" Kvinnan poserade för kameran med halvöppen mun, i en sådan hukande ställning som professionella modeller lyckas få se avslappnad ut. Precis utanför bilden stod Jari Tamminen utrustad med en flaska sirap, och hällde den klibbiga vätskan över hennes tunika från H&M.

På den färdiga bilden ser det ut som om det vita plagget dryper av svart olja. Vilket polyester ju tillverkas av.

Den parodiska bilden är en så kallad motreklam eller subvertisement, en blandning av konst och experimentell fotojournalistik som publicerats i den finska gratistidningen Voima sedan 1999.

– Tanken är att använda reklamens språk och form för att berätta något som annonsörerna själva aldrig skulle säga högt. Motreklam är som barnet som ropar att kejsaren är naken, säger Jari Tamminen.

Trots att företag har mycket makt i samhället behandlas de som skenbart rationella och icke-politiska aktörer, menar han. Motreklamerna vill kommentera företag på liknande sätt som politiska skämtteckningar traditionellt kommenterat politiken.

Företag som Ikea, Nordea, Turkish Airways och Coca-Cola har genom åren fått se förvrängda versioner av sina loggor i Tamminens parodier. Reklambilderna paras ihop med artiklar där forskare berättar om fakta bakom skämten; om skatteplanering, miljöförstörelse och kränkningar av mänskliga rättigheter. Materialet används också som en del av undervisningen i mediekunskap i finländska gymnasier och finns med i flera skolböcker.

Det som ur svensk vinkel kan verka överraskande är det kapitalismkritiska projektets finansiering. Sedan 2015 har Tamminens arbetsgrupp fått cirka 2,5 miljoner kronor från Konestiftelsen – pengar som härrör från det finländska börsbolaget Kone, en av världens största tillverkare av hissar och rulltrappor.

I fjol delade Konestiftelsen ut över 500 miljoner kronor till konst och forskning och var Finlands största privata bidragsgivare. Stiftelsen är numera en självständig organisation i förhållande till Kone AB, men har den största delen av sina tillgångar i Kones aktier. Hissbolagets långsiktiga tillväxt och generösa aktieutdelning har gjort att stipendiesummorna mångfaldigats under 2000-talet.

Sverige saknar stora privata bidragsgivare

Enligt Kulturanalys Norden sticker Sverige ut när det kommer till finansiering av kultur.

Sverige förlitar sig i stor utsträckning på offentlig finansiering, medan privata fonder och stiftelser spelar en större roll i Danmark, Finland och Norge.

Även den statliga finansieringen är mer generös i Finland än i Sverige. Av den finska statsbudgeten gick år 2019 1,7 % till kultur, av den svenska 1,3 %.

Det vanligaste sättet för privata aktörer att sponsra kultur i Sverige är att köpa verk eller tjänster, inte att ge pengar.

Källa: Kulturanalys Norden

Den klassiska bilden av en mecenat är någon som köper en tavla till ett konstmuseum eller ett instrument till en lovande klassisk musiker. Alternativt en aktör som Wallenbergstiftelserna med stöd till grundforskning inom medicin och teknologi, verksamheter som på lång sikt kan tänkas bidra till bolagen inom Wallenbergsfären.

Däremot är det svårt att hitta en koppling mellan hisstillverkning och Konestiftelsens fokus på konst samt forskning inom humaniora, samhällsvetenskap och miljö. Och inte vilken konst och forskning som helst – stiftelsens uttalade mål är att aktivt söka ”överraskande och udda alternativ”.

Konestiftelsens vd Ulla Tuomarla säger att mångfald inom konst och vetenskap är en av stiftelsens grundläggande värderingar.

– Eftersom vi står utanför det statliga systemet kan vi finansiera utifrånperspektiv och annorlunda sätt att göra saker. Vi ser det också som vår plikt.

Ett exempel på de mer udda alternativen är mediekonstnären Pasi Autios fågeldisco. Han fick drygt 300 000 kronor till att skapa musik utifrån fågelläten och ordna ett disco där folk fick dansa till ”kvitt kvitt-beats”. Enligt ansökan var målet att ”väcka motstridiga känslor genom att kombinera ett ställningstagande tema med förlusten av naturens mångfald, musikens förföriskhet och underhållningsvärde”.

Andra projekt som fått bidrag är en långfilm filmad med värmekamera samt en föreställning som byggde på en väldigt specifik genre av hundrelaterade, ordvitsbaserade memes. Och 2013 fick konstnären Eero Yli-Vakkuri, som enligt ansökan var rädd för djur, 300 000 kronor till en performance där han skulle rida en häst från Helsingfors till Åbo. Det är den sortens projekt som gjort att Konestiftelsens bidragsbeslut ibland hånats i den finländska offentligheten.

