Flere av Tysklands främste historieskrivare betecknar honom som räddaren ej blott av den protestantiska tron utan även av den tyska nationaliteten, vilken hotade att tillintetgöras av ”spanska jesuiter och fosterlandslösa hövdingar för legonknektar”

Men lika älskad och vördad som Gustav Adolfs bild är av de tyska protestanterna, lika hatad är den i vår tid på den katolksa sidan.

Den protestantiska hjältekonungen har inom Tyskland blivit en symbol för den aldrig helt avstannande mellan de båda religionerna, och dettta går igen i den katolska historiebeskrivningen.

Genom systematiskt ömsom förtigande, ömsom förvrängande av fakta ger detta slags hävdateckning en rad påtagliga bevis på att satsen ”ändamålet helgar medlen” alltjämnt är en ledstjärna för katolska ytterlighetsmän.

Av dem skildras främlingen som vågade inblanda sig i ”Tysklands inre angelägenheter”, så som den där av en omättligt makt- och ärelystnad drivits av att lura sitt folk in i ett fullkomligt onödigt krig.