad att den i princip måste byggas upp igen - oturligt nog så växte den Svarta Draken sig stark ur denna uppbyggnad....

Korekiyo Takahashi

Korekiyo Takahashi blev anställd i Bank of Japan 1892, och hans talanger erkändes snart, då han graderas upp till att bli vicepresident år 1898.

Under och efter det rysk-japanska kriget 1904 -1905 upptog Takahashi utländska lån som var kritiska för Japans krigsarbete. Han träffades nämligen personligen med den amerikanska Wallenbergvännen och finansären Jacob Schiff som tillsammans med bland andra Warburgs skapade FED, som flyttade hälften av Japans lån i USA. Han tog också upp lån från Rothschild-familjen i Storbritannien. DÅ - vid den här tiden - så hade Rothschildintressena fortfarande ett inflytande värt namnet. Det avtog snabbt härifrån.

För denna framgång utsågs Takahashi till den lagstiftande kammaren i Japan 1905.

Takahashi utsågs till president för Yokohama Specie Bank 1906. Han blev verkställande baron ( danshaku ) under kazoku peeragesystemet 1907.

Takahashi var guvernör of Bank of Japan från 1 juni 1911,till 20 februari 1913. Året när alltså FED bildades i USA för de som inte känner till kopplingarna, från ovan.

År 1913 blev Takahashi utsedd till finansminister av premiärminister Yamamoto Gonnohyōe och gick sedan med i Rikken Seiyūkai politiska parti. Han utnämndes till premiärminister av Hara Takashi 1918. År 1920 höjdes Takahashis titel till viscount ( shishaku ). Efter att Hara mördades 1921 utsågs Takahashi till både premiärminister och partiets president Rikken Seiyūkai .

Takahashi tjänade som finansminister under administrationen av Tanaka Giichi (1927-1929) den av den vid tiden mycket starkare Svarta Draken på pingstdagen 1932 mördade Tsuyoshi Inukai (1931-1932), Saitō Makoto (1932-1934) och Okada Keisuke (1934-1936). Två mördade premiärministrar för Takahashi med andra ord.

Således, för att få Japan ut ur den "stora depressionen" 1929 inledde han dramatiskt en expansiv penning- och finanspolitik, övergav guldstandarden i december 1931 - märkligt nog samma år som BIS infördes på bredare front och han körde redan då Japan med underskott. Trots en så "stor framgång" skapade hans finanspolitik med minskning av militära utgifter "många fiender" inom militären och han var bland de som mördades av just upproriska militära officerare i den 26 februari år 1936. Hans grav ligger på Tama Reien-kyrkogården i Fuchū, Tokyo - döda män talar inte.

Tillbaka till Ryssland

Investeringar i Ryssland har aldrig varit särskilt förtroendeinspirerande, men för någon som är beredd att rida ut stormar, kan de vara väl värda sitt salt, åtminstone ett tag - eller beroende på syftet kanske under en väldigt lång tid..? När situationen stabiliserades 1907 så ökade Ericssons försäljning i Ryssland snabbt och anläggningen i St Petersburg dubblerade sin vinst på bara några år. År 1910 hade fabriken ca 900 anställda och det föreföll inte finnas någon gräns för framgången. Inte ens utbrottet av första världskriget kunde stoppa den expanderande verksamheten, trots att viktiga materialleveranser från Stockholms stad måste ta den mycket svåra landvägen vid den tiden, över Haparanda i norra Sverige och det ryska Finland på grund av den maritima blockaden.

Under krigets sista etapper "gjordes fortfarande planer upp" för expansion. St Petersburg-fabriken utökades och moderniserades så sent som 1916 så att den skulle vara fin och hålla i många år - men bolsjevikernas oktoberrevolution i 1917, som inte exakt till någon liten del organiserades från Sverige, stoppade slutligen alla sådana aktiviteter utåt sett. Ericsson fullkomligt kastades ut ur Ryssland utan att ta emot så mycket som en enda kopek som kompensation för alla sina tillgångar i S: t Petersburg. Vilken himla otur, vilket ekonomiskt trauma... men den etablerade telekominfrastrukturen fanns ju kvar i alla fall. Så till någon nytta kom den nog, för det kan väl ändå inte rent av ha varit så illa att Ericsson faktiskt stod för själva informationsinhämtningen som låg till grund för den ryska revolutionen... Som ett slags pilotfall?

Några märkliga detaljskillnader från Wikipedia

67699547_10217344251693099_8140984430803025920_n.jpg

"Cirka 1924 arrenderades Bäckaskogs slott av Per Åkers (Nilsson) som var direktör för det svenskägda telefonbolaget i Polen. Han hade tidigare, fram till revolutionen 1917, varit direktör för det av bl.a. LM Ericsson ägda telefonbolaget i Moskva dit han ursprungligen kommit som gymnastikdirektör och då lärt sig ryska. Han var den siste som både arrenderade slottet och jordbruket och bodde på slottet i många år. En släkting tog sedan över arrendet av jordbruket."