Under många år efterfrågade stiftelsen ”modiga initiativ”, ett ordpar som blev stiftelsens inofficiella slagord. Nu har man dock slutat använda uttrycket.

– Mod tillhör fortfarande våra värderingar, men vi såg problem med retoriken. ”Modiga initiativ” var en fin idé och förde mycket gott med sig, men det har också skämtats mycket om det, och vissa sökande har upplevt att de ska få sin ansökan att låta speciell och experimentell på ett ytligt sätt, säger Ulla Tuomarla.

Hon betonar att stiftelsen även stödjer grundforskning och att idéerna inte alltid behöver vara experimentella om de i övrigt håller hög kvalitet.

Den årliga ansökningsperioden har avslutats och ansökningarna granskas nu av en grupp utomstående experter och forskare. I december får Jari Tamminen och många andra hoppfulla veta om de tillhör den grupp på drygt tusen personer som under en tid kan försörja sig på stiftelsepengar.

Endast cirka 5 procent av ansökningarna beviljas.

Ulla Tuomarla satt tidigare i ledningen för den humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet. Till Konestiftelsen kom hon som vikarierande ledare 2020 och blev vd i somras. Hennes mål är att tillföra ett mer professionellt ledarskap i takt med att bidragssummorna och organisationen vuxit.

Samtidigt betonar hon vikten av downshifting. De sökande uppmuntras att göra realistiska tidsplaner och se till att de har tid att vila, och samma sorts tänkande vill hon främja inom den egna organisationen.

– Vi blir lätt så ivriga, men vi måste se till att vi orkar och att det finns utrymme för oväntade händelser. Till exempel när kriget i Ukraina började ordnade vi residensplatser till ukrainska konstnärer och språkkurser i finska för flyktingar. För att kunna reagera på exceptionella världshändelser måste man ha fysisk och psykisk ork.

Kones AB:s ägare är väl representerade i Konestiftelsens styrelse: styrelseordförande Hanna Nurminen och två andra medlemmar tillhör Kones ägarsläkt.

Hanna Nurminen är dotter till Pekka Herlin, Kones legendariska tidigare vd som ärvde företaget från sin far och gjorde det till en internationell framgång. Finlands svar på Rupert Murdoch, om man så vill. I den ovanligt uppriktiga biografin "Koneen ruhtinas" (Kones furste) skildras Herlins briljanta sinne för affärer, men också hans alkoholism och psykiska problem. I förordet skriver hans son Antti Herlin att "många respekterar min far, men få vill vara likadana som han".

Pekka Herlin hade ett stort intresse för samhälle och kultur, och det var han som tillsammans med sin far Heikki H. Herlin grundade Konestiftelsen 1956. I biografin skildras hur Pekka Herlin satt och drack in på småtimmarna i sin herrgård tillsammans med författare, ledare och högt uppsatta militärer och diskuterade både litteratur och militärstrategier. Efter Pekka Herlins död började Konestiftelsen utvecklas till en mer professionell organisation och skildes från Kone AB.

Vd Ulla Tuomarla säger att hon inte är rätt person att tala om stiftelsens betydelse för Kone AB, men konstaterar att namnet är en stark gemensam nämnare och att stiftelsen för en viss dialog med börsbolaget. Dessutom har stiftelsen traditionellt fått utse en ledamot till Kone AB:s styrelse.

Börsbolagets betydelse för stiftelsen däremot är uppenbar: det är Kones framgång som gjort att stiftelsen kunnat växa och bli en solid och betydande aktör i det finländska kulturfältet.

Tillbaka till Jari Tamminens motreklam och den givna frågan: skulle han kunna skapa en bild som hånar Kone AB?

– Säg till om du kommer på en bra idé så gör jag det gärna, svarar han.

För visst har han tänkt på det, men hissbolaget erbjuder ingen lika given vinkel som vissa andra varumärken, och det skulle också kännas löjligt att lyfta fram Kone bara för att betona sitt oberoende.

Enligt honom finns det en evig spänning mellan kapitalet och den fria konsten. Men att få bidrag från en stiftelse är inte värre än att konstnären har ett annat jobb för att ha råd att göra konst, eller att sälja sina verk på den internationella konstmarknaden som enligt honom är en ”penningtvättmaskin”.

– Pengar är pengar, och i vårt samhälle är alla pengar på något sätt smutsiga. I väntan på revolutionen och en bättre värld måste vi agera som en del av samhället, alternativt flytta ut i skogen och äta rötter. Om målet är att åstadkomma en förändring så måste man nå ut till publiken."