*Johnson spred ogenerat osanningar och vallöften som helt enkelt var omöjliga att infria. Han målade upp bilden av att britterna smärtfritt skulle kunna lämna EU men ändå ha kvar alla fördelar.

Boris Johnson var britternas motsvarighet till Donald Trump. En populistisk politiker med förmåga att slå an en sträng hos människor men med en verklighetsbild förankrad i fantasin.

Britterna, då talar jag särskilt om de konservativa, hatar att se sig som europeiska medelmåttor som ska tvingas rätta sig efter vad några högt uppsatta byråkrater i Bryssel säger. Deras bild är fortfarande att Storbritannien är ett exceptionellt land med en särskild uppgift i historien.

Skickade militärstyrka

Se bara på veckan som slutade med begravningen av Drottning Elizabeth. Ett oerhört imponerande skådespel som bara ett land med en enormt uppblåst självbild kan arrangera med sådan självklarhet.

Det var ingen slump att Margaret Thatcher efter att Argentina 1982 ockuperat det brittiska territoriet Falklandsöarna med en befolkning på 3 000, skickade en stor militär styrka för att återta öarna. Att de låg på andra sidan andra sidan jordklotet, strax norr om Sydpolen spelade ingen roll.

Allt annat hade varit otänkbart och ett erkännande av att landets dagar som imperium var förbi.

Återtagandet möttes av en eufori på hemmaplan som inte ens ett VM-guld i fotboll skulle ge.

Liz Truss ville göra en Thatcher och bli hjälte genom att återupprätta Storbritannien som ekonomisk stormakt. När marknaden talade om för hennes att den brittiska ekonomin förvandlats till en ensam och svag spelare blev hon och hennes konservativa partikamrater chockade.

Självbilden av det exceptionella kungariket kolliderade med den brutala verkligheten.