" Min mamma och jag brukar ringa varandra via Messenger. Om jag ringer henne säger hon omedelbart:

– Stänger du av så ringer jag upp.

Det beror på att hon vill använda videofunktionen för att kunna se sitt barnbarn. När jag ringer upp måste hon själv få hitta symbolen för kamera och svepa med fingret. Min mamma lär sig bara exakt det hon behöver för att kunna tala med sitt barnbarn med hjälp av surfplattan.

Jag trodde att det handlade om tjurskallighet och beslöt att ta i problemet. Det måste gå, tänkte jag. Om valet är att lära sig hantera appen eller inte kunna se sitt barnbarn kommer min mamma, biologilärare född 1945, att lära sig.

Det gjorde hon inte. Samma ögon som på två sekunder urskiljer en trattkantarell under våta höstlöv klarar inte av att hitta kamerasymbolen. Hon ser helt enkelt inte skärmen på samma sätt som jag gör och därför går det inte att förklara.

Kommunikation fungerar bara om man har en någorlunda liknande uppfattning om vad det är man talar om.

I Ryssland är det vanligt att tolka sin omvärld inte genom det man ser, utan genom en förförståelse man skapat sig via år av navigerande i ett samhälle där ingenting är som det ser ut att vara. Duman utger sig för att vara ett folkvalt parlament, men är inte det. Putin säger sig bekämpa korruption, men bygger palats. Läkare säger sig hjälpa människor, men kräver mutor.

Det är otroligt svårt att bevara sitt förnuft och sin sinnesfrid i en tvärtomvärld. Det går bara om man utrustar sig med en ständigt närvarande förförståelse om hur saker egentligen är.

Det här är främsta orsaken till att Kreml så effektivt har kunnat sopa de ryska krigsbrotten i Ukraina under mattan. Inte för att den ryska allmänheten tror att Kreml aldrig ljuger, utan för att den tror att alla ljuger och för att det i det här fallet är angenämare att tänka sig att västvärlden ljuger mest.

Den ryska litteraturen har beskyllts för kriget i Ukraina. Själv tror jag inte att litteratur kan dras inför rätta för krig, däremot har det stor betydelse hur man läser och tolkar den. Det intressanta med litteraturens roll i Ryssland är enligt mig inte att Dostojevskij skulle göra förövaren till ett offer, utan att många ryssar uppriktigt tror att skönlitteraturen har hänt på riktigt.

För några år sedan intervjuade jag ryska UD:s presstaleskvinna, Maria Zacharova. Hon hänvisade till Ian Flemings böcker om James Bond som en källa när det gäller att förstå hur Storbritannien agerar internationellt.

Nyligen läste jag en lång historia på Vkontakte (Rysslands version av Facebook) av Sergej, en i Belgien bosatt rysk person som hade passerat gränsen mellan Finland och Ryssland. En finsk tulltjänsteman hade gett honom en lång föreläsning om att ryssarna borde fälla Putin och att de själva kommer att få lida i många år.

Min väninna skrattade gott åt uppdateringen. Jag sade till henne att finska tulltjänstemän i allmänhet inte är speciellt pratsamma. Att någon av dem skulle ha lagt ned en halvtimme på att föreläsa för en rysk resenär låter i mina öron inte särskilt trovärdigt.

– Du tror inte att Sergej i själva verket skildrade sin egen uppfattning om hur han tror att västvärlden tänker? invände jag.

– Det spelar väl ingen roll? Det är hans konstnärliga rätt, sade min väninna.

Vad hon menade var: Det spelar ingen roll huruvida det har hänt i verkligheten eller inte. Den konstnärliga tolkningen är alltid den sannaste."