”I bästa fall tidsödande och byråkratiskt, i näst bästa fall komiskt, i sämsta fall absurt.” Så sammanfattade sociologen David Wästerfors effekterna av etikprövning i Statsvetenskaplig tidskrift häromåret (nr 2/19).

Lagen om etikprövning innebär att forskningsprojekt som rör människor ska prövas av etiska nämnder innan de får påbörjas. Etikprövning krävs inte alltid, men exempelvis om det förekommer känsliga personuppgifter. Lagen är huvudsakligen utformad för medicinsk forskning, men har kommit att omfatta även humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner.

Det har lett till direkt Kafkaartade processer där enskilda doktorander råkat oerhört illa ut.

Detta skapar problem. Lagen är till exempel inte utformad för forskning som kan ta oväntade riktningar. Då uppstår följdfrågor som inte kan etikprövas i förhand.

Redan prövningen upplevs som så tids- och tålamodskrävande att de som kan manövrerar för att slippa den. Frågor anpassas, så att de exempelvis handlar om brottslighet på platser eller i organisationer men inte människors uppfattning om brottslighet, eftersom det senare måste etikprövas. Så styr etikprövningen oavsiktligt vilka frågor som ställs och inte ställs, vilket gör forskningen mindre fri och nyfiken, och sannolikt sämre.

Andra får bita i det sura äpplet. Jurister som forskar måste begära etikprövning för att kunna skriva om domstolsavgöranden, trots att de är offentligt tillgängliga och namnen borttagna.

Med den senaste lagskärpningen, som trädde i kraft 2020, har etikprövningen centraliserats. Överklagandenämnden för etikprövning (Önep) har även fått ett tillsynsansvar för all etikprövad forskning som bedrivs. Det har lett till direkt Kafkaartade processer där enskilda doktorander råkat oerhört illa ut.

En doktorand i utbildningsvetenskap har fått se åtta års forskning till en så gott som färdig avhandling, som godkänts i alla relevanta etikprövningar, underkännas i efterhand av nya instanser. En personlig och akademisk tragedi med bland annat en lång sjukskrivning till följd. Med doktorandens egna ord: ”Jag har förlorat ett livsverk och fått min heder och värdighet ifrågasatt. Det var också en väldigt bra avhandling som gick i stöpet.” (Universitetsläraren 7/4)

Rättsläget är extremt oklart. Önep skickar misstänkta fall till åtal, men åklagare har lagt ner i stort sett alla. Nedläggningen innebär dock inte att forskare kan använda sitt material. Inte heller kan de ansöka om ny etikprövning, eftersom forskningen redan är påbörjad. (Universitetsläraren 9/2).

Lagar behöver vara tydliga och självklara.

Utan att det var avsikten har regelverk införda i all välmening lett till att forskare tvingas till följsamhet, och hotas av rättsprocesser i fall och på områden där ingen ens misstänker att människor riskerar att fara illa. Det har gått så långt att vissa statsvetare numera tvivlar på om de kan använda offentliga uppgifter om politiska makthavare.

När problemen uppmärksammades av forskare på DN Debatt i somras (16/8), lovade dåvarande utbildningsminister Anna Ekström (S) vagt stödinsatser och information från ansvarig myndighet (18/8). Mats Persson (L), som nu tagit över, bör gå längre.

Sverige är relativt ensamt om att lagreglera den här sortens etiska avvägningar. Men lagar behöver vara tydliga och självklara. Skapar de tvärtom så stor osäkerhet att laglydiga människor riskerar domstolsprocesser och straff, är de en stor och opåkallad inskränkning. Särskilt i akademin, vars främsta uppdrag är det orädda utforskandet och den fördjupade kunskapen.

Det klokaste vore att snarast överföra den etiska prövningen för forskning inom samhällsvetenskap och humaniora till respektive institution, och låta det nyligen tillsatta forskningsprojektet om lagens effekter bli vägledande för om någon ny lagstadgad etikprövning på dessa områden alls är nödvändig. Som det är nu kan vi inte ha det."