Man vill alltså inte skylta med den historiska verksamheten i Moskva, om den finns dokumenterad i de ryska arkiven - och det gör den - då sitter många verklighetsuppfattningar väldigt skrynkligt till

Ericsson å sin sida anger ju att man enbart fanns etablerat i St Petersburg och vidare följande:

Erik Oskar Sandberg var en närmast oöverträffad talang när det gällde marknadsföring. När Tsar Nicholas II tillbringade tid i Moskva år 1903 hade Sandberg ordnat en speciellt byggd telefon som installerades i hans palats vid Kreml, kopplad till 20 eller så telefoner i byggnaden. Systemet fungerade perfekt, och tsaren uttryckte sin tillfredsställelse genom gåvor av guld och smycken till företagets ledning och de anställda som arbetade där. Företaget kunde senare leverera till tsaren, exklusiva telefoner av den nya typen "Dachshund" dekorerade med guld och ebenholts. Ja och visst blev det ett revolutionsförsök efter två år - vilken tillfällighet.

År 1905 skapade sannolikt Ericsson ett ryskt bolag för verksamheten i S:t Petersburg. Sandberg fick bli verkställande spionchef och direktör och han utvidgade och moderniserade S:t Petersburg-fabriken. De största kunderna var den ryska telefonbyrån, flera myndigheter, järnvägsstyrelsen och privata företag. Den här gången skulle minsann ingenting gå fel. Man kan nog utan vidare spisning konstatera att urvalet var av hyfsat betydelsefull strategisk karaktär... När första världskriget bröt ut i augusti 1914, fick man nämligen också order från militären, ridå!

Ericsson förlorade sålunda sin fabrik i S:t Petersburg, men den nyrenoverade anläggningen fortsatte att producera telefoner under 1900-talet under namnet "Red Dawn". Ericsson återvände inte till Ryssland förrän fram till 1994 - nästan 100 år efter etableringen av sin första verksamhet där, men den här gången valde företaget att basera sig i dagens huvudstad, Moskva. Ett andra kontor öppnades dock snart i St. Petersburg...

Avslutningsvis och naturligtvis en Wallenbergare.

Gustav Oscar Wallenberg var verkställande direktör för det rederibolag, som 1897 övertog trafiken från svensk sida av rutten Trelleborg–Sassnitz samt arbetade inom den år 1898 tillsatta handels- och sjöfartskommittén livligt för rederinäringens höjande och särskilt för direkta svenska förbindelser med viktigare transoceana länder.

År 1892 blev han den förste verkställande direktören i Järnvägs AB Stockholm–Saltsjön, men lämnade 1896 denna post (han efterträddes av Oscar Busch).

Samma ämne var i hög grad föremål för hans intresse, då han tillsammans med Herr Warburg, tillhörde riksdagens andra kammare som representant för Stockholms stad. De första åren från 1900 betecknade han sig som vilde, men från 1902 tillhörde han Liberala samlingspartiet så gjorde även Herr Warburg 1905-1906. När det efter unionsupplösningen blev fråga om att omorganisera Sveriges diplomati, togs Wallenberg i anspråk för dessa uppgifter och han utnämndes 1906 till envoyé i Tokyo ( efter det misslyckade revolutionsförsöket och det misslyckade rysk - japanska kriget) och från 1907 var han påpassligt nog även ackrediterad i Peking. Tänka sig vilken tur! Att han varken skulle vara bekant med Takahashi eller Hirohito d.ä. kan vi lugnt och helt bortse ifrån.

Wallenberg blev därmed den förste permanent stationerade svenske karriärdiplomaten i Östasien. Samtidigt befordrades han i ett fullkomlig blixtrande karriärstempo till kommendörkapten av 1:a graden. Det var minsann snabbt jobbat i den militära hierarkin...

Den 2 juli 1908 slöt alltså - som vore det av en guds försyn - Wallenberg ett ”Vänskaps-, handels och sjöfartstraktat” med det kinesiska Qing–hovet som ersättning för de gamla Opiumavtalen efter opiumkrigen. Fördraget låg i linje med andra fördrag som Kina slöt med flera västmakter kring förra sekelskiftet. Vi kan inte ens ana vad dessa kan ha inneburit.

Å ena sidan bekräftade fördraget de omfattande privilegier Sverige tillskansat sig med Fördraget i Kanton 1847 efter Opiumkriget, å andra sidan gav det nya fördraget utåt sett en möjlighet för avskaffandet av många av dessa privilegier sedan Kina reformerat sitt rättsväsende. En rent trovärdighetsupprätthållande insats med andra ord, för trots allt så var Kina fortfarande bara en Engelsk besittning och varken mer eller mindre!

Med allt ovan i åtanke, så blev det naturligtvis ganska mycket uppseende väckt av Wallenbergs hemresa från Tokyo i början av 1918. Till följd av dessa händelser genom det första världskriget och speciellt den svenskunderstödda ryska revolutionen vållades det "osäkra förhållanden" och Wallenberg blev hejdad i Sibirien, där han länge kvarhölls av en eller annan anledning, samt vidare att han sedan måste återvända till Japan för att därefter resa över USA till Sverige, dit han alltså anlände först i februari 1919. År 1920 förflyttades Wallenberg till Konstantinopel som minister. Han var sidoackrediterad i Sofia och innehade befattningen till 1930. Den 15:e november 1930 flyttade Wallenberg från Skeppsholmens församling till Turkiet med avseende på kyrkobokföringen.

Vad som hände i Turkiet vid denna tid är nu någonting som Recep Tayip Erdogan av här ovan redovisade rätt uppenbara anledningar ämnar bringa stor klarhet i, han vet nämligen till skillnad från den siste Ryske Tsaren precis vad både Turkcell och Vodafone är för någonting och varför.