" På torsdagsmorgonen hade inrikesministern Suella Braverman avgått, Liz Truss närmaste rådgivare likaså. Ingen visste om de konservativas gruppledare avgått eller satt kvar. Premiärministern själv hade åtminstone ännu inte avgått. Men Liz Truss hade inte röstat med sin egen regering – trots att hon uppgett att alla konservativa som på onsdagskvällen inte röstade mot Labours förslag att bannlysa fracking skulle sparkas ut ur partiet.

Ingen har sett maken till något liknande.

Liz Truss lämnade beskedet att hon avgår – 44 dygn efter att hon tillträdde – vid en kort presskonferens strax efter 14:30 svensk tid.

Så här lät det från brittiska veteranreportrar inför Truss avgång:

”Jag har gjort det här jobbet i 21 år. Jag har skrivit miljontals ord om de senaste sex åren då brittisk politik sjunkit ner i en psykodramatisk drogdröm. Det här är den absolut galnaste dagen av dem alla”, skriver The Times politiska korrespondent Tim Shipman.

”Ingen av oss har sett något som ens närmat sig den här nivån av politisk dysfunktion”, skriver Mail on Sundays Dan Hodges.

”10 Downing Street har upphört att fungera”, tillägger den tunga journalisten Andrew Neil.

Till och med konservativa parlamentariker rasar mot sitt eget parti och premiärministern.

Konservativa Charles Walker intervjuades av BBC på onsdag kväll. Han var rasande på ett brittiskt sätt, han talar lugnt, men han skräder inte med orden:

– Det är kaos och det är skamligt, det är fruktansvärt. Jag är rasande. Jag borde inte säga det här men jag hoppas att det varit värt det för alla dem som såg till att Liz Truss flyttade in på 10 Downing Street, jag hoppas att deras ministerposter var värt det. Skadan de orsakat vårt parti är enorm.

BBC:s reporter säger: ”Det är svårt att beskriva det här, men du ser alldeles rasande ut.”

– Jag har fått nog, svarar Charles Walker.

De konservativas vice gruppledare Craig Whittaker använder grövre språk. Han säger enligt journalisten Dan Hodges: ”I am fucking furious and I don’t give a fuck anymore”.

Det hade gått så långt att en del på torsdag eftermiddag till och med började undra om det inte var dags att kalla in kungen och låta honom fixa det hela.

– Kan det vara frågan om en konstitutionell kris? Kan kungen kallas in och upplösa parlamentet och dra igång ett nytt parlamentsval, frågar sig statsvetaren Simon Hix.

Till och med konservativa opinionsbildare är inne på samma linje.

– Kungen måste be om ett möte med Keir Starmer. Det finns ingen konservativ ledare som kan vinna majoriteten av parlamentarikernas stöd. Starmer är oppositionens ordförande, det hör till hans konstitutionella roll att ta över i en sådan här situation, skriver den konservativa tyckaren Andrew Lilico.

Storbritannien har inte haft en fungerande regering på flera månader, sedan Boris Johnson avsattes av sina partikollegor. Men de stora utmaningar landet står inför har inte försvunnit.

Inflationen fortsätter stiga och ligger nu på rekordhöga tio procent. Nu stiger också räntorna vilket gjort att flera miljoner britter tvingas betala mer för sina bostadslån. Stödet som ska hjälpa britterna med de stigande energipriserna upphör på våren – då väntas energiräkningarna stiga till 5000 pund per år.

Energibolagen varnar att det kan bli strömavbrott mellan fyra och sju på kvällen i januari och februari . Hälsovårdssystemet NHS knakar i fogarna – köerna till hälsovården är rekordlånga och britterna tvingas vänta i flera timmar på ambulanser. Flera år av nedskärningar har gjort att Storbritannien har det lägsta antalet utrustning som MRI-scanners per capita av alla G7-länder.

Fackorganisationer planerar stora strejker under vintern – bland andra sjuksköterskor, lärare och tågpersonal kan strejka. Matbankerna uppger att efterfrågan stigit med närmare 50 procent. Och enligt hjälporganisationen Food Foundation har närmare tio miljoner vuxna och fyra miljoner barn inte har råd att äta varje dag.

Tidsskriften The Economist jämför nu Storbritannien med Italien – men brittiska opinionsbildare uppger att det är oschysst mot Italien.

Journalisten Jeremy Cliffe pekar ut att Storbritannien under en längre tid faktiskt varit mindre utvecklat än Italien. Och snart kan landet få sin tredje premiärninister på ett år, det har inte hänt sedan 1868."