" Lena Andersson tycker att det finns en ”en naiv tilltro” till forskning. Men jag har aldrig stött på någon som anser att ”forskningen alltid har rätt”. Det verkligt oroväckande är att Trump, som satt det konspirativa ljugandet i system, kan återfå makten i världens största demokrati, skriver Erik Åsard.

Donald Trump lever ett liv fullständigt marinerad i konspirationsteorier. Som affärsman var hans modus operandi att ljuga och bluffa, och som vi vet har han fortsatt att använda den strategin som politiker. Lögnerna invävs i konspirationsteorier i syfte att göra dem mer plausibla.

Han inledde sin politiska karriär 2011 genom att stämma in i den så kallade ”birtherism”-teorin, ett falskt rykte om att Barack Obama inte ska ha fötts i USA och därmed var en illegitim president. När Obama offentliggjorde sitt officiella födelsebevis twittrade Trump att han hade fått veta från ”en mycket trovärdig källa” att beviset var förfalskat. Vem källan var, och vilka bevis hen hade, kunde han inte nämna. Det var bara början. Såväl under som efter tiden i Vita huset har Trump fortsatt att förpesta samtalsklimatet med sina lögnaktiga konspirationsteorier, en vana som fick sitt mest våldsamma uttryck hittills i stormningen av Kapitolium 2021.

Lögnerna har blivit än mer frekventa och absurda efter att han tvingades lämna ämbetet. Under ett valmöte i Ohio nyligen ackompanjerades Trumps ordflöde av en melodislinga som brukar höras på konspirationsteorin Qanons Youtubeinslag. Kort därefter lade han ut en bild av sig själv med ett Q-märke på kavajuppslaget och en ominös textrad: ”The storm is coming.” En amerikansk expresident har därmed anslutit sig till en semireligiös rörelse som predikar att landet i lönndom styrs av en satanistisk pedofilgrupp ledd av Demokraternas politiska toppskikt.

USA är, med sin historiskt betingade misstro mot statsmakten, ett av de länder i världen där konspirationstänkandet har störst utbredning. Därför är det föga förvånande att 17 procent av amerikanerna i en oktobermätning uppger att de tror på Qanontramset, en uppgång med tre procentenheter sedan mars. Än fler (22 procent) inbillar sig att en kommande ”storm” ska svepa bort landsförrädarna från makten. I en annan undersökning svarade över åtta procent att Joe Biden är en illegitim president och att våld är berättigat för att återbörda Trump till presidentposten. Det motsvarar 21 miljoner vuxna amerikaner, varav en tredjedel innehar vapen.

När skribenterna ska skissera sina alternativa scenarier tvingas de ta till lösa antaganden och rena gissningar

Inte heller bör man förvånas över att cirka en tredjedel av amerikanerna ännu tror på Trumps konspiratoriska lögn om ”det stulna valet”. Övertygelsen är särskilt vanlig bland Republikanerna. En majoritet av partiets anhängare tror på lögnen liksom en majoritet av de kandidater som partiet har nominerat i höstens mellanårsval, totalt 291 stycken enligt en aktuell sammanräkning i Washington Post (7/10). Att valresultatet sedan länge har bekräftats av Justitiedepartementet, alla 50 delstater och ett 60-tal domstolar väger lätt när deras Messias fortsätter att envetet hävda motsatsen.

I mitt studium av konspirationsteorier fann jag två olika synsätt i litteraturen. En grupp av forskare har ett kritiskt perspektiv och ser teorierna som verklighetsfrämmande och potentiellt skadliga. Historikern Richard Hofstadter betonade förespråkarnas förkärlek för egenproducerade fakta och att de framlever sina dagar i en synnerligen välordnad fantasivärld som inte lämnar utrymme för tillfälligheter, misstag eller inkompetens. Det helt överskuggande är kampen mot Fienden, vars ondska och maktställning bara kan bli begriplig genom konstruktionen av en övergripande, allt förklarande konspirationsteori.

Den andra skolan har en i varierande grad positiv syn på konspirationsteorier och menar att de uttrycker en längtan efter en mer demokratisk kultur, må vara att de ofta anspelar på tvivelaktiga idéer. Enligt medieforskaren Mark Fenster står de för ett sunt folkligt motstånd mot den etablerade makten, ett motstånd som syftar till att avslöja de hemligheter som vanemässigt döljs av korrupta regeringar. Statsvetaren Jodi Dean går längre och menar att det i konspirationskulturen finns ett slags dold radikalism, som på ett hälsosamt sätt utmanar konventionella föreställningar om demokrati, makt och rationalitet.

Erik Ås-ret-ard är författare och professor emeritus i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet.

I forskarvärlden finns båda perspektiven företrädda. Men på nätet och i de sociala medierna dominerar de konspirationsbenägna nästan helt. Bland prominenta svenska författare som lockas av tankefiguren märks Lena Andersson. Den återkommer i hennes artikelsamling ”Resten av verkligheten” och utgör grundstommen i höstboken ”Koryféerna”. Och varför inte – att den kan vara ett tacksamt tema att spinna en intrig kring har inte minst visats av berömdheter som Dan Brown, Umberto Eco och Philip Roth.

I samband med utgivningen av sin senaste roman, som bygger på utredningen av Palmemordet, har Andersson gjort flera uttalanden som fått åtminstone mina ögonbryn att höjas. I SVT:s ”Kulturnyheterna” menade hon att man inte ska avfärda konspirationsteorierna utan ”vara lite mer lyhörd för vad som egentligen sägs”, vad nu det innebär (21/8). Jag har ägnat oräkneliga timmar åt att försöka tränga in i de konspirationstroendes idévärld, bland annat i en bok om teorierna kring Kennedy- och Palmemorden (”Det dunkelt tänkta”). Även den som anstränger sin lyhördhet till det yttersta har svårt för att finna något av värde i detta tankegods. Förvisso erbjuder det en uppsjö av kritiska frågor och påståenden om förbisedda orsakssamband. Men när skribenterna ska skissera sina alternativa scenarier tvingas de ta till lösa antaganden och rena gissningar.

Vid bokmässan i Göteborg nyligen framträdde Andersson i ett samtal under rubriken ”Vad är poängen med konspirationsteorier?” Där manade hon till ”viss skepticism” gentemot vetenskapen, utgående från exemplet coronapandemin. ”Det finns en naiv tilltro till att forskningen alltid har rätt”, hette det, vilket gjorde ”att det inte gick att dryfta giltiga frågor” kring vaccinforskningen. Därför behövs även ”en skeptisk blick mot forskningen” (SvD 22/9).

Under ett långt akademikerliv har jag aldrig stött på någon som anser att ”forskningen alltid har rätt”. Tvärtom – seriös forskning gör framsteg inte genom att bekräfta gamla resultat utan genom att utarbeta nya metoder och teorier som kan ge oss ny och bättre kunskap. Det finns inget som forskare i gemen mer eftertraktar än att kunna presentera nya fakta som kullkastar etablerade kollegers teser. Kritik och motkritik är akademins själva livsluft, vilket skiljer den från de slutna konspirationsteorierna. Kritikerna av den svenska pandemilinjen var inte precis belagda med munkavle när virussjukdomen härjade som värst.

Det bekymmersamma i populismens tidevarv är inte att det skulle finnas ”en naiv tilltro” till forskningen. Det verkligt oroväckande är att världens starkaste demokrati står inför den reella möjligheten att en expresident som satt det konspirativa ljugandet i system inom några år kan återkomma till makten, med oöverskådliga konsekvenser för hela världssamfundet."